Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edelcrantz, Abraham Niklas, ämbetsman, vitterhetsidkare, fysiker - Edelcreutz, Daniel, friherre, ämbetsman - Edelinck, Gerard, fransk kopparstickare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjort slut på krigets härjningar, Ode till svenska
folket (1786, egentligen en sång till Gustaf III:s
ära), hvilken dikt på sin tid vann mycket bifall
och för öfrigt är känd genom den deri förekommande,
då för tiden ovanliga användningen af nordiska myter,
samt operan Alcides inträde i verlden (1793) m. fl.
Ett ännu varaktigare minne vann E. såsom
vetenskapsman. Bl. a. utgaf han 1796 en afhandling med
titeln Telegrapher och försök till en ny inrättning
deraf, hvilken öfversattes på flere främmande
språk. Den af honom uppfunna optiska telegrafen
hade ett afgjordt företräde framför andra sådana,
och de i hans afhandling angifna grunderna vunno snart
efterföljd vid telegrafinrättningarna i England. Såsom
chef för de svenska telegraferna lät E. vid Ålands
haf och i Bohus läns skärgård bilda flere linier,
af hvilka en, som under kriget 1808 gick längs
kusten från Landsort till Gefle, omfattade mer än
40 stationer. Tillika införde han och förbättrade
de nya engelska ångmaskinerna, gjorde sjelf på detta
område flere uppfinningar samt öfvertalade Samuel Owen
att flytta till Sverige och här anlägga en mekanisk
verkstad. Bland hans uppfinningar må ock nämnas en
luftpump af ny sammansättning, en kompressionsmaskin
för kroppars behandling under en starkare tryckning
af luft eller ångor, en maskin för linspånad och
en torkningsmaskin för spanmål, först använd vid
den af honom omkr. 1805 på Kungsholmen i Stockholm
anlagda eldqvarnen. Han dog i sistnämnda stad d. 15
Mars 1821, och med honom utslocknade hans ätt. –
E. skildras som "allvarlig och sjelfständig, men kall
och förbehållsam". "Då han fattat en öfvertygelse,
var han oförskräckt i dess försvarande och ihärdig i
dess genomdrifvande." Ryktet förtäljer, att han "gerna
såg på sina egna fördelar och att han mot slutet af
sitt lif till en viss grad nedsjönk i cynism".
Edelcreutz (ursprungligen Ahlberg), Daniel,
friherre, ämbetsman, f. 1761 i Åby socken af
Kalmar län, blef 1788 öfverauditör och justitiarie
vid armens generalkrigsrätt i Finland, utsågs
1789 till medlem af en komité för revidering af
krigsartiklarna och öfriga författningar rörande
armén, utnämndes s. å. till häradshöfding i Norra
och Södra Åsbo samt Bjäre härads domsaga och 1799
till advokatfiskal i Svea hofrätt, förordnades 1800
att sköta polismästarebefattningen i Stockholm och
utnämndes 1802 till underståthållare, med uppdrag
att förvalta äfven öfverståthållare-ämbetet, adlades
1808, blef 1810 landshöfding i Stockholms län,
upphöjdes 1816 i friherrligt stånd och förordnades
1818 att förestå öfverståthållare-ämbetet jämte
landshöfdingesysslan. Död 1828. Ordning, drift
och redbarhet voro E:s mest framstående förtjenster
som ämbetsman.
Edelfelt, Albert Gustaf Aristides, finsk konstnär,
föddes d. 21 Juli 1854 på Kiala gård, nära
Borgå. Fadern, Karl Albert E., hvilken som ung
öfverflyttade från Sverige till Finland och der
afled 1869 som chef för Öfverstyrelsen för allmänna
byggnaderna, var en man af fin artistisk bildning. Hos
sonen utvecklade sig
konstnärsanlagen redan under det han vid normalskolan
i Helsingfors förberedde sig till det akademiska
studiet. 1871 blef E. student i Helsingfors, och
derefter delade han sin tid mellan humanistisk läsning
och teckningsstudier i universitetets ritsal. Efter
att hafva försökt sig med porträtt och genrestudier,
hvilka röjde god blick för det karakteristiska och
derigenom tillvunno honom ett af konstföreningens
premier, begaf han sig 1873, med understöd af finska
regeringen, till Antwerpen, der han genomgick en
grundlig teckningskurs, vid hvars slut han erhöll ett
"prix d’excellence". På våren 1874 flyttade han till
Paris, hvarest han, med afbrott endast för en resa
till Italien 1876 samt kortare besök i hemlandet,
sedan dess haft sitt hemvist. Inflytandet af
Géromes trogna iakttagelse af naturen och glänsande
modellering röjde sig i de porträtt, med hvilka
E. framträdde vid den allmänna finska utställningen
i Helsingfors 1876. Genom sina följande arbeten af
detta slag, bl. a. ett porträtt af landtmarskalken
friherre J. A. von Born (1878), har han visat sig som
en fin iakttagare. Hans första betydande komposition
var Drottning Blanka. Denna älskvärda, af en ädel
känsla genomandade bild, som framställer drottning
Blanka gungande sonen på sitt knä (jfr den bekanta
barnsången "Rida rida ranka, hästen heter Blanka"),
utställdes först i Paris-salongen 1877 och sedan på
flere andra håll samt tilldrog sig öfverallt odeladt
bifall. Till 1878 års salong i Paris utförde E. Hertig
Karl vid Klas Flemings lik, hvilken målning utmärker
sig genom en själfull och energisk realism. Denna
tafla förskaffade E. finska statens täflingspris. Hans
nästa arbete, Den brinnande byn, framställer en
finsk bondfamilj, som under klubbekrigets bistra
tider flyktat ut bland drifvorna, och tillhör
likaledes det stora måleriets område. I samma stora
stil har han behandlat ett genreämne från nyländska
skärgården, Ett barns likfärd, som, för den lefvande
och sanna naturskildringen, i 1880 års Paris-salong
belönades med medalj. Utom dessa stora bilder,
som gifvit E. rang bland Nordens historiemålare,
har han utfört mindre karaktersbilder, dels från den
stora revolutionens tid, dels ur det moderna lifvet
i Paris. 1878 blef E. kallad till "honorär associé"
i konstakademien i Petersburg. C. G. E.
Edelinck, stundom skrifvet Edeling [edölängk,
edöläng], Gerard, fransk (till sitt ursprung
nederländsk) kopparstickare, f. 1649 (1640?) i
Antwerpen, begaf sig 1665 till Paris för att
studera under de Poillys ledning och öfverglänste
snart såväl denne sin lärare som alla öfriga samtida
kopparstickare samt blef inom sin konstgren en af de
förnämste, som någon tid kan uppvisa. Också rönte
hans talang ett välförtjent erkännande. Ludvig XIV
utnämnde honom till kongl. kopparstickare. Död 1707. –
E. förstod att på ett utmärkt sätt förena den nederländska
skolans kraftiga och pittoreska verkan med fransmännens
lysande teknik. I många af sina arbeten är han
hittills oupphunnen. Särskildt gäller detta om hans
återgifvande af Poussin och Lebrun. E. graverade öfver
420 blad, de flesta i stort format, alla utförda med
lika stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
