Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanarieöarna - Kanaris, Konstantin - Kanat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grottbildningar. Kusterna äro branta och
svårtillgängliga. På öarna finnes blott en dräglig
hamn, Palmas på Gran Canaria. De i v. belägna öarna
nå upp öfver snögränsen och äro rikt klädda med skog,
hvaremot de närmast fastlandet liggande äro skoglösa
och delvis hafva steppnatur. En mängd askkäglor,
kratrar och vidsträckta lavafält vittnar om forntida
väldiga naturrevolutioner. Numera är den vulkaniska
verksamheten jämförelsevis ringa. Pic de Teyde, på
Tenerifta, ögruppens högsta punkt (3,715 m.), har
en ångande solfatar, men endast Montana del fuego,
på Lanzarote, har i vårt århundrade (1824) visat
utbrott. Landskapets skönhet förnöjes genom en mängd
bäckar med stupande lopp och hvilka medelst kanaler
tillgodogöras för markens bevattning. Klimatet är
sundt och behagligt samt särskildt kändt för sina
välgörande verkningar på bröstsjuke. Hettan mildras
af hafsvindarna och stiger äfven under de varmaste
månaderna (Sept.–Okt.) icke öfver 39° C.; om vintern
faller termometern i dalarna och vid kusten icke
under 19°. Luften är klar och genomskinlig, dock
gör sig stundom österut den brännande landvinden
märkbar, åtföljd af tjocka dimmor. Jordmånen består
mest af förvittrade vulkaniska bergarter och är
mycket bördig. Af öarnas flora, som omfattar en rik
skala från det afrikanska låglandets växtverld upp
till alpina former, må nämnas trädartade, bladlösa
euphorbiacéer, palmer af många slag, drakblods-
och fikonträd, cypress, lager och, i den högre
bergsregionen, barrträd. Omkr. 1/5 af arealen
är odlad och lemnar rika skördar af hvete, korn,
råg och i synnerhet majs samt potates. Vinodlingen,
som lemnar i handeln en välkänd vara, kanariesekt
(se d. o.), led svårt afbräck genom drufsjukan 1852,
men har sedan 1870 ånyo höjt sig. Äfven odlingen af
tobak, mulbär, kastanj och barillo (för beredning
af soda) vinner allt större utbredning, hvaremot
sockerplantagerna så godt som försvunnit. Af stor
vigt är kochenillodlingen; öarna fylla 3/4 af hela
verldens behof af detta färgämne. Biskötseln och
silkesodlingen äro allmänt utbredda. Bland däggdjuren
må nämnas getter af förträffligt slag och en mycket
storväxt hund-ras, hvaraf Plinius härledt öarnas namn
(af Lat. canis, hund). Ur den artrika fogelverlden
är kanariefogeln allmänt bekant. Ett ganska gifvande
fiske idkas vid kusten. Så godt som ingen industri
finnes.
De äldsta historiskt kända innebyggarna på ögruppen
voro guancherna, hvilkas mumier ännu träffas
i grottorna till stort antal. Lemningarna af
öbefolkningens numera utdöda språk och särskildt
åtskilliga familjenamn, hvilka bäras med stolthet,
flere nationella plägseder m. m. antyda innevånarnas
nära slägtskap med berberna. (Von Löher har emellertid
sökt bevisa guanchernas germanska härstamning från
de gamle vandalerna.) Den nuvarande befolkningen,
280,388 pers. (1877), utgör en blandning af de
ursprunglige innevånarna och spaniorer, med tillsats
af normandiskt, flandriskt och moriskt blod. De hafva
i allmänhet ljus hudfärg och berömmas för redlighet,
måttlighet,
laglydnad och en obegränsad gästfrihet. Flertalet
lefver i ganska knappa vilkor, enär nästan all
jord eges af spanske magnater. Folkbildningen
är försummad. Språket är det spanska. Trots
sitt från Europa afskilda läge utgör ögruppen
officielt en provins af Spanien och sönderfaller i
2 förvaltningsområden, hvilkas hufvudorter äro de
befästa städerna Santa Cruz de Teneriffa och Ciudad
las Palmas. Utom den fåtaliga garnisonen finnes äfven
en landmilis. Samfärdseln med Europa upprätthålles
genom regelbunden ångbåtsfart på Cadiz och Liverpool.
Ögruppen, som för sitt härliga klimat af de
gamle kallades "de lyckliga öarna" (Lat. Insulae
fortunatae) var antagligen känd redan af fenicerna och
med säkerhet af kartagerna, hvilka på föranstaltande
af Juba dit företogo en expedition. I slutet af 13:de
årh. påträffades den af genuesiske sjöfarande. År
1344 lät Luis de la Cerda, en ättling af Alfons
X af Kastilien, af påfven kröna sig till konung
öfver ö-riket, hvilket han dock aldrig tog i
besittning. Det gjorde icke häller Robert de
Bracamonte, som erhöll det till skänks af Henrik
III af Kastilien och derefter öfverlät det åt Johan
af Béthencourt. Denne intog med vapenmakt fyra af
de större öarna och bibehöll dem äfven såsom län af
kastilianska kronan. Den spanska ockupationen daterar
sig från 1478, då Ferdinand den katolske för 15,000
dukater köpte Béthencourts förläningar, hvarefter
de öfriga öarna med våld lades under spanska kronan.
S. A. L.
Kanaris, Konstantin, grekisk sjöhjelte, född 1790
på ön Ipsara, var före det grekiska frihetskrigets
utbrott (1821) kapten på ett litet köpmansfartyg. Till
hämd för Chios’ gräsliga härjning af turkarna i
April 1822 förde han och Pipinos från Hydra natten
emellan d. 18 och 19 Juni s. å. två brännare in bland
den turkiska flottan och förstörde en mängd skepp,
bl. a. storamiralskeppet, hvarvid storamiralen och
öfver 2,000 man omkommo. Den 9 Nov. s. å. stack han
ett annat turkiskt amiralskepp i brand vid Tenedos och
den 17 Aug. 1824 förstörde han några turkiska skepp
vid kap Trogilion samt räddade derigenom ön Samos
från plundring. 1825 uppgjorde han den dristiga planen
att i Alexandrias hamn förstöra hela den egyptiska
flottan, men försöket misslyckades till följd af
motvind. 1827 blef han sin fäderneös representant
i nationalförsamlingen och 1828 utnämndes han af
presidenten Kapodistrias till kommendant i Monembasia
och eskaderchef. Efter Kapodistrias’ död, 1831,
drog han sig tillbaka till Syra, men under konung
Ottos regering var han flere gånger sjöminister,
sist 1854–55. År 1861 afslog han den honom erbjudna
amiralsvärdigheten. Efter revolutionen 1862 var han
medlem af provisoriska regeringen och 1863 sändes han
till Danmark för att erbjuda prins Vilhelm (Georg I)
grekiska kronan. Under Georg I:s regering var han
flere gånger sjöminister och konseljpresident samt
dog såsom sådan den 15 Sept. 1877.
Kanat. Se Kan 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
