Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Karl Ludvig Johan (ärkehertig af Österrike) - Karl (Båt) - Karl (ärkebiskop i Lund) - Karl af Edsvära - Karlamagnús saga - Karlanda - Karl Anton - Karl August - Karlavagnen - Karlberg - Karl Danske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Toscana, som 1790 besteg Österrikes
kejsaretron. K. hade en svag kroppsbyggnad och drog
sig gerna undan det bullrande lifvet i hufvudstaden
till ensligheten, der han fördjupade sig i sina
älsklingsstudier, de militära. De krig, som franska
revolutionen framkallade, gåfvo honom snart tillfälle
att använda sina kunskaper. Redan 1792 förde han en
brigad, och de båda följande årens fälttåg gjorde
honom så bemärkt, att han 1796 fick befälet öfver
armén i Tyskland, med hvilken han gick från den ena
segern till den andra. 1799 stred han åter med icke
mindre framgång på den tyska krigsskådeplatsen, men
måste 1800 för sjuklighet nedlägga befälet, hvilket
han dock s. å. återtog efter österrikarnas nederlag
vid Hohenlinden. Såsom president i hofkrigsrådet
1801–05 arbetade han outtröttligt på österrikiska
härväsendets utveckling i alla riktningar, hvilket
arbete afbröts af krigsutbrottet 1805. Han fick då
sin verksamhet på den italienska krigsskådeplatsen,
der han vann den lysande segern vid Caldiero d. 30
Okt. Efter Ulms fall kallades han med sin armé
till Tyskland, men vid hans ankomst dit var kriget
redan afgjordt. Han fortsatte efter detta såsom
krigsminister sin organisatoriska verksamhet, till
dess 1809 års händelser å nyo kastade honom fram på
krigsskådeplatsen, der han visade sig såsom en värdig
motståndare till Napoleon. Han slog Napoleon i grund
vid Aspern och Esslingen (Maj 1809), men förlorade
slaget vid Wagram (Juli s. å.). I de följande krigen
med Napoleon tog K. icke del. 1815 blef han guvernör
i Mainz. All den tid, som icke upptogs af tjensten,
egnade han åt att fullkomna den österrikiska armén
och att inom denna utveckla en äkta soldatanda;
men framförallt arbetade han dock på höjandet af
officerarnas vetenskapliga utbildning, för hvilket
ändamål han författade en mängd afhandlingar i
krigskonstens olika delar. Hans 1814 i tre delar
utgifna Grundsätze der strategie, erläutert durch
die darstellung des feldzugs von 1796 in Deutschland
förtjenar ännu i dag att läsas. Död d. 30 April
1847. C. O. N.
Karl (Båt), en ifrig anhängare af hertigarna Erik
och Valdemar, blef 1307 biskop i Linköping och var
en bland fredsstiftarna i Roskilde 1318. Han nämnes
främst bland de svenske herrar, som i Juni 1319
bevakade unionen emellan Sverige och Norge under
konung Magnus Eriksson och deltog i Skaraföreningen
1322 emot konungens moders, hertiginnan Ingeborgs,
inflytelse i riksstyrelsen. K. ifrade för Linköpings
domkyrkobyggnad och för stiftsungdomens undervisning
äfven vid universitetet i Paris samt visade stor
patriotism i kampen mot Ryssland. Han dog d. 6
Juli 1338 och begrofs i Linköpings domkyrka.
B. S.
Karl, ärkebiskop i Lund, var domprost
derstädes, då han 1326 af domkapitlet valdes till
ärkebiskop. K. byggde 1329 på egen bekostnad vid södra
domkyrkomuren ett kapell samt gaf 1330 gods till dess
och kapellanens underhåll. Han dog d. 16 Maj 1334 och
begrofs i ofvan nämnda af honom stiftade kapell. B. S.
Karl af Edsvära, lagman, skall hafva varit den elfte
i ordningen af Vestergötlands lagmän.
Han utmärkte sig för synnerlig rättvisa och oveld,
hvarför han äfven erhöll tillnamnet fosterlandets
fader. Hans efterkommande voro i flere led lagmän
i Vestergötland, och det är ej otroligt, att
Algotssönernas sedermera så berömda slägt härstammade
från honom. K. H. K.
Karlamagnús saga, en fornnorsk bearbetning af dikter,
tillhörande den Karolingiska sagokretsen (se d. o.).
Karlanda, socken i Värmlands län, Nordmarks
härad. Arealen 22,027 har. 2,522 innev. (1882). Annex
till Holmedal, Karlstads stift, Nordmarks kontrakt.
Karl Anton. Se Karl, tyska furstar 6.
Karl August. Se Karl, svenska prinsar 2.
Karlavagnen. Se Björn, astron.
Karlberg, kungligt slott i Solna socken,
Stockholms län, straxt n. v. om Stockholm, midt
emot Kungsholmen, vid Mälareviken Karlbergssjön,
som genom den korta Karlbergskanalen förenas med
Ulfsundasjön, också en vik af Mälaren. Egendomen,
bildad af 1 1/2 mtl (hemmanen Ösby, Bolstomta och
Lundby), donerades åt riksamiralen Karl Karlsson
Gyllenhielm, som gaf den namnet K. och började
uppföra den nuvarande slottsbyggnaden. 1669 köptes
K. af rikskansleren M. G. de la Gardie, hvilken
fullbordade hufvudbyggnaden, anlade parken samt
inrättade den i norra flygeln befintliga kyrkan. Från
riksrådet J. G. Stenbock, som 1680 köpte slottet,
reducerades det till kronan och beboddes sedan
tidtals af kungliga personer (bl. a. af drottning
Ulrika Eleonora d. ä., som dog der) till 1792, då de
tvänne stora flyglarna tillbyggdes och en krigsakademi
der inrättades, hvilken ännu fortfar under namn af
K. Krigsskolan. Under K:s kungsgård lyda Eklund,
Ingenting, Tomteboda, Norrbacka, Stallmästaregården
m. fl. lägenheter, tillsammans 4 mtl. I parken
stå en af kronprinsen Oskar (sedan Oskar I) rest
minnesvård öfver den vid Leipzig 1813 fallne majoren
E. G. V. von Döbeln samt ett litet tempel med 12
joniska pelare, hvilket förr innehöll en marmorbyst
af Karl X Gustaf. Parken skäres i sitt nordöstra hörn
af Norra stambanan, hvilken der har en hållstation
(använd äfven af Stockholm–Vesterås-banan, som der
löper in på stambanan), samt af Värtabanan, hvilken
har egen station.
Karl Danske, grefve af Flandern, son af Danmarks
konung Knut den helige och Ethela, dotter af grefve
Robert I af Flandern, föddes omkr. 1084 och blef efter
faderns död (1086) af modern förd till hennes hemland,
hvarest han uppfostrades hos sin morfader, under det
att modern begaf sig till Italien som hertig Rogers
af Apulien gemål. K. gjorde i sin ungdom korståg
(troligen under åren 1106–10). Möjligt är, att han
uppehöll sig hos sin styffader, Roger, då denne
fick besök af Sigurd Jorsalafare, och att han följde
denne till Palestina. Vid sin kusin Balduin VII:s
död (1119) blef K. grefve af Flandern, hvilket
furstendöme han med kraft och stränghet styrde i åtta
år. Genomträngd af korstågstidens anda, var han en
stor vän af hierarkien, hvars makt han på mångahanda
sätt främjade. Troligen låg deruti orsaken till den
fientliga ställning, hvari han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
