Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kauffmann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Azovska sjön herskande (bosporanske) konungarna
gjorde dem bekanta med södra sidan af K. och
med stepplandet n. derom. Bergsfolken voro under
medeltiden i allmänhet oberoende, ehuru de stundom
besegrades af perser, mongoler och turkar. I nyare tid
hafva de väckt allmänt intresse genom sin långvariga
kamp med Ryssland. Ryssarnas eröfringar i K. började
redan under Peter den store, som 1723 tog en del
af landet längs Kaspiska hafvet, hvilken dock 1732
återlemnades. Genom freden i Kutsjuk Kainardji (1774)
afträdde Turkiet Kabarda, vid öfre Kuban och Terek,
hvarigenom Ryssland kom i besittning af nyckeln till
K. från n. Sedan ryssarna 1802–10 med sig förenat
Georgien, blef det deras hufvudsyfte att komma i
besittning af det mellan ryska området och Georgien
liggande berglandet. Först efter freden i Adrianopel
(1829), hvarigenom Turkiet till Ryssland afstod
från sin nominella öfverhöghet öfver de kaukasiska
stammarna, började emellertid ett systematiskt
eröfringskrig från ryssarnas sida. Ända till 1859
fortgick kriget nästan utan afbrott under många
vexlingar. Det fördes för en lång tid hufvudsakligen
mot tjerkesserna. Men när desse utmattats under den
ojämna kampen, uppstod en ny fiende bland lesgerna
vid Kaspiska hafvet, näml. Sjamyl, muridismens
profet, som genom sin entusiasm och tapperhet vann
stammarnas förtroende och förmådde dem att följa en
bestämd plan. Hans inflytande växte dagligen, icke
endast genom de segrar han vann, utan äfven genom det
lyckliga sätt, hvarpå han ofta befriade sig och sina
följeslagare ur öfverhängande faror. Ryssarna nödgades
använda betydande truppmassor, och dock fördes kriget
länge utan framgång och med stora offer. Först
efter 1842 lyckades det furst Voronzovs energiska
och systematiska krigföring, genom anläggning af
fästen och vägar samt nedhuggning af skogarna, att
vinna någon framgång. Under Krimkriget (1853–56)
försummade vestmakterna att träda i förbindelse
med Kaukasus-folken, och efter dess slut upptogo
ryssarna kampen med fördubblad kraft. Den 13 April
1859 intogs Veden, Sjamyls förnämsta fäste, och
d. 6 Sept. s. å. den till utseendet ointagliga
bergfästningen Gunib, hvarvid Sjamyl sjelf blef
tagen till fånga af furst Barjatinsky. Dermed var
motståndet förbi och K:s eröfring fullbordad. Men
då bergsboarna ej ville lemna sina hem och slå sig
ned der ryssarna anvisade dem bostäder, försiggick
under de följande åren (i synnerhet 1863–64) en
betydlig utvandring af tjerkesserna till Turkiet
(Bulgarien och Mindre Asien). Sedan har Ryssland
sökt draga kristna nybyggare till K. och trygga sin
makt genom jernvägsanläggningar (linien Poti–Tiflis
fullbordades 1871).
Kaukomieli, Finsk. mytol. Se Lemminkäinen.
Kaukoniemi, Finsk. mytol. Se Lemminkäinen.
Kaulbach. 1. Wilhelm von K., tysk målare, född d. 15
Okt. 1805 i Arolsen, furstendömet Waldeck, var son
af en guldsmed, som var skicklig gravör samt målade
miniatyrer
och porträtt. Sonen bestämdes tidigt till målare,
men visade föga lust dertill. Först sedan familjen
råkat i svåra omständigheter och, under det fadern
undervisade honom i teckning, en bok med bilder ur
Schillers dramer fallit i hans hand, vaknade hågen,
och hans böjelse var afgjord. Det är icke utan
betydelse, att denna ändring åstadkoms genom ett
illustreradt verk, ty dermed berördes den innersta
strängen i K:s väsende. År 1822 skickades han till
Düsseldorf, der han blef lärjunge af Cornelius,
och han följde sin mästare, hvars ideala syftning
han under början af sin bana fullkomligt hyllade,
då denne 1825 flyttade till München. Der målade
K. under hans ledning 1828–1829 i Odeon Apollon
bland muserna, under arkaderna i slottsträdgården
De fyra bajerska floderna samt Rikedom och Vishet,
och i danssalen i hertig Maximilians palats sagan om
Amor och Psyche i 16 väggbilder. I dessa bilder höjde
han sig ännu icke öfver sina konstnärskamraters
ståndpunkt. Men i de målningar, med hvilka han
i Königsbau illustrerade Klopstock, Wieland och
Göthe, började han redan gå sina egna vägar. Större
uppmärksamhet väckte en bild, framställande Anakreon
med sin älskade, på slottet Rosenstein vid Stuttgart,
men ännu mera hans psykologiskt sanna och uppskakande
teckning af Das narrenhaus, hvartill han fått idé och
förebilder från hospitalet i Düsseldorf. Dermed hade
han kommit in på sitt egentliga fält, det satiriskt
skarpa och patetiskt uppdrifna. År 1837 nådde han
höjdpunkten i detta dubbla hänseende. Han utförde då
först och främst sin stora bild Hunnerslaget (för
grefve Raczynski i Berlin), från början framställd
såsom kartong med brunt i brunt, ty K. hade ännu ej
sysselsatt sig med oljemålning, utan måste för det
slutliga utförandet med mycket arbete och ihärdighet
lära sig konsten att måla i olja efter modell. Men
kompositionen hör till hans bästa verk. Han har i den
begagnat en gammal saga, att hunner och romare kämpat
utanför den eviga staden med en sådan förbittring,
att de slagna under natten åter rest sig och fortsatt
kampen uppe i luften, der nu Attila, lyft på en sköld
af sina kämpar, möter den under korsets högburna
tecken segervisse Teoderik. Som kartong gällde detta
verk länge, och gäller nog ännu, såsom K:s förnämsta
verk, och utan tvifvel är det också den bild af honom,
som skänker den största tillfredsställelsen. Hans
andra hufvudarbete från 1837 var illustrerandet af
Reinecke fuchs, hvilket mottogs med odeladt bifall
och med ens gjorde K. till Tysklands mest populäre
konstnär. Och han förtjenade äfven denna framgång;
ty om Göthes verk genom sjelfva sin natur alldeles
öfverensstämde med K:s egen böjelse för humor eller,
kanske rättare, satir och qvicka infall, så lemnade
han det också i det mesta fulländadt ifrån sig. Man
kan blott anmärka någon öfverdrift i underskjutningen
af menskliga egenskaper hos djuren, ty fransmännens
(Gavarnis och i synnerhet Grandvilles) fina sinne,
att precis träffa djurets naturel i den underskjutna
menskliga lidelsen egde K. dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
