Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gaf ett uttryck åt nationens känslor, då han uppträdde
mot militärväldet och, efter att hafva besatt London
(Febr. 1660), förklarade sig för Karl I:s ofvannämnde
son Karl.
Huset Stuart åter regerande (1660–88). En convention
l. utomordentlig riksförsamling lät utropa Karl I:s
son till konung, Karl II (1660–85). Efter Stuartarnas
återuppstigande på tronen l. Restaurationen
(the restoration), igensopades revolutionens
spår. Episkopalkyrkan återställdes, och hennes
prester predikade om olagligheten af motstånd mot
konungen (Non-resistance). Restaurationen var ett
gemensamt verk af episkopaler och presbyterianer, men
de senare belönades med otack. I det parlament, som
sammanträdde 1661 ("restaurationens långa parlament",
1661–79) hade episkopalerna majoriteten och uteslöto
från municipala tjenster (Corporationact, 1661)
och från prestsysslor (Act of unformity, 1662) alla
dissenters, såsom non-konformisterna vid denna
tid började kallas, samt belade med strängt straff
(Conventicle act, 1664) alla dem, som deltogo i
firandet af enskild gudstjenst. Karl, som sjelf
lutade åt katolicismen, ville, af hänsyn till
katolikerna, bereda dissenters vissa lättnader,
men påträffade segt motstånd hos högkyrkpartiet,
ledt af hans egen förste minister Clarendon (1660
–67). Derföre, då denne gjort sig impopulär genom
Dunkerques försäljning till Frankrike (1662) och ett
mindre lyckligt krig mot Nederländerna (1665–67), lät
Karl honom falla. Parlamentets fortfarande motstånd
mot konungens dissenterlagförslag och dess njugghet
i beviliningsväg väckte hans längtan att göra sig
oberoende af detsamma. Han trodde sig skola vinna
detta oberoende genom att stöda sig på Ludvig XIV,
hvilken af den tidens engelsmän betraktades med samma
känslor som Filip II af 1500-talets. Sedan Karl vunnit
en snart flyktande popularitet genom sitt deltagande i
den mot Ludvig riktade Trippelalliansen (1668), ingick
han med samme Ludvig Dovertraktaten (1670),
enligt hvilken han förpligtade sig till anfallsförbund
med Frankrike, mottog betydande subsidier och
lofvade införa katolicismen i E. Den nya ministéren,
Cabalministéren, var honom behjelplig vid uppgörandet
af dessa anslag mot nationen. 1672 utfärdade konungen,
nästan samtidigt med krigsförklaringen mot Holland,
ett toleransedikt (Declaration of indulgence),
som upphäfde strafflagarna mot dissenters, men han
nödgades 1673 af parlamentet, som högtidligt frånkände
konungen rätt till suspension af dylika lagar, att
återkalla ediktet samt att s. å. gifva sin bekräftelse
åt Testakten, genom hvilken dissenters utestängdes
från alla militära och civila ämbeten. Toleransediktet
och Karls fortfarande förbindelse med Frankrike väckte
hos engelsmännen oro för katolikernas anslag. En
panik utbredde sig öfver hela landet, då Titus Oates
kom med sin falska berättelse om en papistisk
sammansvärjning (the popish plot), som skulle hafva
till syfte ett allmänt blodbad på protestanterna
(1678). Konungen måste afskeda alla katoliker ur
sin tjenst, och parlamentet antog en lag, som för
framtiden utestängde katoliker från
riksförsamlingen. Det väcktes fråga om att utesluta
konungens broder, Jakob, en uppenbar
katolik, från tronföljden. Den frågan gaf
anledning till en häftig tvist mellan konung
och representation. "Restaurationens långa
parlament" upplöstes (1679). I ett nytt parlament
(s. å.) framställdes åter en mot Jakob riktad
"uteslutningsbill", och man började tänka sig Karls
oäkta son, den populäre hertigen af Monmouth, såsom
konungens efterträdare. Karl gjorde allt för att
rädda sin broder. Han förklarade sig villig att göra
betydande eftergifter i sin makt, han undertecknade
Habeas corpus-akten (1679), som gaf ytterligare värn
åt engelsmännens af regeringen vid flere tillfällen
våldförda personliga frihet; han lofvade, när i
ett nytt parlament (1680) "uteslutningsbillen"
antogs i underhuset, sin medverkan till skyddande
åtgärder mot papismen, och han föreslog slutligen
det efter nya val sammanträdande Oxford-parlamentet
(Mars 1681), att Jakob skulle blifva konung
åtminstone till namnet, och att dennes måg, prins
Vilhelm af Oranien, skulle utöfva styrelsen. Men
motståndarna till tanken på en katolsk konung,
Whigs, ville hafva uteslutningsbillen, ingenting
annat än uteslutningsbillen. Då gaf sig Karl
åter till Ludvig XIV:s pensionär och regerade utan
parlament. Förfäktarna af tronföljdens oantastlighet,
Tories, slöto sig kring konungen, emedan de ansågo
sjelfva tronen i fara för whigpartiets angrepp. Det
skedde ett omslag i den allmänna opinionen i landet,
och whigpartiet utsattes för våldsamma förföljelser. I
sin nöd tänkte whigs gripa till vapen; de mest
exalterade bland dem gjorde mordanslag mot konungen
(the Rye-house plot, 1683), men sammansvärjningen
upptäcktes, och whigpartiet blef tillintetgjordt
(Russels, A. Sidneys afrättning; Monmouths
landsförvisning). Karls broder, Jakob II (1685–88),
förlorade inom kort torypartiets sympatier, hvilka
vid Monmouths och Argyles misslyckade upprorsförsök
(1685) på nytt lagts i dagen. Jakob – en jesuiternas
lekbåll och Frankrikes understödstagare – ville
till hvarje pris framflytta sin makts gränser och
bereda katolicismen rum i E. Han trodde sig först
kunna vinna detta senare mål med episkopalernas
hjelp. Men då parlamentet uttalade den önskan att han,
enligt Testakten, ej måtte använda katoliker i sin
tjenst, lät han en slafvisk domarekår tillerkänna
sig dispensationsrätt, tog katoliker in i rådet,
tillsatte en ny "Hög kommission", hvars egentliga
uppgift var att vaka öfver det anglikanska
presterskapet, m. m. Slutligen utfärdade han
(April 1687) en indulgensförklaring, som befriade
non-konformisterna icke blott från alla kyrkliga
strafflagar, utan från alla religionseder och
förbud för offentlig religionsöfning. Dermed var den
anglikanska kyrkan bortdispenserad, och Jakob hoppades
vinna de protestantiska non-konformisterna för sina
planer. Han arbetade på att få sin indulgensförklaring
bifallen af ett non-konformistiskt parlament
och utträngde derför genom godtyckliga åtgärder
episkopalerna och styrelsens öfriga motståndare från
de för parlamentsvalen vigtiga befattningarna inom
grefskapsförvaltningen och stadsstyrelserna. Då
konungen påbjöd, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
