Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eilschov, Frederik Kristian, dansk författare - Eilsen - Eimak - Eimbeck, stad i preussiska prov. Hannover. Se Einbeck. - Eimeo - Eimer - Eimsbüttel - Einar Helgesson Skålaglam, isländsk skald - Einar Skulesson, isländsk prest och skald - Einarsson, Gissur, Islands förste lutherske biskop - Einarsson, Halfdan, isländsk lärd - Einar Tambaskälfver, Eindrides son, norsk storman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dog 1750. Han kämpade för den åsigten
att vetenskaperna skola framställas på ett
allmänfattligt sätt och arbetade för språkets
befriande från främmande konsttermer, liksom
från utländska ord i allmänhet. I bägge dessa
sträfvanden, framför allt i det sistnämnda,
rönte han motstånd af samtiden; men i det nyare
språket hafva många af honom föreslagna inhemska
ord vunnit burskap. Såsom filosof var E. starkt
påverkad af Holberg och upplysningstidenvarfvets
rationalister. Skrifter: Cogitationes de scientiis
vernacula lingua docendis (1747), Philosophiske
breve (1748), Fruentimmerphilosophi (1749,
författadt efter Fontenelles mönster) samt
Tentamen jurisprudentiae divinae et theologiae
naturalis polemicae (s. å.), hvari han behandlade
de vigtigaste religiösa åskådningarna. Dessutom
utgaf E. en Holberg tillegnad öfversättning
af Voltaires berättelse "Zadig".
C. R.
Eilsen (Eilzen), badort i furstendömet
Schaumburg-Lippe, 5 kilom. (nära 1 mil) s. ö. om
Bückeburg. Kalla svafvelkällor samt gas- och
gyttjebad.
Eimak (rättare Aimak), en i Afganistan boende
folkstam, som utgör en gren af tadsjik. Eimakerna,
hvilkas antal uppgår till omkr. 450,000, tala persiska
och äro sunniter samt lefva till största delen af
boskapsskötsel och bo i tält.
Eimbeck, stad i preussiska prov. Hannover. Se Einbeck.
Eimeo (nu vanligen kallad Moorea), en af
Sällskaps-öarna i Stilla oceanen, omkr. 3 mil v. om
Tahiti. 138 qv.-kilom. (2,5 qv.-mil). Omkr. 1,300
innev. Ön är bergig, men ända till bergstopparna
täckt med den yppigaste vegetation. Liksom Tahiti
står den under fransk öfverhöghet. E. är den plats,
der kristendomen först predikades i Polynesien (1814).
Eimer, T. (af ein, en, och Fornhögt. peran,
bära), egentl. hvad som bäres med en hand, ett
före metersystemets införande i Tyska riket
och Österrike-Ungern gällande mått för våta
varor. Dess storlek var olika i de olika staterna:
den preussiska eimern motsvarade 68,7 liter (26,2
knr), den österrikiska 56,6 liter (21,6 knr), den
sachsiska 67,36 liter (25,7 knr) och den bajerska
"schenk-eimern" 64,42 liter (24,6 knr).
Eimsbüttel, socken på den fria riksstaden Hamburgs
område, 3 kilom. (0,4 m.) n. v. om Hamburg. 8,440
innev. (1875). En af hamburgarna mycket besökt
förlustelseort.
Einar Helgesson Skålaglam (Einarr Skálaglam),
isländsk skald på 900-talet. Som den mäktige Håkon
jarls hirdman deltog han i dennes berömda strid
mot jomsvikingarna vid Hjörungavåg (986). Om
hans lefnad är för öfrigt föga kändt. Under en resa
från Norge till Island drunknade han i
Breidafjorden. Namnet Skålaglam (d. v. s. "skålklang")
fick E. med anledning af ett par spådomsvigtskålar
med klingande vigter, hvilka Håkon jarl förärat
honom. Han diktade två dråpor om Håkon. Endast den
ena, Vellekla ("guldbrist"), finnes i behåll, men
ej i sin helhet. (Jfr "Einar Skålaglams Vellekla,
öfversatt och förkl." af A. O. Freudenthal, 1865.)
