Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Faderlig myndighet - Fadermord - Fader vår - Fadäs - Fæcal - Faed, Thomas, engelsk genremålare - Faënna, en af chariterna. Se d. o. - Faënza - Faes, P. van der, nederländsk målare. Se Lely, P. - Fæsulæ, en af Etruriens tolf förbundsstäder. Se Fiesole. - Faëton - Fafne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbete m. m. Den faderliga myndigheten upphör,
då barnen uppnått den ålder, att det kan antagas,
att den sjelfständighet, som är uppfostrans mål,
af dem blifvit uppnådd. L. A.
Fadermord, jur. Mord å föräldrar har i alla tider
betraktats såsom ett synnerligen svårt fall af mord. I
äldre strafflagar upptogs det vanligen såsom en
särskild art af mord och belades med qvalificerade
(skärpta) dödsstraff, såsom stegling, bränning å
bål o. s. v. Efter de qvalificerade dödsstraffens
afskaffande är sådant mord antingen alls ej föremål
för särskildt omnämnande, eller ock stadgar lagen
allenast, att skyldskapsförhållandet mellan mördaren
och den mördade vid straffets bestämmande skall
tagas i betraktande såsom en synnerligen försvårande
omständighet. Det förra är händelsen enligt danska
och norska strafflagarna (uppsåtligt dråp å slägting
i rätt uppstigande led är deremot i dessa lagar
föremål för särskilda straffbestämmelser), det
senare eger rum enligt den svenska strafflagen. I
Finland stadgar ännu missgerningsbalken
i 1734 års lag för den, som med vilja dödar
fader eller moder, ett qvalificeradt dödsstraff,
ehuru detta, liksom öfriga i finsk lag stadgade
dödsstraff, sedan mer än femtio år tillbaka alltid
i benådningsväg förvandlats till annat straff.
J. H-r.
Fader vår l. Herrens bön, Lat. Pater noster
l. Oratio dominica, den bön som Jesus lärde sina
lärjungar. Den finnes upptagen hos Matteus (6:9–13)
och hos Lukas (11:2–4) samt består af sju särskilda
böner. Dock bör anmärkas, att Codex sinaïticus
framställer den blott i fem böner hos Lukas. (Tredje
och sjunde bönerna äro der utelemnade.) Slutet,
den s. k. lofprisningen eller doxologien ("ty riket
är ditt och makten och härligheten, i evighet")
utelemnas såväl i den grekisk-katolska som i den
romersk-katolska kyrkan. I Luthers katekes utgör
"Fader vår" tredje hufvudstycket. Jfr Bön.
Fadäs (Fr. fadaise, af fade, osmaklig, platt),
dumhet, platthet.
Faecal (Lat., af faex, drägg. bottensats), med.,
ett tilläggsord, som nyttjas om den massa, hvilken
ur tarmkanalen uttömmes den naturliga vägen. Under
"tarm-ocklusion", då ett absolut hinder (t. ex. vid
"tarmvred") i tarmkanalen uppstått för de faecala
(fekala) massornas naturliga afföring, kunna "faecala
kräkningar" uppkomma, i det att dessa massor då genom
kräkningar utföras den öfre vägen – ett tillstånd,
som alltid är högst betänkligt och i de flesta fall
medför döden. – Faeces (Lat., pl. af faex), med. Se
Exkrement. O. T. S.
Faed [fed], Thomas, engelsk genremålare, f. 1826
i Skotland, fick sin första undervisning af sin
äldre broder, målaren John F. (f. 1820), studerade
sedermera, under Allans ledning, i Edinburgh och blef
1849, genom sin tafla Scott och hans vänner, medlem
af den skotska konstakademien. 1852 bosatte han sig
i London, af hvars kongl. akademi han blef medlem
1864. F:s taflor (vanligen scener ur folklifvet i de
skotska höglanden) hafva blifvit mycket populära och
äro genom gravyrer (af hans broder James F.) kända
i vidsträckta kretsar. Som hans
förnämsta arbete anses den poetiskt tänkta och rörande
målningen Den fader- och moderlösa (1855).
Faënna, en af chariterna. Se d. o.
Faënza (Lat. Faventia), stad i den italienska
prov. Ravenna (Emilien), på en fruktbar slätt
vid Zanelli-kanalens förening med Lamone. 36,584
innev. (1878). Biskopssäte. Staden är regelbundet
byggd, omgifven af murar och försvarad af ett
kastell. Tillverkning af majolika-arbeten – af
fransmännen efter denna stad kallade "fayence",
fajans –, ehuru ej i så stor skala som fordom, samt
pappers- och sidenfabriker.
Faes [fas], P. van der, nederländsk målare. Se
Lely, P.
Faesulae, en af Etruriens tolf förbundsstäder. Se
Fiesole.
Faëton. 1. Grek. mytol., egentl. "den glänsande",
är hos Homerus ett binamn för solguden Helios,
men hos senare skalder namnet på en son af denne
och oceaniden Klymene. Hans enträgna böner bevekte
Helios att låta honom köra solens vagn; men då han,
ur stånd att tygla det eldiga spännet, afvek från den
rätta stråten och allt för mycket närmade sig jorden,
som dervid var nära att uppbrännas, nedstörtades han
af Zeus’ ljungeld i floden Eridanos. Der begräts
hans död af hans systrar, de s. k. heliaderna
eller faetontiaderna, till dess de förvandlades
till popplar, från hvilkas blad flöto gyllene
tårar, som af solen förvandlades till bernsten. –
2. Fransk benämning, Phaéton [fa-etong], på
en liten, öppen, lätt och vanligen tvåhjulig vagn.
1. A. M. A.
Fafne l. rättare Fåfne (Isl. Fáfnir), Nord. mytol.,
Redmars son, drap sin fader, då denne ej ville med
sönerna Regin och F. dela det guld, som han erhållit
i dråpsböter för en tredje son, Utter, hvilken Loke
hade dödat. Efter Redmars död tog emellertid F. allt
guldet. Regin, som derför ville hämnas på sin broder,
begaf sig till konung Hjelprek, hvarest han träffade
Sigurd, Sigmunds son, hvilken han undervisade och
uppfostrade. Regin omtalade för Sigurd, att F. låg
i en orms skepnad å Gnitaheden och rufvade på sina
skatter, samt att han hade en skräckhjelm, för hvilken
allt lefvande räddes. Derefter smidde Regin det skarpa
svärdet Gram åt Sigurd samt eggade honom att dräpa
F. Sigurd och Regin foro sedan upp å Gnitaheden och
funno der F:s stig, när han kröp till vattnet för att
dricka. Sigurd gjorde en stor grop på stigen samt gick
ned deruti, och när F. slingrade sig öfver gropen,
stack Sigurd sitt svärd ända in i ormens hjerta. Innan
F. dog, hade han med Sigurd ett samtal, som skildras
i eddadikten Fåfnesmål. Sigurd tog sedan F:s hjerta
och stekte det; han brände sig dervid på fingret
och stack detta i munnen. Men när ormens hjertblod
kommit på hans tunga, förstod han foglalåt och hörde
då foglarnas uppmaning att äfven döda Regin för att
undgå dennes hämd och ensam komma i besittning af F:s
guld. Sigurd, som fick tillnamnet Fåfnesbane, följde
rådet; han drap Regin och begaf sig sedan till F:s af
jern byggda och i jorden nedgräfda boning, hvarifrån
han bortförde alla drakens skatter. – Om Sigurd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
