Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalif, titel, som de muhammedanske herskarna i mer än 6 århundraden efter Muhammeds död förde - Kaifat, en kalifs värdighet, regering, regeringstid eller rike. Se Kalif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
El-mutavakkils andre son, Múhammed el-mutáss-billah,
"den genom Gud mäktige" (866–869), och El-vathiks son
Muhámmed el-múhtadi-billah, "den af Gud ledde"
(870). Under El-muta-vakkils tredje son, Ahmed
el-mútamid-ala-’llah, "den på Gud sig stödjande"
(870–892), lyckades det dennes broder El-muváffak
att bryta mamlukernas (det turkiska lifgardets)
makt. Residenset förlades åter från Samira till
Bagdad (873). I Kairo gjorde sig ståthållaren
i Egypten Ahmed ibn-Tulun sjelfständig. – År
881 störtade El-muvaffak sendjiterna i Kufa och
Basra. El-muvaffaks son Ahmed el-mútadid-billah,
"den hos Gud hjelpsökande" (892–902), och dennes
son Ali el-múktafi-billah, "den i Gud förnöjde"
(902–909), kämpade lyckligt både mot den upproriska
sekten karmaterna i Irak och mot tuluniderna
i Egypten, hvilket återeröfrades (905). Under
El-muktafis broder Djáfar el-múktadir-billah "den
genom Gud mäktige" (909–931), som flere gånger af- och
tillsattes samt slutligen mördades, sjönk kalifatet
alltmer. I Persien tillvällade sig bujiderna från
Farsistan makten, och i det nyss återvunna Egypten
gjorde sig iksjiderna sjelfständiga. El-muktadirs
broder Muhámmed el-kahir-billah, "den i Gud segrande",
afsattes af mamlukerna (934) och dödades (940). Under
El-muktadirs son Ahmed er-radi-billah, "den i Gud
förnöjde" (934–941), infördes den nya värdigheten af
emir-el-úmara, "befälhafvarnas befälhafvare", i
hvars hand kalifens hela oinskränkta makt lades, under
det han sjelf åtnöjde sig med den tomma titeln och
det andliga imamatet. En annan son af El-muktadir,
Ibrahim el-múttaki-billah, "den gudfruktige"
(941–944), blef af sin emir Turun afsatt och
bländad. Slutligen måste El-muktafis son Abdallah
el-mustákfi-billah, "den i Gud förnöjde" (944–946),
till sin hjelp inkalla de persiske bujiderna, som med
Muíss-ed-dáula gjorde emirvärdigheten ärftlig inom sin
slägt. Dermed hade kaliferna förlorat sista skymten
af makt. Deras namn utelemnades ur fredagspredikan
och präglades icke mer på mynten. Af kaliferna
under den närmast följande tiden, då fatimiderna
grundlade ett nytt kalifat, i Kairo (969), må nämnas
Abdallah el-kaim-biamri-’llah, "den genom Guds
bud stående" (1031–1075), som till hjelp mot en
mot Bagdad anryckande egyptisk här (1055) inkallade
seldsjukerna. Desse befriade väl den i Bagdad fångne
kalifen (1062), men bemäktigade sig i bujidernas
ställe emirvärdigheten och rikets styrelse. De
följande 8 fullkomligt betydelselöse kaliferna
(1075–1225) åtnjöto inkomsterna af staden Bagdad,
egnade sig åt bokliga sysselsättningar och stodo
för öfrigt på vänskapligare fot med de herskande
sunnitiske seldsjukerna än deras föregångare med
de sjiitiske bujiderna. Mongolerna undanträngde i
början på 1210-talet seldsjukerna från kalifatet i
Bagdad, spelade (1225–42) emirernas rol och fråntogo
slutligen under Hulakus ledning den 37:de abbasidiske
kalifen, Abdallah el-mústasim-billah, "den hos Gud
tillflykt sökande", sjelfva staden Bagdad. Dermed
förintades detta
kalifat äfven till namnet (1258). Kalifens höga
andliga värdighet, imamatet, betraktades dock
fortfarande såsom ärftlig inom abbasidernas ätt; och
den mäktige mamluksultanen Bibars i Egypten ansåg
det lända sin dynasti till stor fördel och prestige
att hos sig upptaga och som kalif erkänna först en
och sedan en annan abbasidisk flykting, hvilken
undkommit blodbadet i Bagdad och föregaf sig vara
den närmaste slägtingen och efterträdaren till den
siste kalifen El-mustasim. Bibars’ exempel följdes af
alla hans efterträdare; och på detta sätt uppstod vid
sidan af det mamlukiska sultanatet i Kairo ett slags
abbasidiskt skuggkalifat, som uteslutande var till för
att förläna det förra investitur och helgd. Sedan
17 sådana kalifer efterträdt hvarandra, tvangs den
siste, Muhámmed el-mutavákkil-ala-’llah, af turkiske
sultanen Selim I, som 1517 eröfrade Egypten, att efter
treårigt fängelse till honom afstå äfven sin andliga
myndighet, återfördes till Egypten och dog (1538)
der som den siste allmänne kalifen. Visserligen hafva
de turkiske sultanerna alltsedan burit kaliftiteln,
men den deri inbegripna andliga myndigheten öfver
alla muhammedaner erkännes icke af de fleste
utom deras rikes gränser boende Islams bekännare,
nämligen de sjiitiske perserna och marokkanerna
(sultanen af Marokko tillägger sig ock titeln kalif)
samt araberna. Blott muhammedanerna i Indien synas
benägna att erkänna herskaren i Stambul som profetens
rätte chalifa. – Kalifatets regeringsform var
oinskränkt despotisk, enligt hvilken herskaren i sig
förenade all andlig och verldslig myndighet. Under
honom ledde storvesiren alla regeringsärenden och
höll tillsyn öfver provinsernas förvaltning. Till
ett antal (vid rikets största utsträckning) af 27,
stodo dessa under ståthållare, som egde den mest
vidsträckta myndighet samt af- och tillsatte alla
underordnade ämbetsmän. I de mindre områdena rådde
kommunal sjelfstyrelse. Hos muhammedanerna voro rätten
och skattesystemet öfverallt likformiga. Krigsbytet
fördelades efter bestämda regler, hvarigenom stora
skatter samlades på vissa händer och i synnerhet
i Bagdad, under det att provinserna finansielt
utsögos. Kalifatets verkliga blomstring var derför
blott af kort varaktighet; den inföll egentligen
i Syrien under omajjadernas tid. En rik industri
utvecklades företrädesvis i väfnader, smiden af alla
metaller, pappers, parfymers och färgers beredning;
samtidigt blomstrade handel och sjöfart. Under
abbasiderna inträdde förfallets tid, och redan
då började de en gång så härliga och fruktbara
landen Mesopotamien och Mindre Asien småningom
att öfvergå till det öckenlika utseende de ännu
bibehålla. Rikets inkomster, som år 775 stego till mer
än 400 mill. dirhem (1 dirhem = 72 öre), hade 70 år
derefter sjunkit till mindre än 300 mill. – Jfr Weil
"Geschichte der chalifen" (1846–51), Hammer-Purgstall
"Über länderverwaltung unter dem Chalifate" (1835),
Kremer "Culturgeschichte des Orients" (1875).
H. A.
Kalifat (Arab. chilafa), en kalifs värdighet,
regering, regeringstid eller rike. Se Kalif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
