Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvud af en vädur och bär på hjessän E:s röda krona,
smyckad med tvänne långa fjäderpennor. Hans maka, Mut,
hade till sinnebild gamen (Egypt. mut). Triadens
tredje lem, Chonsu, motsvarade den memfitiska
Imhotep, men var tillika en mångud. – Andra
märkligare gudomligheter äro följande. Tho,
(Hermes trismegistos), "de heliga ordens herre",
hvilken tilllika är en mångud samt i denna egenskap
måttets och i sammanhang dermed räknekonstens,
vetenskapens äfvensom konstens representant. Ibis är
honom helgad. Anubis, en son af Osiris och Nefthys,
är grafvarnas väktare och spelar en vigtig rol
vid balsameringar. Han hjelpte Isis och Nefthys att
bevara Osiris’, deras broders och sin egen faders,
döda kropp. Han var jämväl den, som beredde de
döde väg på andra sidan grafven. Anubis’ heliga
djur är sjakalen. Ma är rättvisans gudinna,
Safech bibliotekens, o. s. v. – Ett vigtigt moment i
kulten bildade de heliga djuren. Åt hvarje gudom
var ett sådant helgadt, och vid valet hade man
skarpsinnigt sökt finna exakta uttryck för de
särskilda gudarnas fysiska egendomligheter. De
moderliga gudomligheterna hade till sinnebild kon;
skaparen, Ptah, hade Apistjuren, en typ för naturens
svällande alstringskraft, och Bast, raseriets,
passionens och smidighetens personifikation, hade
lejonet och katten till representanter. Den i
rymden sväfvande solgudens heliga djur var den
snabbt flygande sparfhöken, o. s. v. Detta är
återgifvet i hieroglyfskriften. Undantagandes
Osiris, som alltid är helt och hållet menniska,
afbildades hvarje gudomlighet i menniskogestalt,
med hufvud af det åt henne helgade djuret. De heliga
djuren vårdades i templen, balsamerades efter döden
och nedlades i stundom särskildt för deras räkning
byggda kyrkogårdar. – Egypterna antogo tillvaron
af ett lif efter detta. Efter döden balsamerades
kroppen omsorgsfullt för att vid behof kunna tjena
till hölje åt själen. Denna, hvilken tänktes såsom
ett helt af flere skilda delar, besteg, dagen efter
begrafningsfesten, den uppgående solens båt, öfverfor
i densamma himlahvalfvet och nedsteg genom vesterns
portar i underjorden samt bekämpade, väpnad med
ordets makt, mångfaldiga hinder, som under form af
ormar, krokodiler o. d. mötte henne på vägen. Efter
att hafva väl öfvervunnit dessa svårigheter samt med
heder genomgått pröfningen i domens sal och frikänts
af Osiris blef själen rättfärdigad och sjelf en
Osiris. Hon återvände till den eviga intelligens,
hvarifrån hon utströmmat och der hon sedan deltog i
verldens styrelse. – De brottsliges själar hade att
genomgå en lång serie af metamorfoser i djurkroppar,
innan de, förenade med sina kroppar, kunde på nytt
börja ett menskligt jordelif för att nå det slutliga
målet, föreningen med gud.
Fornkultur. Egypterna äro det äldsta bland
kulturfolken. Också har deras tungomål blifvit
bevaradt genom minnesmärken, som i ålder öfvergå
alla andra lands. Det egyptiska språket tillhör
den språkgrupp, som man kallat den hamitiska
och som karakteriseras genom sin fattigdom på
flexionsändelser, utan att dock helt och hållet
sakna de flekterande språkens egendomligheter
(t. ex. särskilda beteckningar
för olika kön). Egypternas skrift, de
s. k. hieroglyferna, utgör en samling af 2–3
tusen tecken, hvilka dels äro trogna afbildningar af
konkreta föremål, t. ex. djur, träd och menskliga
kroppsdelar, dels mer eller mindre godtyckligt
danade. Man ristade eller skref i sten, på papyrus,
läder, skärfvor af krukmakaregods, trä eller tyg,
med mejsel och kalamus. Bläcket, sammansatt af sot
och gummi, var antingen rödt (för rubriker) eller
svart. Ända till midten af 3:dje årh. e. Kr. användes
hieroglyferna såsom monumentalskrift. När man skref,
åtnöjde man sig vanligen med att teckna föremålens
grunddrag, s. k. lineära hieroglyfer. Framkallad af
rent praktiska skäl, uppträdde ganska tidigt den
hieratiska skriftformen, som var en delvis mycket
stark kursivering af hieroglyferna. Denna anträffas på
föremål, som ej kräfva någon ornamentativ prakt,
och utgjorde i allmänhet mediet för skrifvarnas
utgjutelser. Medan hieroglyferna, i enlighet
med sin uppgift som ornamentalskrift, tecknades
vertikalt eller horisontelt, och i senare fallet
antingen från venster till höger eller tvärtom,
skrefs hieratiken i regeln från höger till venster,
mera sällan i vertikala kolumner. Sedan man genom
rika fynd af texter med öfverensstämmande innehåll
(jfr Dödsboken) satts i tillfälle att i stor skala
jämföra hieroglyfisk och hieratisk skrift, erbjuder
omskrifning af den senare inga svårigheter.
Hieratisk inskrift, löpande från höger till venster:
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
