Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Einar Tambaskälfver, Eindrides son, norsk storman - Einbeck - Eindride Erlendssön, norskt riksråd. Se Erlend Filippussön - Einhard l. Einhart, frankisk historieskrifvare. Se Eginhard. - Einherjar, Nord. mytol. Se Enhärjar. - Einhornsgrottan - Einsiedel, Friedrich Hildebrand, friherre von E., tysk skriftställare - Eindiedel, Detlev, grefve von E., sachsisk statsman - Einsiedeln l. Maria-E. - Eipel - Eir, Nord. mytol. Se Er. - Eirene (Irene), Grek. mytol., en af horerna. - Eiriksson, Magnús, dansk (isländsk) teolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När Olof den helige gjorde anspråk på Norge, blef
E. en af hans häftigaste motståndare och måste
för den skull slutligen lemna landet. Sedermera,
då ett norskt parti, som var missnöjdt med det
våldsamma sätt, på hvilket Olof införde kristendomen,
uppfordrade Knut den store att bemäktiga sig Norge,
slöt sig E. till de missnöjde; men då hvarken Knut
eller hans son Sven lyckades tillfredsställa honom,
inkallade han, i förening med Kalf Arnesson, Olofs
son Magnus den gode (1035), hvilken då vistades i
Ryssland. Under dennes regering åtnjöt E. stort
anseende och kallades ofta till rådgifvare; men
till efterföljaren, Harald Hårdråde, kom han
i ett mindre godt förhållande, hufvudsakligen
derför att hans exempel förmådde norrmännen att
vägra Harald understöd till ett härnadståg mot
Jylland. Slutligen kom en förlikning till stånd,
och konungen inbjöd E. till gästning i Trondhjems
kungsgård. Dit anländ, öfverfölls han af konungens
väpnade män och dräptes jämte sin son Eindride,
omkr. 1053. Deras lik jordades i Olofskyrkan
i Trondhjem, invid Magnus den godes grafställe.
Y. N.
Einbeck (Eimbeck), stad i furstendömet Grubenhagen,
i preussiska landdrosteiet Hildesheim, (Hannover),
vid Ilme, icke långt från dess utlopp i Leine. 6,394
innev. (1875). Under medeltiden var Einbeck-ölet
vida berömdt.
Eindride Erlendssön, norskt riksråd. Se Erlend
Filippussön.
Einhard l. Einhart, frankisk historieskrifvare. Se
Eginhard.
Einherjar, Nord. mytol. Se Enhärjar.
Einhornsgrottan, stalaktitgrotta på södra sidan
af Harz, i preussiska landdrosteiet Hildesheim
(Hannover), nära Scharzfeld. Den lär sträcka sig
omkr. 300 m. (1,000 f.) in i berget. Man har i grottan
funnit ben af antediluvianska djur och derigenom trott
sig kunna sluta till att menniskor uppehållit sig i
grottan samtidigt med att björnen och renen lefde i
Tysklands skogar.
Einsiedel [-sid-], Friedrich Hildebrand, friherre
von E., tysk skriftställare, f. 1750, d. 1828
som president i appellationsdomstolen i Jena,
utgaf Neueste vermischte schriften (1783–84) och
Grundlinien zu einer theorie der schauspielkunst
(1797) samt spelade en ganska inflytelserik rol i
den krets af skriftställare, hvilken i slutet af
1700-talet var samlad i Weimar.
Einsiedel [-sid-], Detlev, grefve von E.,
sachsisk statsman, f. 1773, d. 1861, var
1813–30 statssekreterare för inrikes- och
utrikesangelägenheterna. Hans reaktionära politik i
förening med hans nepotism och pietistiska sympatier
framkallade i Sept. 1830 oroligheter i Dresden och
gåfvo s. å. anledning till hans utträde ur ministèren.
