Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etrusker, innevånarna i det gamla Etrurien - Etruskiska hafvet. Se Tyrrheniska hafvet - Etsa. Se Etsning - Etsch. Se Adige - Etschmiadzin l. Utsch-Klisseh, gammalt, berömdt kloster i ryska guvernementet Erivan (Transkaukasien) - Etsning, konsten att medelest syror åstadkomma fördjupningar i metall eller glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forntidens märkligaste folk. Det man med säkerhet
känner om dem är emellertid helt litet. Sannolikt
bestod den etruskiska nationen af tvänne element,
hvilka sammansmält, näml. ett gammalt italiskt (de
s. k. Rasena) och ett grekiskt eller asiatiskt
(man sade redan i forntiden: lydiskt). De klassiske
författarna hafva i sina verk bevarat något öfver 200
etruskiska ord, och man har inom E:s område funnit
mer än 5,000 inskrifter på deras tungomål (de flesta
helt korta), och likväl är det i närvarande stund icke
möjligt att med full säkerhet bestämma det etruskiska
språkets plats i förhållande till öfriga europeiska
och vest-asiatiska språk. E:s mytologiska system var
mycket rikt. Deras gudar (aesar) utgjordes dels af
några namnlösa högsta makter, dels af de egentlige
gudarna, som i närmaste hand beherskade verlden och
händelsernas gång. Bland dessa senare förekommo Tinia
(=Jupiter), Uni (=Juno), Menrfa (= Minerva), Turan
(=Venus), Phuphluns (= Bacchus) o. s. v. äfvensom
andra, hvilkas namn lånats från grekiskan.
E: s histora har blifvit förd tillbaka till
omkr. 1044 f. Kr. Dock tyckas deras historiska
uppteckningar icke gå längre tillbaka än till år
644. Under en tid (7:de och 6:te årh. f. Kr.) var
E:s makt ganska betydande; de idkade sjöröfveri och
bekämpade, i förbund med kartagerna, de grekiska
kolonierna i vestern. Slutligen aftogo deras
verksamhetslust och betydelse; folket blef kändt för
sin njutningslystnad, och den ena delen af dess område
efter den andra föll i romarnas händer. Den etruskiska
författningen var aristokratisk. Konungarna valdes för
lifstiden, och deras makt inskränktes af de förnäma
(principes l. lucumones).
Genom beröringen med kartagerna och grekerna rönte
E. ett mycket lifligt intryck af österns och Greklands
kultur samt mottogo i stor mängd deras alster, hvilka
de sökte efterbilda. Man finner t. ex. i Etruriens
grafvar, som äro rika arkeologiska skattkamrar,
skarabéer, hvilkas form påminner om de egyptiskas,
kärl med imiterade hieroglyfer samt kärl med äkta
feniciska inskrifter, grekiska bronser och grekiska
målade lerkärl. De s. k. etruskiska speglarna (runda,
skaftade metallskifvor, som hafva den ena sidan
slät och den andra försedd med ingraverade bilder)
äro påtagligen arbetade under ett starkt grekiskt
inflytande. Om stort mästerskap vittna de etruskiska
guldarbetena, å hvilka filigranornament äro på ett
utmärkt sätt utförda. – Den kultur, hvars qvarlefvor
hittats i de etruskiska grafvarna, kan i allmänhet
sägas vara både hög och rik, och man har derför också
haft höga tankar om E. såsom kulturfolk. I nyare tid
har man velat påstå, att all tidigare metallkultur
i mellersta och norra Europa är etruskisk. Man har
i vissa fall påpekat analogier mellan nordalpiska
och sydalpiska former; men en sorgfällig granskning
har visat, att de senare icke äro etruskiska,
utan tidigare än den fullt utbildade etruskiska
kulturperioden. Äfven af den etruskiska tidens
verk är det mycket och just det bästa, som måste
utsöndras, såsom varande grekiskt. Från grekerna
lånade E. bl. a. alfabet och
myntfot, och den etruskiska arkitekturen påminner om den
äldre jonisk-attiska. I deras skulpturer – särdeles
i de på grafkistorna liggande terracotta-bilderna
– blandar sig med grekisk idealism ett skarpt
utprägladt realistiskt drag. På grafvarnas väggar,
liksom å lerkärlen, finner man målningar, af hvilka
de bästa äro att hänföra till den grekiska konsten. –
Bland arbeten om Etruriens forntid må nämnas Deeckes
upplaga af Otfr. Müllers "Die etrusker" (1877) samt
Dennis’ "The cities and cemeteries of Etruria" (2:dra
uppl. 1876). Hd.
Etruskiska hafvet. Se Tyrrheniska hafvet.
Etsa. Se Etsning.
Etsch. Se Adige.
Etschmiadzin l. Utsch -Klisseh, gammalt, berömdt
kloster i ryska guvernementet Erivan (Transkaukasien),
omkr. 23 km (3 mil) ö. om Erivan. Det är sedan 1441
säte för den armeniska kyrkans patriark och sedan
1837 denna kyrkas synodalplats. Klostret har ett
dyrbart bibliotek och en stor samling af undergörande
reliker.
Etsning (af T. ätzen, fräta), konsten att medelst
syror åstadkomma fördjupningar i metall eller
glas. Etsningen nyttjades redan under medeltiden
af vapen- och låssmeder såsom prydnadsmedel
för att å jernytor åstadkomma svagt fördjupade
eller upphöjda figurer och ornament. Bland svenska
statens samlingar hår i synnerhet Lifrustkammaren
att uppvisa mångfaldiga prof på detta arbetssätt,
som för öfrigt ännu öfvas, i Sverige företrädesvis
i Eskilstuna. – Etsning å glas har sedan 1700-talet
allmänt öfväts såsom en ersättning för den äldre
och dyrbarare slipningen. Prof härpå kunna ses
i hvarje konstindustriel samling. – Sin största
konstnärliga betydelse har denna teknik haft på
gravyrkonstens område, der den alltifrån början
af 1500-talet varit använd vid sidan af den äldre
och vida mödosammare gravyren medelst grafstickel
(kopparsticket i egentlig mening). Etsningskonstens
användning för detta ändamål, såsom ett medel att
taga aftryck på papper, tillskrifvas Daniel Hopfer,
som jämte sina söner Lambert och Hieronymus var
bosatt i Augsburg och arbetade som vapensmed. Af honom
torde Albr. Dürer omkr. 1515 hafva inhemtat konsten,
hvilken sedermera öfverfördes till Italien och der
öfvades redan under följande årtionde, färnämligast
af Marc-Antonio Raimondi och Francesco Mazzuoli. –
Under de följande århundradena har den varit ett af
konstnärer allmänt omtyckt och användt sätt att
egenhändigt återgifva förut utförda kompositioner
eller flyktiga infall och skisser. Etsningen lämpar
sig synnerligen väl härför, då den är en jämförelsevis
lätt teknik, som med stor trohet återgifver hvarje
konstnärens penndrag och i detta afseende kommer
handteckningen närmast. Den mest berömde bland
desse "målare-etsare" (Fr. peintres-graveurs) är
Rembrandt (1607–1669), som med etsningens enkla medel
åstadkommit arbeten af en underbar verkan. – Äfven i
våra dagar omhuldas etsningskonsten med mycken flit
i de stora kulturlanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
