Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibeltexter, liturgiska stycken, legender,
martyrologier o. s. v. (Jfr Hieratisk skrift och
Hieroglyfer.)
Offentliga inrättningar. Redan i urminnes tider egde
E. en monarkisk författning. Farao (pera, "det stora
huset") betraktades såsom en afkomling af solguden,
hvilken i urtiden herskade öfver Nildalen. Den
legitimitet, som den gudomliga härkomsten
skänkte, skyddade honom i nationens medvetande mot
usurpatorer. Styrelsen, starkt centraliserad, var på
en gång patriarkalisk och despotisk. Farao var herre
öfver sina undersåtars lif och egendom. En mängd
hofämbetsmän af herskarens slägt eller tillhörande
landets förnämsta familjer, med ett gemensamt namn
kallade "rech suten" (kungliga anhöriga), voro
hans lydiga redskap, och under dem subordinerade en
otalig mängd lägre funktionärer. Det hela var ett väl
sammanfogadt statsmaskineri. Befolkningen sönderföll
ej i kaster, såsom man till följd af missförstånd af
de grekiske författarnas uppgifter påstått, utan på
sin höjd i klasser eller korporationer. Utom rikets
stormän, kungliga anförvandter eller sådana personer,
som till belöning för sina förtjenster erhållit
jordförläningar, omfattade den egyptiska nationens
kärna krigarnas och presternas stånd. Åt de förre voro
smärre landområden anvisade till underhåll. Efter
hand blefvo äfven några kufvade nationaliteter,
bl. a. libyerna, upptagna i den egyptiska hären. Denna
bestod i äldre tider endast af fotfolk, lättare
eller tyngre beväpnadt. Under kampen med "hyksos"
lärde man känna hästen, och derefter utbildade
sig ett under den följande tiden med stor framgång
nyttjadt vapen, vagnskämparnas. När farao sjelf
drog i striden för att bekämpa sina "usle" fiender,
besteg han sin af spann dragna stridsvagn, under hvars
hjul menniskor i tusental krossades. Egypterna voro
goda fästningsbyggare; särskildt vid den södra och
den nordöstra gränsen hade de uppfört betydande
bollverk. Om sjökrig förekommer endast undantagsvis
några antydningar på monumenten. – Ett utomordentligt
stort inflytande utöfvade prestklassen. Denna hade
E:s bildning sig anförtrodd. I presternas med templen
förenade läroanstalter fick ungdomen såväl elementär
som högre undervisning. En hvar, som ville blifva
civil eller högre militär tjensteman, måste förvärfva
sig värdigheten af skrifvare, hvilken aldrig uppnåddes
utan ihärdigt arbete, sällan utan försakelser. Äfven
kroppslig aga användes vid ungdomens uppfostran. "En
ung mans öron sitta på hans rygg", sade, betecknande
nog, de egyptiske skrifvarna. Presterna bildade
tillsammans en mycket talrik hierarki, och ur
dennas led valdes det ständiga utskott af "vise och
skriftlärde", som omgaf farao och hvilkas råd han
anlitade i kinkiga fall. Främst i den presterliga
korporationen stod öfverstepresten vid riksgudens
tempel. Denne förvärfvade stundom ett inflytande, som
satte faraos egen säkerhet i fara. Under honom lydde
en skara "rena" af högre och lägre rang: profeter,
horoskoper, hierogrammater, stolister, heliga fäder
o. s. v., hvilkas uppgift det var att hafva vård om
templens skolor och bibliotek, recitera
de liturgiska styckena och sjunga hymnerna, anteckna
astronomiska observationer, efterse gudabilderna,
sköta de heliga djuren, föra räkenskaper öfver
inkomsterna från templens domäner, öfvervaka
naturaleveransernas riktiga aflemnande, o. s. v. Ur
presternas led valdes domarena. Uti E:s öfverdomstol
suto delegerade från de tre hufvudskolorna i Thebe,
Memfis och Heliopolis, hvilka sjelfva bland sig
valde en ordförande. Äfven läkarna framgingo ur
prestklassen. Då all jord antingen var statsdomän
eller anvisad åt de två inflytelserikaste
stånden – templens områden ökades oupphörligt
genom donationer af faraonerna, som på detta sätt
ville vinna hierarkien –, funnos inga egentligen
fria jordbrukare. Troligen var den åkerbrukande
befolkningens lott i forntiden ej stort bättre än
fellahernas i det nya E. Många slag af handtverkare
och slöjdidkare: stenhuggare, timmermän, snickare,
bagare, bryggare och barberare m. fl., omtalas af
inskrifterna. Deras arbeten illustreras af målningar
i grafvarna. Trälarna, som utgjorde en synnerligen
talrik samling, rekryterades flitigt från grannfolken,
i synnerhet från negrerna och semiterna.
Qvinnan intog som maka och moder en aktad ställning
i det egyptiska samhället. Monogamien var lagstadgad,
ehuru konkubinat var mycket gängse bland herskarna
och de förnäme. Äktenskap mellan syskon förekommo
ännu under ptolemaeerna, som sjelfva, ehuru greker,
upptagit äfven detta egyptiska bruk. Den gifta
qvinnan kallades "husets herskarinna", och barnen
lade, att döma af inskrifterna, ofta större vigt på
att anföra sin moders namn än sin faders. Qvinnorna
visade sig offentligt obeslöjade och deltogo med
männen fullkomligt obesväradt i de stora, stundom
orgiastiska, festerna till gudarnas ära. Icke
allenast sagogestalten Nitokris, utan äfven den
historiska Hatasu tala för den åsigten att egyptiska
qvinnor funnits, som haft statens högsta ledning
sig anförtrodd. – De förmögnares boningar voro
af tegel och målade i brokiga färger samt prydda
af verandor, hvilka uppburos af pelare med lotus-
eller palmkapitäl. Byggnaderna, som voro uppförda
i ett slags villastil, omgåfvos af trädgårdar, med
svalkande palmer och kylande källsprång. De fattige
bodde i kojor af Nil-lera. Deras lott var troligen
ganska dräglig, enär jorden gaf dem det nödvändiga och
för öfrigt välgörenhet var en egyptisk kardinaldygd. –
Sedan gammalt funnos samlingar af moraliska bud i
E. Dessa bud visa, att egyptern var mäktig af stor
humanitet mot sin egen ras. Vördnad för öfverhet,
föräldrar och ålderstigna, kyskhet, tystlåtenhet,
sanningskärlek, tukt, mildhet mot underhafvande och
barmhertighet mot nödställda äro bland sedelärans
mest allmänna föreskrifter. Uti inskrifterna
återkomma ständigt dessa ord: "Jag har mättat den
hungrige, gifvit den törstige dricka, höljt den
nakne." Mot främlingar deremot var egyptern i hög grad
ofördragsam. Han sökte afstänga sig från all beröring
med sådana, och detta till sin egen skada, ty han
gick derigenom miste om många inflytelser, som kunnat
inverka föryngrande på hans egen ålderdomliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
