Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattig - Fattigdomsbevis - Fattiges bibel. Se Biblia pauperum - Fattiggård. Se Fattig, sp. 1063 - Fattighjon, den, som åtnjuter allmänt fattigunderstöd. Jfr Fattig - Fattighus. Se Fattig - Fattigkassa. Se Fattig, sp. 1062 - Fattigrote. Se Fattig, sp. 1060 - Fattigskatt. Se Fattig, sp. 1064 - Fattigstuga. Se Fattig, sp. 1062 - Fattigvård. Se Fattig - Fattigvårdsföreståndare. Se Fattig, sp. 1064 - Fattigvårdsinrättning. Se Fattig, sp. 1062 - Fattigvårdslagstiftning. Se Fattig - Fattigvårdsnämnd. Se Fattig, sp. 1064 - Fattigvårdssamhälle. Se Fattig, sp. 1060 - Fattigvårdsstyrelse. Se Fattig, sp. 1064 - Fatuitet. Se Slösinthet - Fatum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hustru har naturligtvis mannens försörjningsort. –
Om sättet för understödets meddelande, om tiggeri
ock lösdriveri o. s. v. gälla i hufvudsak stadganden,
som äro likartade med den svenska lagstiftningens. –
Fattigvårdens angelägenheter besörjas af
kommunalstyrelserna (sogneråd, byråd), enligt Lov
om landskommunernes styrelse 6 Juli 1867 och Lov
om kjöbstadskommunernes styrelse 26 Maj 1868. För
Köpenhamn finnas särskilda bestämmelser.
Enligt en af Danmarks statistiska byrå år
1878 utgifven "Résumé des principaux faits
statistiques du Danemark" utgjorde
kostnaderna under år 1874 för fattigvården
i Köpenhamn ......... kronor 709,539,
i provinsstäderna ... " 804,690,
å landet ............ " 4,114,436,
––––––––––––––-
tillsammans kronor 5,628,665.
Om dertill lägges amstrepartitionsfondernas
ofvan omnämnda bidrag till fattigvården, hvilket ej är
i resumén särskildt specificeradt, utan
sammanslaget med kostnader för rättsskipningen och
landtpolisen, men som synes kunna antagas till
något hundratusental kronor, samt derjämte
beaktas, att, såsom ur den af Köpenhamns magistrat
år 1879 utgifna tabellariska framställning af
Köpenhamns fattigväsendes historia under
tidrymden 1816–1878 synes framgå, alla utgifterna
för fattigvården i Köpenhamn ej blifvit i resumén
uppförda, torde kunna antagas, att de offentliga
fattigvårdskostnaderna i Danmark då ej understego
6,000,000 kronor. A. Th. S.
I Finland förklarades genom nu gällande
kommunalförfattningar af d. 6 Febr. 1865 och
d. 8 Dec. 1873 den allmänna fattigvården vara en
den borgerliga kommunens angelägenhet. Sedermera
har, genom lagen d. 17 Mars 1879, fattigvården
ordnats enligt delvis andra principer än de
förut i lagstiftningen erkända (jfr Förordn.
d. 22 Mars 1852). Vid den nya lagens stiftande
utgick man hufvudsakligen från den synpunkten att
samhällets skyldighet att åt nödställda lemna hjelp
i möjligaste mån borde inskränkas, för att äfven på
sådant sätt söka mana den enskilde till arbetsamhet
och omtanke. I detta syfte inskränktes den egentliga
fattigvården till minderårige, vansinnige, vanföre
samt af långvarigare sjukdom eller ålderdomssvaghet
lidande, hvilka sakna omvårdnad af annan, hvarförutom
stadgades, att "andra nödställde må erhålla understöd
efter fattigvårdsstyrelsens pröfning och i enlighet
med det af kommunen antagna fattigvårdsreglementet". I
och för kostnadernas bestridande medgafs åt kommun
att, så vidt de vanliga inkomsterna dertill icke
förslå, upptaga en personel afgift, som erlägges
af samhällets samtliga arbetsföra medlemmar, hvilka
äro öfver 14 år. – Antalet personer, som åtnjöto
underhåll eller understöd af fattigvården, utgjorde
1878 (således före den nya förordningen) 61,412 eller
3,1 procent af hela befolkningen. Af dessa underhöllos
i asyler eller voro utackorderade 13,142, rotehjon
voro 13,311, och slutligen erhöllo 34,959 bidrag till
sitt underhåll. Enligt åldern fördelade sig dessa
så, att 38,177 voro äldre personer och 23,235 barn
under 15 år. De sammanräknade kostnaderna för den
kommunala fattigvården stego 1878 till en summa af
2,208,482 mark och 31 penni eller 1 m. 11 p. på
hvarje person af befolkningen (1 m. = 70 öre).
