Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krutkonspirationen (1605). Puritanernas begäran om en reform
inom kyrkan till deras förmån (1604) ledde till ett
motsatt resultat. Jakobs bägge första parlament
(1610–11, 1614), som ogillade hans tilltag att
egenmäktigt pålägga tullatgifter, vägrade bevillningar
och upplöstes. Konungen slöt då (1614) förbindelse med
Spanien – nationens och protestantismens dödsfiende –
för att få sin tomma skattkammare fylld och lemnade i
begynnelsen sin måg, Fredrik V af Pfalz, utan hjelp
i trettioåriga kriget. När han 1621 af sitt tredje
parlament, som angrep monopol- och privilegie-ofoget
samt störtade Bacon, begärde medel för att understödja
Pfalz, uppfordrades han att skilja sig från Spanien
och fick en obetydlig bevillning. Jakob upplöste i
vredesmod äfven detta parlament och lät genom sin
gunstling, hertigen af Buckingham, föreslå spanska
hofvet en äktenskapsförbindelse mellan sin son Karl
och en infantinna, i hopp att sålunda vinna Spanien
för Pfalz (1623). Planen strandade, styrelsen bröt
med Spanien, fick af 1624 års parlament ett ringa
anslag och skickade en kår på 2,000 man under
Mansfeld till Tyskland. Under Jakobs son, Karl I
(1625–49), fortsattes, med stigande förbittring,
striden emellan krona och parlament. 1625 och 1626
års parlament upplöstes. Det förra hade fordrat
Buckinghams aflägsnande, det senare anklagat
honom, och bägge hade vägrat bevilja de anslag, som
konungen äskade. Förgäfves sökte regeringen skaffa
sig popularitet genom förbindelser med protestantiska
makter, genom en expedition mot Cadiz (1625) och en
annan, under Buckingham (1627), till ön Oléron för att
hjelpa hugenotterna i La Rochelle. Lyckan var icke
Karl bevågen i något företag. För att erhålla medel
till ett kraftigare bedrifvande af kriget nödgades
han sammankalla ett nytt parlament. Det beviljade
honom medel mot vilkor att han gåfve sitt bifall
till Petition of right (1628), enligt hvilken han
måste afstå från godtycklig beskattning och häktning,
men det upplöstes 1629 under en häftig konflikt med
regeringen rörande skatte- och religionsfrågor. Karl
regerade nu i elfva år utan parlament. Han
sökte nå oinskränkt politisk makt och åstadkomma
bokstafstrogen uniformitet enligt episkopalkyrkans
lag. Earlen af Strafford och ärkebiskop Laud
blefvo hans bägge armar; Stjernkammaren och Höga
kommissionen deras vapen. Utkräfvandet af en olaga
gärd, Skeppspenningarna, mot hvars indrifvande John
Hampden (1637) inlade en protest, som fann gensvar
hos hela nationen, och grymheter mot puritanerna
satte engelsmännens sinnen i jäsning. Samtidigt
härmed fick Karl skottarna till fiender. Hans
okloka försök att påtruga Skotlands presbyterianer
episkopalismen framkallade desses förbund (National
covenant, Febr. 1638) till religionens försvar. Karl
beslöt tvinga dem med vapenmakt, men behöfde
penningar dertill och sammankallade derför (April
1640) ett parlament ("korta parlamentet"). Detta
fordrade upphäfvande af skeppspenningegärden och en
förändring i kyrkoväsendet samt blef derför straxt
upplöst. Emellertid ryckte skottarna i Nov. 1640 in
i E. Karl måste då sammankalla ett nytt parlament
("långa parlamentet", 1640–53), i hvilket
det puritanska elementet var starkt
representeradt. Oppositionen, i underhuset
ledd af John Pym, fordrade och fick Straffords
hufvud; hon genomdref vidare, att Stjernkammaren,
Höga kommissionen och andra despotismens verktyg
afskaffades, att skeppspenningarna och andra utan
parlamentets bifall utskrifna skatter förklarades
olagliga, att parlamentet skulle sammanträda hvart
tredje år o. s. v. Den i religiöst och politiskt
afseende radikala majoriteten i underhuset gick
emellertid längre och började angripa episkopalkyrkan
samt fordra sådana inskränkningar i konungamakten,
som skulle förvandlat den till en skugga. Sedan
Karl genom det misslyckade försöket att häkta fem
bland de häftigaste oppositionsmännen (Pym, Hampden
m. fl., Jan. 1642) gjort försoningen mellan kronan och
parlamentets flertal omöjlig, begynte han ett inbördes
krig (1642–46). Det kungliga partiet l. Kavaljererna
hade i början öfverhand öfver parlamentspartiet
l. Rundhufvudena. Men sedan parlamentet slutit
förbund med skottarna (Solemn league and covenant,
1643, som åsyftade att göra presbyterianismen till
gemensam kyrkoform för de tre rikena) och Oliver
Cromwell blifvit ledare af parlamentets här,
besegrades kavaljererna (vid Marston Moor, 1644,
och Naseby, 1645). Konungen flydde till skottarna
(1646), men desse utlemnade honom till parlamentet
(1647). Cromwells trosbröder, de republikanske
independenterna, som bildade den segrande arméns kärna
och, sedan de "rensat" underhuset från rojalistiska
element, utgjorde majoritet inom detsamma, läto efter
ett slags ransakning och dom afrätta Karl (1649).
E. republik (1649–60). Efter Karls död afskaffades
konungadömet och öfverhuset; riksstyrelsen
öfverlemnades åt ett af fyratioen underhusledamöter
bestående "statsråd", och E. förklarades för republik
(Commonwealth of E.). Mot denna sakernas nya ordning
reste sig det kungliga partiet i Storbritannien och
Irland med oväntad styrka, men Cromwell förödde
Irland (1649), eröfrade Skotland (1650) och slog
"martyrens" son Karl, som infallit i England, vid
Worcester (1651). Cromwell, stödd på hären, var nu
i verkligheten, men ej till namnet, E:s herre. Då
parlamentet, som genom Navigationsakten (1651)
visserligen sökt främja E:s handel, framför allt på
Hollands bekostnad, men derigenom invecklat landet i
krig med denna republik (1652–1654), satte sig emot
önskade samhällsförbättringar och sålunda väckte
nationens missnöje, begagnade Cromwell sig deraf och
skingrade med våld qvarlefvorna af "långa parlamentet"
(1653) samt lät s. å. utropa sig till lord
protektor. (Om E. under C:s protektorat, 1653–1658, se
den utförliga art. Cromwell. 2). Oliver efterträddes
i protektoratet af sin son, Richard Cromwell
(September 1658–April 1659). Då denne drog sig
tillbaka, sökte Lambert, Fleehvood m. fl. generaler
upprätthålla arméns välde öfver E. Men engelsmännen
voro nu uttröttade vid militärdespotismen och
började längta efter konungadömet. Den i Skotland
kommenderande general Monk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
