Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eibofolke - Eichendorff, Joseph, friherre von E., tysk skald - Eichens, Friedrich Eduard, tysk kopparstickare - Eichhoff, Friedrich Gustav, fransk filolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med blanka knappar samt deröfver en brun rock
med blåa uppslag; men på Nuckö och i Wichterpal
förekommer denna drägt sällan. På förstnämnda ö gå,
intill sju års ålder, gossarna klädda i helblått och
flickorna i helgult. – Folksägnerna och folksångerna
innehålla, fastän de äro få, åtskilligt af intresse.
Bland traditionerna är utan tvifvel den äldst, som
förlägger Odens graf till en sluttning på Odensholm,
hvarest man ock visar "Óts tráver" (Odens fotspår)
– ett intryck, liksom efter en tå, i en sten samt
en af gräs aldrig bevuxen jordfläck, som anses bära
märke efter Odens häl.
Öfver hufvud tillbringa ifrågavarande ättlingar af den
svenska stammen sitt lif i beroende och armod. Endast
Runö-boarna äro fria från godsvälde; alla de öfriga
skatta mer eller mindre till såväl kronan som vissa
egendomsherrar. Befolkningen vårdar sig likväl om
snygghet i sina låga boningsrum, öfver hvilka ett
högt och spetsigt, med halm eller sjötång ("raijar")
täckt tak hvälfver sig. I detta afseende stå öboarna
framom fastlandsbönderna, och dessa afgjordt framom
esterna. Den karga jordmånen, hvilken på somliga
ställen afkastar i medeltal endast tredje eller
fjerde kornet af säd, är ej nog till uppehälle för
befolkningen, som för den skull måste vända sig till
hafvet. Fiske och sälfångst, den senare ofta förenad
med stor fara, äro således de förnämsta medlen till
lifsuppehälle. Äfven sjöfart idkas. Runö-boarna handla
företrädesvis på södra Finland, Ryssland, Öst-Preussen
och Gotland; Ormsöboarne mest på Stockholm, Åbo och
Helsingfors (med kalk och potates).
Språket utmärker sig genom stor forntrohet och
formrikedom. Så t. ex. hafva verben olika former
för singularis och pluralis; substantiven hafva
starkt utpräglad genusskilnad, och adjektiven böjas
i alla tre könen i både singularis och pluralis
– ja på Runö och Nuckö (Odensholm inräknadt)
ytterligare med olika ändelser i singularis, allt
efter som adjektivet är attribut eller predikat (står
absolute). Dessa mål kunna delas i två grupper: 1)
Rågö-, Wichterpal- och Nargö-målen samt 2) Runö-,
Örmsö- och Nuckö-målen. (Dagös munart, hvilken står
på gränsen mellan dessa båda klasser, närmar sig mera
den förra.) De förnämsta olikheterna äro följande:
Kort a framför ld, mb, nd och ng förlänjres i Rågö-
och Wichterpal-målen, troligen äfven i Nargö-målet,
till â, på Dagö, Örmsö, Nuckö samt Odensholm, liksom
i danskan, till å (hånd o. s. v.) och på Runö till
ua. De äkta diftongerna äro ai och au, på Nuckö
och Örmsö, äi och ou, på Runö, samt äi, äu, och öu,
på de öfriga platserna.
Högsvenskans börjande hj motsvaras af hi uti
Runö-, Nuckö- och Ormsö-målen samt af si (ej sj,
d. v. s. schj, som Russwurm uppgifver) i de nordliga
munarterna.
Högsvenskans börjande hv motsvaras af hw (= h
+ "double w") uti Runö-, Nuckö- och Ormsö-målen
samt kv och kw i Dagö-, Rågö-, Wichterpal- och
Nargö-målen. Äfven i andra fall motsvaras högsvenskans
uddljudande h af h i de södra samt af k i de nordliga
målen och Dagö-målet. Högsvenskans uddljudande tv
uppträder i de nordliga målen och på Runö som tv
och tw, men i Dagö-, Örmsö- och Nuckö-munarterna som
f (sålunda är t. ex. högsvenskans tvinna = tvinn,
twinn och finn).
För folkbildningen är f. n. ganska väl
sörjdt i Estlands och Livlands svenska
bygder. Sedan 1873 utöfvar Evangeliska
fosterlandsstiftelsen missionsverksamhet bland
eibofolket. Å Paschlep (på Nuckö) finnes ett
folkskolelärareseminarium. Folkskolornas antal är
f. n. tolf; nio ständiga och tre tillfälliga. På
Runö hålles dessutom skola af pastorn i orten.
H. V.
Eichendorff, Joseph, friherre von E., tysk skald,
föddes på godset Lubowitz i Schlesien d. 10 Mars
1788. Såsom officer (till en början i Lützows
friskara) deltog han 1813–15 i kriget mot Napoleon,
inträdde 1820 i civil statstjenst och blef 1831
geheimeråd i kultusministeriet, men tog 1845 afsked,
emedan han till följd af sina strängt katolska åsigter
kommit på spänd fot med den preussiska regeringen. Död
i S:t Rochus vid Neisse d. 26 Nov. 1857. – E.,
den siste af de tyske (sen-)romantikerna samt en
af de egendomligaste bland dem, var den romantiska
skolans störste lyriker och är ännu en af Tysklands
älsklingsskalder. Naturen i sin upplyftande enkelhet
och renhet är hufvudtemat för hans diktning. Hans
sånger äro tämligen sjelfsväldiga, men välljudsfulla
och smältande, hvadan kompositörer (bl. a. Mendelssohn
och Schubert) gerna valt dem till texter för sin
musik. E. skref äfven prosaskildringar: noveller,
dramer och romaner, men dessa äro ej så utmärkta
som hans skrifter i bunden form. Det är för litet
sanning och natur i hans prosaskrifter. Mest berömd
bland hans noveller är Aus dem leben eines taugenichts
(1826; 11:te uppl. 1875). E:s Gedichte utgåfvos 1837
(9:de uppl. 1875), och hans Sämmtliche werke 1841–43
(2:dra uppl. 1870).
Eichens, Friedrich Eduard, tysk kopparstickare,
f. 1804, d. 1877 såsom professor vid konstakademien
i Berlin, utbildade sig hos Toschi i Parma till
en af det 19:de århundradets mest framstående
kopparstickare. Hans gravyrer utmärka sig för
säker och korrekt teckning, trohet mot originalet
och pittoresk verkan utan effektsökeri: De
tre konungarnas tillbedjan, efter Rafael, Den
hel. Magdalena, efter Domenichino (1837; ett exemplar
af denna gravyr finnes i Stockholms nationalmusei
kopparsticksutställning) m. fl. samt förträffliga
porträtt. Jämväl E:s broder Philipp Hermann E.,
f. 1812, är en kopparstickare af rang.
Eichhoff, Friedrich Gustav, fransk filolog, f. 1799,
blef guvernör för hertigens af Orléans (sedermera
konung Ludvig Filip) barn, utnämndes 1830 till
drottningens bibliotekarie, blef 1847 medlem af
Franska institutet och dog 1875 som generalinspektör
öfver undervisningen i lefvande språk vid de franska
lycéerna. Bland hans arbeten må nämnas: Parallèle des
langues de l’Europe et de l’Inde (1836), som belönades
med trenne hedersmedaljer, Histoire de la langue
et de la littérature des slaves (1839), Tableau de
la littérature du Nord au moyen-âge en Allemagne,
en Angleterre et en Scandinavie (1850), Etudes sur
Ninive, Persépolis et la mythologie de l’edda (1855)
och Grammaire générale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