R. C.
Fattigdomsbevis, jur. Ingen bör betagas möjlighet att
på hvarje sätt lag medgifver skydda eller utkräfva
sin rätt derför att han för fattigdom ej förmår
uppfylla de vilkor, som annars för dylika fall
äro föreskrifna. Så befrias fattig från afgift för
utlösande af rättegångshandling, som "för hans rätts
utsökande eller värjande" erfordras, från afgift
för rätt att söka ändring i domar i tvistemål och
från skyldighet att fullgöra utslag eller ställa
borgen, der sådant är stadgadt såsom vilkor för
ändringssökande. Då emellertid en sådan befrielse
berör statens och enskildas rätt, måste personens
fattigdom tillförlitligen styrkas. Fattigdomsbevis
skall, i nämnda fall, enligt k. förkl. 1807, vara
utfärdadt af "pastor i församlingen eller vederbörande
kronobetjent", men kan utgifvas af andra trovärdiga
män, t. ex. kommunalnämnds eller fattigvårdsstyrelses
ordförande. I. Afz.
Fattiges bibel. Se Biblia pauperum.
Fattiggård. Se Fattig, sp. 1063.
Fattighjon, den, som åtnjuter allmänt
fattigunderstöd. Jfr Fattig.
Fattighus. Se Fattig.
Fattigkassa. Se Fattig, sp. 1062.
Fattigrote. Se Fattig, sp. 1060.
Fattigskatt. Se Fattig, sp. 1064.
Fattigstuga. Se Fattig, sp. 1062.
Fattigvård. Se Fattig.
Fattigvårdsföreståndare. Se Fattig, sp. 1064.
Fattigvårdsinrättning. Se Fattig, sp. 1062.
Fattigvårdslagstiftning. Se Fattig.
Fattigvårdsnämnd. Se Fattig, sp. 1064.
Fattigvårdssamhälle. Se Fattig, sp. 1060.
Fattigvårdsstyrelse. Se Fattig, sp. 1064.
Fatuitet. Se Slösinthet.
Fatum, Lat. (af fari, tala), "öde", motsv. det
grek. Moira, betyder egentligen "det utsagda" och
företrädesvis ett af gudarnas fader oåterkalleligt
afkunnadt beslut, men i sjelfva verket har
man i allmänhet i ordet inlagt betydelsen
af en blindt verkande nödvändighet, hvilken
bildar verldshändelsernas dunkla bakgrund och
med oemotståndlig makt råder öfver såväl gudar
som menniskor. Begreppet af abstrakt nödvändighet
fasthölls dock ingalunda alltid i sin fulla stränghet,
utan närmade sig mången gång till föreställningen om
ett på naturliga orsaker hvilande kausalsammanhang
eller en förnuftig verldsordning, hvilken, utan att i
det enskilda omintetgöra individernas handlingsfrihet,
styr allt efter högre lagar och till ett en gång för
alla faststäldt mål. Romarna antogo för öfrigt,
i enlighet med den i hela deras religionsväsen
rådande partikularismen, en mängd speciella "öden"
(fata), hvilka ansågos råda öfver särskilda folkslag,
städer och individer. Såsom en personifikation af
ödets gudamakt dyrkades ödets gudinnor eller parcerna
(jfr Parcer), hvilka tänktes bestämma menniskans
lefnadslopp allt ifrån hennes födelse. Från Fortuna,
lyckans eller slumpens gudinna, skiljer sig Fatum l. ödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
