Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenner von Fenneberg, Daniel - Fenneslunda, socken i Vestergötland - Fennoman, "finskhetsifrare" - Fennomani, egentl. finskhetsvurmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Schweiz samt derifrån till Nord-Amerika, der han
i New York utgaf en tysk veckotidning, "Atlantis".
Fenneslunda, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Ås
härad. Arealen 2,143,5 har. 412 innev. (1880). Annex
till Ving, Skara stift, Ås kontrakt.
Fennoman, "finskhetsifrare", anhängare af den
fennomanska rörelsen i Finland. Se Fennomani.
Fennomani (af Nylat. fennus, och Grek. mania, vurm,
lidelsefull förkärlek), egentl. finskhetsvurmeri,
namn på en språkligt nationel rörelse i Finland. Den
misströstan, som efter 1809, under intrycket
af styrelsens reaktionära grundsatser, gjort sig
gällande bland Finlands bildade allmänhet, begynte
under åren 1820–40 småningom vika för en fosterländsk
rörelse, hvilken omfattade en mängd olikartade
politiska och patriotiska sträfvanden. Ett moment
af stor betydelse i denna riktning var det vaknande
intresset för det finska språkets uppodling och
för insamlandet af den finska folk-poesiens ännu på
folkets läppar lefvande alster. Bland arbetare på
detta område må nämnas R. v. Becker, G. Renvall,
J. A. Sjögren. J. Judén och Z. Topelius d. ä.,
hvilka nitiskt verkade för grundläggandet af en
literatur på finskt språk. Deras arbete upptogs
och fortsattes af Elias Lönnrot, M. A. Castrén
m. fl. betydande forskare och skriftställare, och
denna literära rörelse erhöll år 1831 en centralpunkt
genom stiftandet af Finska literatursällskapet,
hvilket genom utgifvandet af sådana verk som
Kalevala, Kanteletar m. fl. verksamt bidragit till
den finska literaturens höjande. Betydelsefullt i
detta afseende var äfven inrättandet af en lärostol
för finska språket vid universitetet n Helsingfors,
1851. Ett af regeringen 1850 utfärdadt förbud mot
finska språkets användande i andra tryckalster än
arbeten af ekonomiskt och religiöst innehåll hämmade
endast i ringa mån dessa sträfvanden, hvilka icke
böra förblandas med den social-politiska fennomanien,
ehuru de dock med skäl kunna betraktas såsom den mark,
ur hvilken denna uppspirade. – Redan i den 1821 af
A. I. Arwidsson utgifna tidningen "Åbo morgonblad"
uttalade sig såväl utgifvaren som en af medarbetarna,
G. E. Ehrström, i en anda, som bådade, att frågan
om finska språkets användande vid domstolarna och
ämbetsverken samt i skolorna snart skulle träda
i förgrunden. Dock förklingade dessa och andra
spridda uttalanden nästan ohörda, och det var först
J. V. Snellman, som i tidningen "Saima", åren 1844–
46, bestämdt och klart formulerade de fennomanska
doktrinerna. Utgående från de vid denna tid inom den
tyska filosofien gällande nationalitetsteorierna,
enligt hvilka ett folk genom att upptaga element af
främmande härkomst och språk störes i sin bildnings
regelbundna utvecklingsgång, sökte J. V. Snellman
orsaken till Finlands låga ståndpunkt i literär och
andlig kultur i det svenska språkets och den svenska
bildningens förherskande inflytande. "Vårt land",
yttrade han bland annat, "delar öde med flere andra
land, der en utländsk kultur
förqväft uppkomsten af den inhemska". "En sådan utländsk
bildning", yttrade han vidare, "måste sakna allt
intresse hos nationen, all sjelfständighet och all
kraft att utveckla sig. Och ett folk, som aldrig
hinner någon annan bildning, måste sjelf gå under och
försvinna såsom nation". I det finska språkets höjande
från att vara endast ett allmoge-språk, som saknade
all betydelse för de högre bildningssträfvandena,
till ett bildningens och undervisningens språk såg
Snellman derför det enda medlet för betryggandet
af Finlands framtid, ty en inhemsk kultur kunde
skapas endast af en "ny generation", uppvuxen under
inverkan af en nationel, finsk-språkig bildning. Dessa
uttalanden, som oafbrutet upprepades i "Saima" och
i det af Snellman senare utgifna "Litteraturblad för
allmän medborgerlig bildning", blefvo den gnista, som
tände den finsknationella hänförelsen till lif. Sedan
begreppet finsk-språkig nationalitet var funnet, och
den svenska kulturen i Finland blifvit benämnd ett
"främmande ok", egde den social-politiska fennomanien
den bas, på hvilken dess framtida utveckling skulle
byggas.
Det bör märkas, att J. V. Snellman, hvars teoretiska
yrkanden åsyftade en fullkomlig omgestaltning af
Finlands kulturförhållanden, uttalade sig med mycken
moderation i fråga om praktiska åtgärder. Också
var det först vid början af 1860-talet som ett
praktisk-politiskt parti, det Jung-fennomanska,
bildade sig med uppgift att
genomföra de fennomanska idéerna. Till en början
räknades J. V. Snellman icke till partiet. Dess
hufvudorgan "Helsingin uutiset" (Helsingfors’
nyheter), till hvars redaktörer hörde Y. Koskinen
(G. Z. Forsman) och A. Meurman, förklarade år
1863 öppet, att Snellmans personliga egenskaper,
särskildt hans naturliga oböjlighet, hindrade honom
att blifva ledare för ett parti, hvarjämte han
framställdes såsom mera konservativ än de öfriga
finskhetsifrarna, då det gällde förverkligandet af
finskhetens fordringar. Äfven den omständigheten
att Snellman 1863 blef medlem af Finlands högsta
styrelseverk hindrade honom att verksamt ingripa
i partiförhållandena. Deremot blef G. Z. Forsman,
sedan 1863 professor vid universitetet i Helsingfors,
partiets ledare. Den första punkten i partiets
program var genomdrifvandet af en reform i
finska språkets användande vid domstolarna
och vid ämbetsverken. I detta fall stodo dock
fennomanerna icke ensamma. Tvärtom gjordes äfven från
icke-fennomansk sida yrkanden i detta syfte. Ett
kejserligt stadgande af d. 1 Aug. 1863, hvilket
lärer utverkats förnämligast genom J. V. Snellmans
bemödanden, bestämde, att det svenska språket
visserligen fortfarande skulle förblifva Finlands
officiella språk, men att det finska tungomålet
skulle anses lika berättigadt med svenskan i allt, som
omedelbart rörde den egentliga finska befolkningen i
landet, och att denna det finska språkets rätt senast
vid 1883 års utgång borde träda i full utöfning äfven
i afseende å de från domstolarna och ämbetsverken
utgående expeditionerna. Detta stadgande mottogs med
nästan odeladt bifall, och ej mindre erkännande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