Einar Skulesson (Einarr Skúlason), isländsk prest och
skald på 1100-talet. Han tillhörde Egil
Skallagrimssons ätt, eller de s. k. Myramännen. Sin
mesta tid vistades han i Norge, hos konungarna Sigurd
Jorsalafare, Harald Gille och den sistnämndes söner,
särskildt Östen, hvars stallare han blef. Efter
Östens fall (1157) tyckes han hafva slutit sig till
Inges parti. Åtminstone stod han i vänskapligt
förhållande till den under Inges regering så
mäktige höfdingen Gregorius Dagsson. Till dennes
ära diktade han ett qväde, som blifvit kalladt
Elfarvisur (d. v. s. "elf-visorna"), med anledning
af nämnde höfdings seger vid Göt-elfven öfver Håkan
Härdabred. Den mest berömda af E:s öfriga dråpor
är Geisli ("strålen"), hvari han besjöng Olof den
heliges förtjenster om kristendomen äfvensom de under,
hvilka sades hafva timat efter hans död. Denna dråpa,
hvilken E. qvad i Kristkyrkan i Nidaros i närvaro
af de tre dåvarande norske konungarna, Östen, Sigurd
och Inge, samt den förste norske ärkebiskopen, Jon,
är ett drottqväde och den äldsta dråpa af kristligt
innehåll, som fullständigt bevarats. (Jfr "Geisli",
utgifven af G. Cederschiöld, 1874.)
Einarsson, Gissur, Islands förste lutherske biskop,
f. 1508, sändes af sin gynnare biskop Ögmund Paulsson
att studera i utlandet, blef i Hamburg bekant med
Luthers läror samt kom 1533 tillbaka till Island och
höll under de närmast följande åren predikningar i
Skalholt. Genom kätterska angrepp mot mässan och
celibatet förtörnade han Ögmund till den grad,
att denne under tre år höll sin dörr stängd för
honom. Men sedan Ögmund blifvit blind och ville
hafva en medhjelpare, kallade han (1536) E. till sig
och korade honom till sin efterträdare. 1539, före
Ögmunds död, valdes E. af Skalholts stifts prester
till biskop, lät i Köpenhamn viga sig till luthersk
biskop och började genast införa reformationen i
sitt stift. Ögmund, hvilken sökte lägga hinder i
vägen derför, blef, icke utan E:s medverkan, af en
dansk fogde med våld öfverförd till Danmark. Under
starkt motstånd af såväl befolkningen som presterna,
hvilka kraftigt understöddes af den myndige biskopen
i Holum, Jon Arason, arbetade E. derefter ifrigt
för reformationen, i synnerhet derigenom att
han verkade för spridningen af Odd Gotskalkssons
öfversättning af evangelierna och psalmerna. Död 1548.
C. R.
Einarsson, Halfdan, isländsk lärd, f. 1732, rektor
vid Holums latinskola (på Island) 1755, d. 1785,
utgaf, under titeln "Speculum regale" (1768),
en latinsk öfversättning af "Konúngs skuggsjá"
(Konungaspegeln) och skref en för den tiden
förträfflig isländsk literaturhistoria: Sciagraphia
historiae literariae Islandiae (1777, 2:dra uppl. 1786).
C. R.
Einar Tambaskälfver (Einarr Þambaskelfir),
Eindrides son, norsk storman, fick sitt tillnamn
efter sin båge Tamb, hvilken han förstod att handtera
med ovanlig skicklighet. Vid aderton års ålder
kämpade han på Olof Tryggvessons sida i slaget vid
Svolder (1000). När hans båge var brusten och slaget
förloradt, sprang han i hafvet och räddade sig genom
simning. Senare förlikte han sig med segervinnarna,
jarlarna Erik och Sven, samt äktade deras syster
Bergljót.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
