Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farabi (Al-Farabi), Abu Nasr Muhammed ibn Tarchan - Faraday, Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mindre skrifter, af hvilka endast ett fåtal,
på arabiska eller i hebreiska öfversättningar,
kommit till oss, intaga hans kommentarier till
Aristoteles, hufvudsakligen dennes "Organon", första
platsen. F. valde logiken till hufvudföremål för sitt
studium och sökte utbreda dess kännedom bland sina
samtida. Äfven om musiken författade han två betydande
arbeten, af hvilka ett af Kosegarten analyserats i
företalet till hans upplaga af "Kitâb al Aghâni". En
kort, men klar framställning af F:s författareskap
har Munk lemnat i "Mélanges de philosophie juive et
arabe" (1859).
Faraday [-dä], Michael, engelsk fysiker och kemist,
föddes d. 22 Sept. 1791 i Newington Butts,
der fadern var smed. Vid 13 års ålder sattes
han i bokbindarelära i London, men använde under
lärotiden sina lediga stunder till att studera
kemi och andra naturvetenskaper. 1812 fick han
tillfälle att åhöra några föreläsningar af den
berömde kemisten Sir Humphry Davy och blef 1813 på
dennes rekommendation antagen till assistent vid
Royal institutions kemiska laboratorium. Sedan han
under årens lopp offentliggjort en mängd kemiska rön
af betydenhet, utnämndes han 1827 till professor vid
Royal institution och bibehöll denna befattning till
sin död, d. 25 Aug. 1867. 1838 blef F. ledamot af
Svenska vetenskapsakademien. Han var för öfrigt medlem
af de flesta lärda samfund i Europa. – F. torde
vara en af verldens främste vetenskapsman. Under
den första perioden af sin vetenskapliga verksamhet
(1820–30) sysselsatte han sig hufvudsakligen med
kemiska arbeten. Bland hans många vigtiga rön inom
kemien må här endast nämnas, att han 1821 upptäckte
två nya föreningar mellan kol och klor (C2 Cl6 och
C2 Cl4) samt 1825 det sedermera för den organiska
kemiens utveckling så betydelsefulla kolvätet benzol,
och att han först lyckades öfverföra en mängd ämnen,
sådana som klor, kolsyra, ammoniak, svafvelväte,
qväfoxidul samt många andra, hvilka förut varit kända
endast i gasform, till det flytande tillståndet (dessa
undersökningar, som utfördes 1823, kompletterades
af F. i betydlig mån genom sedermera, 1844, utförda
försök). Äfven arbeten i direkt praktiskt syfte
sysselsatte honom vid denna tid. Sålunda undersökte
han 1821 (i förening med J. Stodart) stålets
legeringar, och 1825 blef han ledamot i en komité, som
hade till uppgift att söka förbättra tillverkningen
af glas för optiska ändamål. De undersökningar,
som han i anledning af detta uppdrag anställde,
ledde till framställandet af ett slags tungt flintglas
(innehållande blyborat och kiselsyra), som visserligen
ej befanns vara synnerligen användbart för praktiska
ändamål, men som många år derefter förhjelpte honom
till en af hans största upptäckter: magnetismens
inflytande på polariseradt ljus. – Så betydande än
F:s verksamhet som kemist var, kan den dock knappt
betraktas annat än som förberedande hans öfvergång
till läran om elektriciteten och magnetismen, hvilken
har honom, kanske mer än någon annan, att tacka för
sin storartade utveckling. Redan 1821 sysselsatte
han sig med att utreda frågan om
magnetens rotation kring ledare, i hvilka elektriska
strömmar passera, och äfven de följande åren egnade
han sig åt arbeten inom elektricitetsläran Men
det var egentligen under det följande årtiondet,
som han företrädesvis, ja nästan uteslutande,
arbetade inom denna vetenskap. 1831 upptäckte
F. induktionselektriciteten (det afgörande försöket
lär hafva gjorts d. 29 Aug.). De mångfaldiga
undersökningar, till hvilka denna utomordentligt
vigtiga upptäckt gaf anledning, sysselsatte F. under
de följande åren, men samtidigt studerade han den
elektriska strömmens sönderdelande verkningar på
kemiska föreningar (1833–35) och uppställde på
grund af många försök den s. k. elektrolytiska
lagen (jfr Elektrolys). Dessa omfattande frågor
utredde F. så grundligt, att följande forskare
haft föga att tillägga. – 1845 inträdde F:s andra
stora upptäcktsperiod. På hösten s. å. lyckades han
påvisa hvad han kallade "ljusets magnetisering",
d. v. s. det märkvärdiga samband mellan ljus och
elektro-magnetism, som yttrar sig deruti att,
då en stråle af polariseradt ljus passerar
genom vissa genomskinliga ämnen (såsom det
förut omnämnda Faradayska flintglaset, en mängd
lösningar o. s. v.), ljusets polarisationsplan
vrides, när dessa ämnen placeras mellan polerna
på en elektromagnet eller inom vindningarna af
en ledningstråd, genom hvilken en elektrisk ström
passerar. S. å. uppvisade F. den s. k. diamagnetismen
hos en mängd ämnen. Båda dessa storartade upptäckter
gjordes och studerades af honom på en tid af
omkr. tre månader. Af den senare föranleddes de
undersökningar af den s. k. magnekristall-kraften
samt af magnetismens inverkan på gaser o. s. v.,
hvilka han under de närmast följande åren utförde. –
Till elektricitets-läran hörande frågor sysselsatte
honom för öfrigt hufvudsakligen ända till några år
före hans död. – Att närmare redogöra för F:s alla
vetenskapliga rön och upptäckter skulle blifva allt
för vidlyftigt, liksom att uppräkna hans skrifter,
hvilka, med få undantag, äro publicerade i form
af afhandlingar (till ett antal af mer än 160)
i vetenskapliga tidskrifter. Sina epokgörande
undersökningar i elektricitetsläran sammanfattade
han under benämningen Experimental researches in
electricity (1831–56; 30 serier). Det var egentligen i
den experimentella forskningen som F:s storhet låg;
som teoretiker var han mindre betydande. Men då
det gällde att välja undersökningsämne samt att
angripa detta från den fördelaktigaste sidan och på
det lämpligaste sättet, egde F. en nästan profetisk
blick, en siareförmåga, som dock ingalunda ensam
skulle gjort honom till den han var, om den icke
varit förenad med en aldrig tröttnande ihärdighet i
fullföljandet af det föresatta målet, en sällspord
kraft i utarbetandet af de gjorda upptäckterna samt
noggrannhet och fullständighet i redogörelsen för
alla tillhörande omständigheter. Det var sålunda,
som F:s snille kunde bryta nya vägar inom vetenskapen
och bereda utrymme för uppfattningen af alla skilda
naturkrafter såsom modifikationer af en enda,
rörelsen. "Michael Faraday", säger en kompetent auktoritet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
