Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fennomani, egentl. finskhetsvurmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rönte en förordning af d. 20 Febr. 1865, hvilken
fastställde de åtgärder, som borde föregå reformens
slutliga verkställande. Dermed var frågan om finskans
ställning vid domstolarna och ämbetsverken i hufvudsak
afgjord, men ännu var fennomaniens slutmål långt
ifrån uppnådt. "Från blotta rättens och billighetens
synpunkt voro de medgifvanden, som blifvit gjorda",
sade man på fennomansk sida, "redan nästan nog,
men från nationel synpunkt kunde man icke anse dem
tillfredsställande". Endast genom de lärda skolornas
ombildning kunde man nå den språkenhet, hvarefter
man sträfvade. Februari-förordningen, hette det
ytterligare i det blad ("Helsingfors tidningar",
1865), hvarur vi lånat dessa ord, vore visserligen
af betydelse, men kunde betraktas endast såsom ett
steg i utvecklingen, hvars slutmål vore att göra det
finska språket "ensamt berättigadt såsom officielt
språk, såsom undervisningens och lagskipningens
språk, med ett ord såsom form för hela nationens
andliga lif". De fennomanska önskningsmålen i
skolfrågan, kring hvilken språkstriden sedermera
hufvudsakligen rört sig, formulerades närmare i
några af Y. Koskinen författade och i "Kirjallinen
Kuukauslehti" (Literärt månadsblad) införda artiklar,
bland hvilka en uppsats i nämnda tidskrifts Mars-häfte
1871 är anmärkningsvärd. I Finland finnas, säger
förf., tvänne folkklasser med svenskt tungomål, den
ena den svenska allmogen, det svenska elementet i
etnografisk mening, som må tolereras utan egentlig
skada för den finska nationella bildningen,
den andra den svensk-språkiga bildade klassen,
hvilken enligt den nationella bildningens kraf bör
förvandlas till finsk-språkig. I detta syfte böra
alla lärda skolor med svenskt undervisningsspråk,
belägna i nejder med till flertalet finsk befolkning,
förvandlas till finsk-språkiga, en princip som bör
tillämpas äfven på öfriga offentliga läroanstalter,
fruntimmersskolor, fackskolor o. s. v. – Medan
sålunda det fennomanska partiet yrkade på en i
språkligt afseende radikal ombildning af de lärda
skolorna, ansåg sig regeringen manad att i främsta
rummet tillgodose den finsk-talande befolkningens
behof af folkskolor och realskolor. Särskildt
egnades stor uppmärksamhet åt realskolorna, i det att
ett betydande antal sådana undervisningsanstalter med
finskt undervisningsspråk (dels två-klassiga, dels
fyr-klassiga) upprättades i särskilda städer. Äfven
lyceer med finskt undervisningsspråk organiserades
i städerna Jyväskylä, Tavastehus (normal-lyceum),
Kuopio och Joensuu (fyrklassigt). Dessa åtgärder
ansågos dock af fennomanerna föga tillfredsställande,
så länge de flesta lyceer förblefvo svenska. Missnöjet
öfver regeringens hållning i skolfrågan gaf sig luft
redan vid 1872 års landtdag, der särskildt hennes
beslut att förlägga det finsk-språkiga normal-lyceet
till Tavastehus och icke till Helsingfors var
föremål för lifligt klander. Samtidigt inrättades
finsk-språkiga pvivat-lyceer i Helsingfors och i
Uleåborg. Sedermera, vid 1877 års landtdag, framträdde
det fennomanska partiet med förstärkta krafter och
uttalade sina önskningsmål i en stor
mängd petitioner om undervisningsspråkets
förändring från svenskt till finskt vid flere
af landets lyceer. Anmärkningsvärdt är, att de
flesta af dessa petitioner utgingo från bonde- och
presteståndet. Deremot intogo ridderskapet och
adeln äfvensom borgareståndet en afböjande hållning
gentemot de fennomanska tendenserna, i det att de,
förkastande grundsatsen om folkpluralitetens språk
såsom norm för de lärda skolornas undervisningsspråk,
uttalade sig för att de bildningssökandes modersmål
borde vara bestämmande i detta afseende, hvarför
bildningsanstalter med finskt undervisningsspråk
borde inrättas endast i den mån det faktiska behofvet
fordrade sådant. Tillika anhöllo dessa stånd, att,
äfven om nya läroverk med finskt undervisningsspråk
upprättades, hvilket äfven de förordade, de bestående
svenska läroverkens undervisningsspråk måtte förblifva
oförändradt. Principiel enighet kunde således icke
uppnås, men ständerna förenade sig emellertid
om att hos regeringen föreslå grundläggandet af
särskilda, nya finsk-språkiga läroverk. Under
intryck af detta ständernas uttalande och med stöd
af privata insamlingar upprättades under de närmast
följande åren i städerna Vasa, Björneborg, Åbo,
Viborg och Villmanstrand privatlyceer med finskt
undervisningsspråk, i hvilka de vid offentliga
läroanstalter gällande undervisningsplanerna blifvit
noggrant följda, i hopp att de nya lyceerna så snart
som möjligt skola öfvertagas af staten. Ännu har
emellertid regeringen icke uttalat sig i frågan, utan
hänskjutit densamma till förberedande behandling i en
år 1879 tillsatt skolkomité och i öfverstyrelsen för
skolväsendet, hvilka afgifvit väsentligen divergerande
yttranden. – Ej mindre oafgjord än frågan om lyceernas
undervisningsspråk och antal är frågan om det sätt,
på hvilket undervisningen i det "andra inhemska
språket" skall bedrifvas i skolor med svenskt eller
finskt undervisningsspråk. De yrkanden, som af
1877 års ständer och i pressen blifvit framställda,
"att eleverna i landets lyceer måtte vinna en allt
fullständigare förmåga att i tal och skrift behandla
landets andra inhemska tungomål", hafva hittills
rönt motstånd af det fennomanska partiet, som
bland skollärarna räknar många anhängare. Jämte
skolfrågan har äfven frågan om finska språkets
användande vid domstolarna och ämbetsverken under
de senaste åren å nyo begynt sysselsätta sinnena,
i det att fennomanska partiet yrkat på ett radikalt
genomförande af 1863 års förordning, medan regeringen
genom en förordning af d. 9 Maj 1881 infört
några modifikationer i densamma. Tillika har vid
universitetet i Helsingfors och särskildt bland den
studerande ungdomen vid detsamma en liflig partikamp
försiggått. – Ett moment af särskild betydelse i
språkfrågans närvarande ställning är det inflytande
den finsk-språkiga tidningspressen utöfvar bland
massan af landtbefolkningen, derigenom att de flesta
af dess organ med växande agitatorisk ifver bidraga
till de fennomanska tendensernas spridning. Att döma
af flere yttranden i dessa tidningar vore fennomanerna
beredda att begynna en kamp icke blott mot det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