Einsiedeln [-sid-] l. Maria-E. (Lat. Monasterium
eremitarum), köping i schweiziska kantonen
Schwyz. 7,633 innev. (1870). E. är
företrädesvis bekant för det år 940 derstädes
anlagda benediktinklostret, till hvars svarta,
undergörande Mariabild 150–200 tusen pilgrimer
årligen vallfärda. Förnämsta vallfärdsdagen är d. 14
Sept. (änglainvigningsfesten). Med klostret äro
förenade ett gymnasium (till år 1848 klosterskola)
och ett bibliotek (omkr. 40,000 bd). Till
kyrkoskatten hör en med ädelstenar rikt
prydd guldmonstrans af mer än 5 kilogr. (12
skålp.) vigt. Köpingens förnämsta industri är
tillverkning af helgonbilder, bönböcker, vaxljus,
rosenkransar o. d., hvilka säljas till pilgrimerna.
Storartad typografisk anstalt. Vid E. vunno
fransmännen, under Masséna, d. 14 Aug. 1799 en seger
öfver österrikarna, under Jellachich.
Eipel (Ung. Ipoly), biflod till Donau, upprinner ur
flere källor i Neograd-komitatet i Ungern och utfaller
mellan Gran och Vissegrad. Längd 195 kilom. (26 mil).
Eir, Nord. mytol. Se Er.
Eirene (Irene), Grek. mytol., en af horerna.
Eiriksson, Magnús, dansk (isländsk) teolog,
föddes i Skinnalón, Islands nordligaste "boer"
(by, gård), d. 22 Juni 1806. Åren 1824–29 genomgick
han latinskolan i Bessastaðir, och derefter var
han i två år stiftskontorist hos stiftsamtmannen
L. A. Krieger, hvilken satte honom i tillfälle att
fortsätta sina studier vid Köpenhamns universitet,
der han 1831 tog studentexamen och 1832 "anden
examen" samt 1837 teologisk ämbetsexamen. 1838
började han manuducera (handleda) teologie
studerande och fortfor dermed till 1847, då han
ställdes under fiskaliskt åtal i anledning af
ett bref till konung Kristian VIII rörande striden
mellan honom och H. Martensen. Efter Fredrik VII:s
tronbestigning (1848) nedlades detta åtal; men då
E. nu var bekant såsom oppositionsman inom kyrkan,
måste han af brist på lärjungar upphöra med sina
privatlektioner, och dermed utsinade hufvudkällan
till hans inkomster. Genom för långt drifven
hjelpsamhet mot vänner kom han för öfrigt i händerna
på ockrare, till hvilka han under flere år nödgades
afstå största delen af det lilla han förvärfvade. I
anledning af sina afvikelser från kyrkoläran kunde
han ej häller få plats såsom lärare vid borgare- och
folkskolorna i Köpenhamn. Ett pastorat på Island,
till hvilket han erhållit kallelse, kunde han, på
grund af sin religiösa öfvertygelse, ej mottaga. 1873
åstadkommo ändtligen några vänner till E. och
hans författareskap en lifränta åt honom, och 1879
beviljade riksdagen honom ett årligt anslag af 400
kr. – Genom sina teologiska studier fördes E. allt
mera till tvifvel på och förnekelse af åtskilliga
bland kyrkans dogmer. Hans första uppträdande mot
kyrkoläran föranleddes af baptist-förföljelserna i
Danmark. Med anledning af dem utgaf han det stora
arbetet Om baptister og barnedåb (1844), hvari
han förklarar, att "kyrkans förfaringssätt mot de
kristna sekterna endast tjenar till att ännu mera
bevisa hennes andliga elände". I den lilla skriften
Tro, overtro og vantro (1846) kom han till det
resultatet att "endast det kan vara trons föremål,
som kan vara föremål för förnuftssinnet" (sinnet för
det andliga). Derför uppträdde han ock i skriften Er
troen et paradox og i kraft af det absurde? (1850)
med stort eftertryck mot Sören Kierkegaards läror
rörande tron. I Dr H. Martensens trykte moralske
paragrapher (1846) belysas denne teologs system
i dess "förvirrade, idealistisk-metafysiska och
fantastisk-spekulativa, religion och kristendom
undergräfvande, fatalistiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
