Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etikens historia, vetenskapen om den etiska vetenskapens utveckling, begynner med Sokrates - Etikett. 1. Egentl. vidfäst sedel med påskrift; fabriksmärke - Etikett. 2. Sammanfattande benämning på de former, som vid hofven och inom de s. k. högre sällskapskretsarna iakttagas i fråga om de olika sidorna af umgänget - Et in Arcadia ego, Lat., "äfven jag i Arkadien" - Etiologi, med., läran om sjukdomsorsakerna - Etiopien, ett hos forntidens folk förekommande namn, som i vidsträcktaste bemärkelse betecknade södra delen af den då kända jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig resultaten af Kants undersökningar och, genom
att uppvisa ett verkligt innehåll i den af Kant
fixerade formen, undvika hans ensidigheter. För
vinnandet af detta mål framhöll han, att menniskans
sanna väsende, som äfven för Kant utgjorde all
förpligtelses grund, är ett organiskt moment i
det rent osinligt fattade absoluta väsendet och
organiskt bestämdt af alla dess innehållsmoment,
hvadan det, med bibehållande af sin osinliga karakter,
måste fattas såsom allsidigt bestämdt eller fullt
individuelt. Derigenom undvek Boström den kantiska
etikens formalism. Han uppvisade äfven de sidor hos
sedlighetens material eller sinligheten, hvilka äro
nödvändiga för en fortgång till positiv rationalism,
hvilken ståndpunkt han i etiken intog. – Se vidare
Kant: "Kritik der praktischen vernunft"(1788);
Schleiermacher: "Grundlinien einer kritik der
bisherigen sittenlehre" (1803); Martensen: "Ethik"
(1871); Sam. Grubbe: "Praktiska filosofiens historia"
(1876–77) och "Filosofisk sedelära" (1878–80).
L. H. Å.
Etikett (Fr. étiquette, E. ticket, af
Fornhögt. stecchan, T. stecken, fasta; Sv. sticka). –
1. Egent. vidfäst sedel med påskrift (t. ex. på
buteljer, varor, vetenskapliga preparat, planterade
växter o. s. v.); fabriksmärke. – 2. Sammanfattande
benämning på de former, som vid hofven och inom de
s. k. högre sällskapskretsarna iakttagas i fråga om
de olika sidorna af umgänget (t. ex. vid fester,
audienser, visiter, presentationer, processioner,
tilltal, brefskrifningar o. s. v.). Sådana former
hafva funnits från äldsta tider och hos de mest skilda
folkslag. Till och med vildarna iakttaga mången gång
en noggrann etikett. Hos antikens mäktiga furstar var
etiketten mycket sträng, i synnerhet vid det persiska
och senare äfven vid det bysantinska hofvet. I Europa
kodifierades dess lagar först af den burgundiske
hertigen Filip den gode (1419–67). Då hans sondotter
Maria (1477) förmälde sig med ärkehertig Maximilian af
Österrike, öfverfördes den burgundiska hofetiketten
till det senare landet, och derifrån tog den inom kort
vägen till Spanien, hvarest den utbildade sig till en
ytterligt hög grad af detaljering och stränghet. Många
karakteristiska anekdoter förtäljas derom. Så råkade
en gång, berättas det, en spansk drottning på en
ridtur ut för den olyckan att falla af hästen och
med foten fastna i stigbygeln. Ingen af den stora
omgifningen vågade hjelpa henne; ty enligt etikettens
lagar tillhörde detta öfverhofstallmästaren, och denne
var ej tillstädes. En förbipasserande främling, som
hjelpte den nödställda, belönades med en betydlig
penningesumma och – förvisades ur landet. En annan
anekdot lyder: Filip III satt nära en eldbrasa, som
besvärade honom. Han befallde marquis de Pobar att
släcka elden. Det var en sak, som marquis de Pobar
dock ej kunde åtaga sig, ty det tillkom endast hertig
d’Usède. Under det man väntade på hertig d’Usède,
var konungen nära att blifva uppbränd och ådrog sig
en sjukdom, som sedermera gaf honom döden. – 1615
förmälde sig den spanska prinsessan Anna med Ludvig
XIII i Frankrike, hvilket gaf anledning till att den
franska etiketten omskapades efter
den spanskas mönster. Under det 17:de samt det
18:de årh. var Frankrike etikettens förlofvade land,
och dess hof tongifvande för de öfriga europeiska
staternas. I Sverige nådde etiketten sin högsta
utveckling under Gustaf III:s regering. Den stora
revolutionen (1789) bräckte etikettens välde ej blott
i Frankrike, utan äfven så småningom i Europas öfriga
land. De spillror af densamma, som ännu der finnas
qvar, gifva blott en svag föreställning om hvad den
fordom varit. Af våra dagars civiliserade land stå,
med afseende på etiketten, Kina och Nord-Amerikas
Förenta stater emot hvarandra såsom de båda
ytterligheterna.
Et in Arcadia ego, Lat., "äfven jag (näml. har varit)
i Arkadien", ursprungligen en inskrift, som målaren
Schidone (d. 1615) satte på en af sina taflor, och
som återgifves på det i en af Roms kyrkor befintliga
monumentet öfver målaren N. Poussin, hvilken likaledes
en gång hade anbragt denna inskrift på ett af sina
landskapsstycken.
Etiologi (af Grek. aitia, orsak, och logos, lära),
med., läran om sjukdomsorsakerna. Alltsedan man
upphörde att betrakta sjukdomarna såsom direkta
straff, sända af vredgade gudamakter eller af
onda andar, har man egnat de ifrigaste forskningar
åt upptäckandet af hvarje sjukdoms naturliga
orsaker. Ehuru ännu mycket återstår att i detta
hänseende upptäcka, har man dock redan lyckats att
i en mängd förut dunkla sjukdomar lägga orsakerna
klart i dagen och derigenom vunnit fasta hållpunkter
ej blott för bedömandet af sjukdomarnas rätta
väsende, utan äfven för deras undvikande och deras
botande. Etiologien har således en stor betydelse
ej blott i och för sig, utan ock för den allmänna
sundhetsvården (hygienen) och profylaxien, för
diagnosen och terapien. Då det skulle blifva för
vidlyftigt att här ingå i en närmare granskning
af de särskilda sjukdomsorsakerna, hvilka äro nära
nog lika mångfaldiga och omvexlande som sjukdomarna,
kan här blott i allmänhet påpekas de hufvudgrupper af
orsaker, som hafva det största inflytandet. I afseende
på sättet och tiden för deras inverkan har man delat
orsakerna i predisponerande och tillfälliga. De
förra, som utgöras af ärftliga anlag, osund föda,
dålig luft, vaka, ansträngningar, sorg och bekymmer
m. m., verka småningom försvagande, nedsättande och,
bildligt taladt, liksom förbereda jordmånen, så att
ett tillfälligt i organismen inkommande sjukdomsfrö
lättare än eljest slår rot och utvecklar sig. Man
har vidare skilt mellan inre och yttre orsaker. De
förra uppstå genom ärftlighet, en viss ålder,
ett visst temperament och vissa konstitutionella
svagheter, inneboende i organismen, de senare
härröra från luften, marken, klimatet, födan och en
mängd utifrån kommande tillfälligheter. Till dessa
senare höra t. ex. en mängd smittämnen, svampar (Jfr
Bakterier), giftiga gaser, metallgifter och parasiter
ur djurverlden, såsom binnikemask, trikiner, skabbdjur
m. m. F. B.
Etiopien (Hebr. Kusch), ett hos forntidens folk
förekommande namn, som i vidsträckt bemärkelse
betecknade södra delen af den då kända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
