Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermafrodit-kula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkosånger. Särskildt är han märkvärdig i
notskriftens historia genom uppfinningen af en
notation, som egde hvad neumerna saknade, eller
särskilda tecken för tonhöjdsförändringen,
nämligen s för halfton, t för helton o. s. v.
A. L.
Hermanson, von, svensk adlig ätt, härstammar
från professoren Johan Hermansson,
hvilkens barn 1744 adlades under namnet von
H. En af Johans söner, Mattias von H.,
erhöll 1762 friherrlig och 1771 greflig värdighet.
De adliga grenarna af ätten utgingo 1785 och
1834 på svärdssidan.
1. Hermansson, Johan, lärd, härstammade
från bondeslägt i Östergötland och föddes i
Stockholm d. 18 Sept. 1679. 1694 blef han
student i Upsala, egnade sig hufvudsakligen åt
juridiska studier och förordnades, utan att hafva
tagit någon akademisk examen, till juris
adjunkt derstädes 1707. 1710 antogs han till
handledare åt t. f. öfverståthållaren i Stockholm
sedermera generalguvernören i Skåne frih.
Burenskölds söner, befordrades 1715 till juris
naturæ et moralium professor i Lund och förflyttades
1717 till Upsala såsom eloquentiæ et
politices professor skytteanus. Kort förut hade
han erhållit lagmans värdighet. Han ansågs
såsom en af sin tids störste vältalare på latinska
språket. Död i Upsala d. 9 Febr. 1737.
H:s barn blefvo på grund af faderns förtjenster
1744 upphöjda i adligt stånd. Frukterna af
sina forskningar nedlade H. i akademiska
disputationer (icke mindre än 215 st.).
A. B. B.
2. Hermanson, Mattias von, grefve, riksråd,
den föregåendes son, föddes i Lund d. 13
Maj 1716. 1734 inskref han sig i kungliga
kansliet, åtföljde 1738 frih. von Nolcken på hans
beskickning till Petersburg, sändes 1741 till
svenska armén i Finland för att gå
öfverbefälhafvaren till hända och tjenstgjorde såsom
andre sekreterare vid fredsslutet i Åbo 1743.
Såsom förste sekreterare åtföljde han 1744
riksrådet Cedercreutz på den ambassad till Petersburg,
som ledde till förbundet mellan Sverige
och Ryssland af d. 25 Juni 1745. 1747
utnämndes H. till sekreterare i kanslikollegium
samt 1753 till e. o. och 1756 till ordinarie
kansliråd. Såsom riksdagsman och politisk person
slöt sig H. till hattpartiet, och en djerfvare,
verksammare och mera hatad fiende än han
hade mössorna knappast. Vid 1751 års riksdag
var han medlem af Sekreta utskottet
och Mindre sekreta deputationen samt
uppsatte denna deputations af riksdagen gillade
betänkande rörande sättet att utse kanslipresident.
Vid riksdagen 1755–56 utvecklade H. stor
verksamhet och uppträdde med mycken skärpa
mot hofvet. Han var upphofsman till
riksdagens beslut att de bondeståndets hofvänliga
ledamöter, som skymfat sin talman och sekreterare,
genast skulle häktas såsom rebeller och
förrädare. H. författade, enligt Mindre sekreta
deputationens uppdrag, 1756 instruktionen för
kronprinsens guvernör samt försvarade den
sekreta deputationens s. k. tjenstebetänkande, som
afsåg att afskära all godtycklighet i befordringar
genom att antaga tjensteåldern såsom enda
befordringsgrund. Han fick ock uppsätta
ständernas skarpa skrifvelser till K. M:t i juvelsaken
1756. H. förordnades jämväl till redaktör
för den då utkommande riksdagstidningen,
hvari han hade tillfälle att klart ådagalägga sin
uppriktiga kärlek till frihetstidens statsskick
genom att skoningslöst blotta hofvets missgrepp.
Han tog ock en inflytelserik del i de öfverläggningar
inom riksdagen, som voro en följd af
det misslyckade revolutionsförsöket 1756. Såsom
partibelöning blef H., hvilkens "lyckliga
penna" varit ett bitande vapen i striden mot
konungen, af Sekreta utskottet 1756 insatt i den
kommission, som skulle utarbeta ett visst
handelssystem, med ett årligt arvode af 3,000
daler s. m. Denna handelskommissions utlåtande,
som påpekade vexelkontorens skadlighet samt
betalning af den utländska skulden och minskning
i den cirkulerande sedelmassan såsom enda
utvägen till kursens fällande, uttalar också H:s
statsekonomiska ståndpunkt. H. kom i en
förtroligare ställning till hofvet, då han, som 1759
utnämnts till statssekreterare för utrikesärendena,
1762 fick i uppdrag att å landtmarskalken v.
Fersens vägnar föra underhandlingen vid de
försök, som då gjordes att medelst drottningens
inflytande åstadkomma fred mellan hattar och
mössor. Han var ock en af de fyra fullmäktige,
som afslöto fredsunderhandlingarna med
Preussen 1762. Vid riksdagen 1765–66
uteslöts H. ur Sekreta utskottet, och handelskommissionen,
som ingenting uträttat, indrogs. H.
blef i stället 1765 förflyttad till president i
Kammarrevisionen och 1767 i Kammarkollegium.
(Ett för frihetstidens offentliga moral betecknande
drag är att H. ej tvekade att såsom en
ersättning för sina förlorade inkomster 1766 af
franska hofvet mottaga en pension af 8,000
livres.) 1768 afstyrkte H., i likhet med flere
andra framstående hattar, alla förslag till en
revolution och tillrådde ständernas sammankallande
samt gaf jämte C. Fr. Scheffer, Stockenström
och Hjärne ett skriftligt löfte att vid den
kommande riksdagen arbeta för att hela den
verkställande makten skulle uppdragas åt
konungen och ständernas inskränkas till beskattning
och lagstiftning. Vid riksdagen i
Norrköping 1769 bereddes H. en seger: ständerna
gåfvo det af H. styrda Kammarkollegium offentlig
upprättelse för det klander regeringen året
förut uttalat mot kollegium med anledning af
dess behandling af ett mål (Cronackerska saken).
1769 blef H. inkallad i rådet, vid mössornas
seger åter afskedad d. 4 Maj 1772, men af
Gustaf III d. 22 Aug. s. å. efter statskuppen å nyo
utsedd till riksråd samt utnämndes 1777 för
andra gången till president i Kammarkollegium.
Gustaf III satte stort värde på H. och använde
honom gerna. 1775 förordnades han jämte
riksrådet Stockenström och statssekreteraren
Hegardt att ransaka och döma i den på sin tid
ryktbara processen mot Göta hofrätt. Vid 1789
års riksdag användes hans stilistiska talang för
sista gången. Han författade då det skriftliga
anförande mot Förenings- och säkerhetsaktens
antagande, som framlemnades af kaptenen friherre
Chr. Posse och som väckte mycket uppseende.
S. å. nedlade han alla sina ämbeten. H. dog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
