Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hermafrodit-kula ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller homoklin befruktning genom öfverförande
af frömjöl från ståndare till pistill i samma
blomma möjlig, men genom särskilda anordningar
med afseende på ståndarnas och pistillernas
förhållande till hvarandra är en dylik sjelfbefruktning
i de flesta fall förekommen.
1. F. B. 2. O. T. S.
Hermafrodit-kula (se Hermafroditos),
artill., var en förenad spräng- och brandbomb,
som uppfanns 1704 af generalfälttygmästaren
frih. J. Sjöblad (d. 1710).
H. W. W.
Hermafroditos (Lat. Hermaphroditus),
Grek. mytol., en son af Hermes och Afrodite (deraf
hans namn), med hopplös kärlek älskad af
källnymfem Salmakis i Karien, på hvars böner
gudarna slutligen förenade dem till en dubbelgestalt
af man och qvinna. Denna af den romerska skalden
Ovidius återgifna och sannolikt först från
den alexandrinska tiden härrörande saga torde
hafva sin grund i sammansmältningen af
grekiska och orientaliska religionsbegrepp.
Afbildandet af hermafroditer, eller den
konstnärliga föreningen af manliga och qvinliga
kroppsformer, är en uppgift, hvarpå grekernas
plastiska konst under antikens senare århundraden
ofta försökte sig.
A. M. A.
Herman I (Hermann), pfalzgrefve af Sachsen
och landtgrefve af Thüringen, blef 1180 pfalzgrefve
och följde s. å. sin äldre broder, landtgrefve
Ludvig III den milde af Thüringen, i kriget mot
Henrik Lejonet af Sachsen, men föll i slaget
vid Weissensee i sin fiendes händer. Redan
året derefter blef han frigifven. Efter Ludvigs
död, 1190, ärfde han Thüringen. I de efter
kejsar Henrik VI:s död, 1197, rasande striderna
mellan motkonungarna Filip af Schwaben och
Otto IV deltog han än på den ena, än på den
andra sidan och förenade sig slutligen 1212
med dem, som valde Fredrik II af Sicilien till
konung. Död 1217. Enligt sagan var det han, som
anordnade det s. k. sångarekriget på Wartburg.
Herman (Hermann), grefve af Wied, kurfurste
och ärkebiskop af Köln, f. 1477, uppfostrades för
det andliga ståndet och blef 1515 enhälligt vald
till kurfurste och ärkebiskop af Köln. I början
uppträdde han som motståndare till reformationen,
röstade på riksdagen i Worms 1521 för
aktsförklaringen mot Luther och förföljde dennes
anhängare i Paderborn, der han 1532 blifvit
biskop. Nogsamt insåg han de stora
bristerna i den katolska kyrkan, men han ville ej
på bekostnad af kyrkans enhet vinna dess
reformation. Efter hand mognade hos honom
beslutet att, utan brytning med påfven, söka
åstadkomma en förbättring af den kyrkliga läran och
förvaltningen inom sitt stift. Begynnelsen af
H:s reformatoriska verksamhet kan man datera
1536, då han på en provinssynod framlade och
genomdref sina första reformförslag. Stödd på
de verldsliga stånden och en del af presterskapet,
fortgick han på reformationens bana, men
väckte derigenom stort missnöje hos pluraliteten
af stiftets presterskap, hvilket slutligen vände sig
till påfven med klagomål öfver sin biskops
kätterier. Påfven förklarade H. afsatt (1546), och
denne, trött på striden, lemnade 1547 Köln utan
att göra försök till motstånd samt bosatte sig i
Wied, der han dog 1552.
Hermanarik. Se Ermanarik.
Hermandad l. Heliga hermandad (Sp.
Santa hermandad, "heligt brödraskap") kallades
de föreningar, som Kastiliens och Aragoniens
städer under medeltiden ingingo till landsfredens
upprätthållande och den offentliga säkerhetens
skydd, i synnerhet mot adelns öfvervåld.
I Aragonien uppstod den första hermandad i
midten af 1200-talet, i Kastilien 1282. 1295
öfverenskommo Kastiliens och Leons borgare att
hämnas hvarje en adelsmans ingrepp i deras
rättigheter. Lagstadgad ordning erhöll den
numera s. k. heliga hermandad 1486 i Kastilien
och 1488 i Aragonien, då Isabella och Ferdinand
den katolske under sin ledning förenade
alla städerna i ett väpnadt förbund till motvigt
mot riddareordnarnas ständigt slagfärdiga härar.
Liksom den tyska Hansan underhöll heliga
hermandad egen här och tillsatte egna domare,
hvilka egde döma och bestraffa hvar och en,
som störde landsfriden, af hvad stånd han än
vore: icke ens kyrkans asylrätt kunde skydda
den brottslige. Sedan konungamakten ej längre
behöfde dess bistånd, förlorade heliga hermandad
sin betydelse. Vid midten af 1500-talet
var heliga hermandad endast namnet på den
polisstyrka till häst och till fots, som vakade
öfver lugnet på landsvägarna, men äfven denna
form af hermandad upphörde med tiden.
Hermann, Tysklands nationalheros. Se Arminius.
Hermann, Johann Gottfried Jakob, tysk
filolog, född i Leipzig d. 28 Nov. 1772, började
1786 studera vid denna stads universitet, der
han 1794 blef docent, 1798 e. o. professor i
filosofi, 1803 professor i vältalighet samt 1809
derjämte professor i poesi. Utom från den
akademiska katedern verkade H. väckande på
sina lärjungar dels i det af honom stiftade
"Griechischc gesellschaft", dels såsom direktor
(sedan 1834) för filologiska seminariet. Död d.
31 Dec. 1848. – H. utöfvade en banbrytande
verksamhet på den antika metrikens, grammatikens
och textkritikens område. Han gick tillbaka
till de gamla metriska skriftställarnas läror,
som han fullständigade, men sökte derjämte
uppställa de allmänna lagarna för metrisk
komposition (De metris poëtarum græcorum et
romanorum, 1796; Elementa doctrinæ metricæ,
1816, och Epitome doctrinæ metricæ, 1818; 4:de
uppl. 1869). Grammatikens uppgift var, enligt
H:s åsigt, att förklara språkets väsende och byggnad
ur menniskoförnuftet sjelf. Han lemnade
derför den uttrampade empiriens väg och införde
med sina arbeten De emendanda ratione græcæ
grammaticæ (1801) och Libri IV de particula
[án] (1831) en rationel behandling af det
grammatiska stoffet. Såsom kritiker satte han mindre
förtroende till resultaten af en torr
undersökning af handskrifter än på sin egen
ingifvelse: fann han ett ställe i texten förderfvadt,
satte han utan tvekan in hvad, enligt hans
lifslefvande uppfattning af forntiden, författaren
skulle kunnat skrifva. Derför sakna hans
konjekturer också ej sällan all yttre sannolikhet
för sig. H. sysselsatte sig mest med de
grekiska tragöderna. Han fullbordade (1823) den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
