Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsorsaker - Dödsstraff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjuklighet samt temporär minskning i giftermålens
och de föddes antal. Jfr Dödlighet och Dödfödda.
E. Ö-n. J. H.
Dödsstraff, jur. Detta straff är oaktadt de angrepp,
för hvilka det under det sista århundradet varit
föremål, ännu i de flesta lands strafflagar bibehållet
såsom den svåraste af lagens straffarter. Dess
användning är dock numera en helt annan än förr. Under
medeltiden och långt in i den nyare tiden förekom
detta straff allmänt i fråga om alla svårare
förbrytelser. Det träffade äfven sådana brott som
gudsförsmädelse, tvegifte, blodskam, förfalskning,
flere slags egendomsbrott o. s. v. Afrättningar
voro följaktligen den tiden ytterst vanliga
tilldragelser. Vid stadsportarna och på torgen samt
på fritt och högt belägna platser å landsbygden
stodo alltid galgar eller schavotter uppresta, till
skräck och varnagel för illasinnade menniskor. I
fråga om sättet för dödsstraffets verkställande
var man synnerligen uppfinningsrik. Utom de enkla
dödsstraffen, till hvilka halshuggning och hängning
hörde, hade man ett rikt urval af s. k. qvalificerade
(skärpta) dödsstraff, såsom rådbråkning, bränning
på bål, fyrdelning o. s. v. I samma mån som sederna
mildrades, blef visserligen detta slösande med
menniskolif något minskadt; men dödsstraffet var och
förblef dock ett af de mest använda straffmedlen,
och dess berättigande såsom ett sådant sattes icke på
länge i fråga. År 1764 angrep emellertid Beccaria
(se d. o.), i sitt ryktbara arbete "Dei delitti e
delle pene", tidens grymma strafflagstiftning, och vid
samma tid lyckades det Voltaire få lagdt i dagen det
juridiska mord, som blifvit begånget på den olycklige
Calas (se d. o.). Derigenom gafs uppslaget till den
numera öfverallt utbredda rörelsen för dödsstraffets
afskaffande. Sedan dess har år från år literaturen
i detta ämne vuxit. Såväl filosofer som rättslärde
och statsmän hafva behandlat detsamma. Bland dem,
som kämpat för dödsstraffets upphäfvande, märkas
från senare tider fransmannen C. Lucas, italienaren
Ellero, tyskarna Mittermaier och v. Holtzendorff samt
svensken Olivecrona. I flere land hafva särskilda
sällskap bildats i ändamål att verka för detta
mål, och uti Italien har under en följd af år en
särskild tidskrift arbetat i samma syfte. Så godt som
öfverallt har frågan om dödsstraffets afskaffande
upprepade gånger varit föremål för öfverläggning
inom de lagstiftande församlingarna. Allt detta
oaktadt stå dock fortfarande stridiga meningar emot
hvarandra. Emot dödsstraffet har hufvudsakligen
anförts: att staten icke har någon makt öfver
menniskans sinliga tillvaro, hvilken ej är henne
gifven genom staten, hvarför denne, då han beröfvar
en brottsling lifvet, går utöfver sin befogenhet;
att straffets ändamål att förbättra brottslingen
alldeles åsidosättes; att dödsstraffet visat sig verka
demoraliserande på massan af folket; att det emellan
dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast,
är ett språng, som ej finnes emellan de olika graderna
af brottslighet; samt att dödsstraffet lider af det
felet att, om, såsom dess värre ofta förekommit,
detta straff drabbar en oskyldig, hvarje upprättelse
är en omöjlighet. Å
andra sidan har man påpekat: att staten, hvilken för
sitt bestånd tager i anspråk sina bästa medborgares
lif, otvifvelaktigt också är befogad att, om dess
ändamål så fordrar, beröfva missdådare lifvet; att
brottslingens förbättring ej är straffets egentliga
syfte och att för öfrigt en dödsdom mer än någonting
annat har förmåga att väcka en förhärdad brottsling
till ånger och bättring;, att den demoraliserande
inverkan, som dödsstraffet möjligen utöfvat,
måste hafva berott derpå att sättet för dess
verkställande varit olämpligt (se nedan), samt att
de brister, som i öfrigt anmärkts hos dödsstraffet,
i större eller mindre mån förekomma hos de flesta
andra straffmedel. På sista tiden hafva de olika
åsigterna så till vida närmat sig hvarandra,
att dödsstraffets motståndare börjat medgifva, att
staten, såsom en personlighet af högre ordning än
individen, måste ega rätt att taga förbrytares lif,
om detta verkligen är behöfligt för statsändamålet,
under det att dödsstraffets försvarare ej längre
förfäkta detta straffs begreppsenliga nödvändighet
eller genom citat ur bibeln söka ställa det under
den gudomliga uppenbarelsens skydd, utan erkänna,
att dödsstraffets rättfärdigande måste sökas i dess
nödvändighet för rättsordningens upprätthållande. Frågan
om dödsstraffets rättmätighet har alltså
öfvergått till en fråga om dess oumbärlighet,
på hvilken fråga naturligtvis svaret kan utfalla
olika i olika land och på olika tider. Inom den
vetenskapliga literaturen, liksom inom pressen
i allmänhet, äro f. n. dödsstraffets motståndare
afgjordt öfvervägande, men inom regeringarna och
de lagstiftande församlingarna är i de flesta
land förhållandet omvändt. Till följd deraf hafva
sträfvandena för dödsstraffets afskaffande hittills
icke i synnerligen hög grad förmått göra sig gällande
inom lagstiftningarna. De qvalificerade dödsstraffen
hafva visserligen öfverallt blifvit afskaffade, med
hvarje ny strafflag har också dödsstraffet inskränkts
till allt färre förbrytelser, och flerstädes stadgas
det numera endast alternativt med andra straff;
men de lagstiftningar, hvilka ansett sig kunna
alldeles undvara detsamma, hafva likväl hittills
ej varit många. Der dödsstraffet afskaffats, har
detta för öfrigt skett endast med afseende på den
allmänna strafflagen. För brott emot krigslagarna,
särskildt under krig (vanligen äfven för sjörättsliga
förbrytelser), har det blifvit bibehållet. Många
författare, som bekämpa dödsstraffet, äro ock af
den åsigten, att det undantagsvis bör bibehållas
för dessa fall. På flere ställen, der dödsstraffet
afskaffats, har det åter blifvit upptaget – dock
ej på grund af den erfarenhet man haft under den
tid man saknat detsamma, utan till följd af en
meningsförändring hos de maktegande, hvilken ej
sällan sammanhängt med någon vexling i de politiska
förhållandena. I Toscana upphäfdes dödsstraffet 1786,
men återinfördes redan 1790, afskaffades för andra
gången 1847, men upptogs å nyo 1852 och afskaffades
1860 för tredje gången. I det nyaste förslaget till
strafflag för Italien (1877) är det icke upptaget. I
Österrike afskaffades dödsstraffet 1787, men upptogs
åter 1795. I Nord-Amerika har det efter hand blifvit
upphäfdt i enskilda unionsstater. I Portugal, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
