Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etikens historia, vetenskapen om den etiska vetenskapens utveckling, begynner med Sokrates
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos dygden, fattade Plato (d. 347 f. Kr.) denna
såsom en menniskans duglighet att väl förrätta
sitt egendomliga värf. Han angaf sedlighetens
innehåll vara den sanna verkligheten eller idéerna
och hennes ändamål dessas förverkligande i det
sinliga. Platos lära blef till följd deraf positivt
rationel. Emellertid fann Aristoteles (d. 322 f. Kr.),
att dygden äfven har andra förutsättningar än den
riktiga insigten. Bland dessa förutsättningar angaf
han, hvars antika ståndpunkt hindrade honom att klart
inse frihetens vigt och betydelse, hufvudsakligen
vana och färdighet. Detta syftar innerst på den sidan
i det sedliga lifvet att det har den kontinuerliga
utvecklingens form; men vanan eller seden fattades
af Aristoteles på ett så yttre och sinligt sätt, att
detta blef en af anledningarna till att etiken med
honom återgick till högre eudemonism. Det sedliga
lifvet fattades af honom såsom ett välordnadt
sinligt lif.
Hade för dessa tänkare den sedliga viljans yttring
såsom dygd och god sed, d. ä. såsom grund till och
följd af det sedliga handlandet, utgjort hufvudsaken,
så inträdde deremot under antikens senare tid en
skarpare reflektion på sjelfva det sedliga subjektet,
eller den sedliga karakteren. Dermed förband sig en
öfvervägande negativ tendens. Under den helleniska
bildningens allmänna förfall sökte det enskilda
subjektet lugn och sinnesro genom likgiltighet
för hvarje lifsinnehåll. Närmare utfördes denna
riktning af epikuréer och stoiker i deras lära om den
vise. Under det de förre stannade vid eudemonism,
fortgingo de senare till negativ rationalism. Höjd
öfver alla öden, likgiltig för det sinliga, lefver
den vise ett sjelfständigt lif i öfverensstämmelse
med verldsförnuftet och är sig sjelf nog. Sedan
man vunnit en större erfarenhet i verldens elände
och syndens djup, kom man omsider till insigt af
menniskans oförmåga att genom egna krafter befria
sig från dem och väcktes till det lifligare religiösa
medvetande, som besjälar den neo-platonska åsigten. –
De hufvudsakliga bristerna i den antika etiken voro,
dels att den sidan i det sedliga lifvet att det är
produkt af fri vilja och hvad deraf följer aldrig
fullständigt beaktades, dels att man ej häller kom
fram till ett i egentlig mening personligt innehåll
i det sedliga lifvet. Dess förtjenster ligga i
utredandet af de bestämningar, som oberoende deraf
tillkomma sedligheten, och af hvilka olika sidor
framhållits af de olika skolorna. Bland dessa måste
Plato genom sin fortgång till positiv rationalism,
anses intaga höjdpunkten.
Inom den moderna etiken deremot blef frihetsbegreppet
en hufvudsak. En egentlig etik, hvilande på den
kristna verldsåsigtens bas, möter oss emellertid
först hos Kant (1724–1804). Hvad som före honom inom
den kristnade menskligheten uträttades i och för de
etiska frågornas lösning är hufvudsakligen att anse
dels såsom förberedelser, dels såsom reproduktioner
af äldre åsigter. Utgångspunkten för Kant utgjordes
af pligtens obestridliga faktum, och etiken fick i
hans hand öfvervägande karakteren af en pligtlära. I
utförandet blir denna pligtlära strängt
rationel, men tillika negativ. Sedligheten
fattas såsom den menskliga viljans autonomi eller
sjelfbestämdhet, för hvilken viljans osinlighet
utgör en förutsättning. Af denna viljans osinlighet är
sedligheten ett uttryck. Bristerna hos Kant ligga dels
i den negativa tendensen, dels i brist på innehåll i
den sedliga viljan. Kant har väl angifvit sedlighetens
formalbestämningar, han har väl utredt huru viljan
måste vilja för att vara sedlig, nämligen att hon
måste hemta sina motiv ur sitt eget osinliga väsende,
men han har ej på ett lika tillfredsställande sätt
besvarat frågan hvad hon måste vilja. Till följd deraf
får den kantiska etiken en abstrakt-formalistisk
karakter. – Ehuruväl J. G. Fichte (1762–1814)
i många afseenden gjort sig förtjent om etikens
utveckling, har han dock ej i någon väsentligare mån
lyckats undanrödja dessa kantianismens brister. I det
menskliga samhällets lagar och seder trodde sig Hegel
(1770–1831) finna det innehåll Kant saknat, och han
satte derför sedlighetens egentliga väsende i en
fri subordination under dessa lagar och seder. En
objektiv och eudemonistisk tendens kunde han dock
sålunda ej undvika, enär det menskliga samhället
i sina historiskt gifna former obestridligen eger
en opersonlig och i viss mån sinlig samt derför
tillfällig (konventionel) form. En benägenhet
att förblanda väsentligt och tillfälligt blef till
följd deraf för Hegel oundviklig. Den panteistiska
tendens, som genomgår den hegelska verldsåsigten,
har jämväl i andra afseenden verkat menligt på
hans etik. Äfven det menskliga samhället är, ehuru
högre än individen, en form af verldsandens lif,
hvilken inför ännu högre former eger en relativ och
försvinnande karakter. Den sedliga viljan får till
följd deraf äfven för Hegel intet fast, oförgängligt
innehåll; det moraliskt rätta visar sig äfven från
denna sida vara behäftadt med tillfällighet och sakna
verklig rationel renhet. Den moderna pessimismen,
sådan den framträder hos Schopenhauer (1788–1860)
och v. Hartmann (f. 1842), kan också derför sägas
vara ett uttryck för den tröstlöshet, för hvilken den
råkar ut, som, otillfredsställd med viljans omedelbart
gifna innehåll, känner behofvet af ett annat sådant,
men ej lyckats finna det. Sedan dessa tänkare visat
sinneverldens elände och skingrat de "illusioner",
som ännu fästa oss vid lifvet, kunna de ej gifva den
enskilde eller menskligheten något annat råd än
att genom en eller annan olika form af sjelfmord göra
slut på sin glädjelösa och ändamålsvidriga tillvaro.
Ett väsentligt framsteg i etikens utveckling
förbereddes af Schleiermacher (1768–1834), hvilken,
tadlande de föregående åsigterna för ensidighet,
påvisade, att sedligheten, om dessa ensidigheter
skola undvikas, måste betraktas såväl ur synpunkten af
dygd som af pligt och af opus morale. En hänvisning
på nödvändigheten af att fatta sedligheten på ett
konkretare sätt och taga bestämdare hänsyn till dess
organiska och individuella karakter, än förut skett,
var dermed gifven, och den utfördes bestämdare af
tvänne svenska tänkare Biberg (1776–1827) och Boström
(1797–1866). Uppgiften, särskildt för den sistnämnde,
blef att på en gång tillgodogöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
