Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Byström, Johan Niklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Amor (på Säfstaholm), Badande flicka samt
Den sofvande Juno med Herkulesbarnet vid
bröstet (på Rosersberg; en 1818 utförd
reproduktion deraf finnes i Stockholms
nationalmuseum). 1829 återkom B. till Stockholm och
fullbordade der flere i Rom påbörjade verk,
bl. a. de tre Karlarna (Karl XI finnes i
Stockholms slott; Karl X och Karl XII äro icke
uppställda.) Sistnämnda år uppsattes hans Bellmans
byst (af brons) på Djurgården vid Stockholm
och Linnés sittande staty (Carrara-marmor) i
Upsala botaniska trädgårds orangeribyggnad. Vid
denna tid utförde B. äfven Harmonien och för
Linköpings domkyrka en altardekoration
(1830–31), som i gipsstatyer och gipsgrupper
framställer Frälsaren jämte Tron och Hoppet samt
Kärleken. (Gipserna i Skeppsholmskyrkan i
Stockholm äro andra exemplar af samma konstverk.)
1832 blef han ordinarie professor vid
Akademien för de fria konsterna, men återvände redan
s. å. till Italien. Under de närmast följande
somrarna vistades han för det mesta i Carrara,
hvarest han hade eget hus och ett eget, mycket
vinstgifvande marmorbrott, som förestods af en
svensk arbetare. Der mejslade han nu bl. a.
statyerna Gustaf II Adolf och Karl XIV Johan
(båda i rikssalen på Stockholms slott) samt lät
utföra en mängd arkitekturdetaljer, kandelabrar,
vaser m. m., hvilka han vid sin återkomst till
Sverige 1838 sålde till konungen. I Stockholm
dröjde han den gången ända till 1844, då han
af sin försvagade helsa tvangs att återvända
till Rom. Der var han sysselsatt med
modellering af figurer till en större grupp, som skulle
framställa "Kärleken, omgifven af unga qvinnor
af olika karakterer", då döden öfverraskade
honom. Han afled ogift d. 13 (12?) Mars 1848.
B:s "Liggande bacchantinna" ankom till
Stockholm 1814, så tidigt, att Sergel hann få se
konstverket, och det berättas, att den åldrige
mästaren, vid åsynen deraf, i lärjungen förutspådde
sin blifvande öfverman. Visserligen kan man
icke medgifva, att denna spådom gick i
fullbordan, men B. förvärfvade likväl en
framstående plats i den moderna skulpturens historia.
Den antikiserande riktning, som beherskade
konsten vid tiden för B:s ankomst till Rom,
blef, såsom redan är antydt, bestämmande för
hans utveckling, och det till den grad, att han
sällan begagnade den lefvande naturen för annat
än sjelfva motivet. I detaljstudiet var för det
mesta antiken hans ende vägvisare. Med sitt
företrädesvis på den yttre uppenbarelsen fästa
sinne kände han sig bäst hemmastadd i
återgifvandet af den qvinliga skönheten – särskildt
det vällustiga, det sinligt retande, det eleganta
och det graciösa i denna skönhet hade i honom
en framställare af hög rang –, och han visade
sig derjämte lycklig i skildringen af bacchantisk
lefnadslust och barnslig skälmaktighet. Den
storartade formen, den manliga kraften och den
djupare begrundningen voro deremot icke hans sak.
Han bildar deri en motsats till sin samtida och
landsman Fogelberg. B. lemnades ju ock
nästan alldeles oberörd af de sträfvanden, som
kännetecknade Götiska förbundet och som
inspirerade Fogelberg vid skapandet af sådana
gestalter som Oden och Tor. (Han var likväl,
under namnet Vaulunder, medlem af nämnda
förbund.) Också äro B:s manliga figurer
jämförelsevis få och underlägsna de qvinliga. –
Hans arbeten äro af mycket olika värde. De
bästa äro i allmänhet de, som utfördes före
1830; efter den tiden tyckes hans skaparekraft
hafva varit i sjunkande. Den otålighet, hvarmed
han vanligen skred till sitt arbete, gjorde, att
han oftast egnade föga omsorg åt den för
bildhuggaren så vigtiga gipsmodellen, ja att han
stundom t. o. m. gick direkte från skissen in
på marmorblocket – något som visserligen ej
alltid skedde ostraffadt. I sjelfva
marmorbehandlingen egde han ett mästerskap, som endast
få uppnått. Derjämte var han rik i
uppfinningen af motiv. Han egde mycken smak i
draperiet, och hans gruppering är sinnrik och
behaglig. Antalet af hans verk är förvånande
stort, och det ehuru han vid deras utförande
sällan begagnade – ja till följd af sitt
arbetssätt ofta icke kunde begagna – lärjungars och
stenhuggares hjelp. Utom ofvan uppräknade
arbeten må af hans marmorverk nämnas, bland
statyer, grupper och byster: Amor, som lånat
Bacchi attribut, Oskulden (flicka med två dufvor),
Hero (två grupper med olika motiv), Amor och
Hymen, Bacchus-byst, Ariadne-byst (kanske
rättare Bacchus-byst; kopia efter antiken), Ung
qvinna (två byster) – alla i Stockholms
nationalmuseum –, vidare Venus, Hebe (båda på
Stockholms slott), Karl XIII (i Karlskrona,
icke uppsatt), en Danserska, Euterpe, Badande
flicka (flere motiv; en på Byströms villa), Venus
(i polykromi), Segern, Hoppet (de tre sistnämnda
på Byströms villa); Karl XIV Johan (tre st. i
nationalmuseum, af hvilka en sign. 1818), Karl
XV som barn, Oskar I, Josefina, M. Brahe
(de tre sistnämnda på Byströms villa); bland
monument: S. af Ugglas’ (på Forsmarks bruk
i Upland), K. Kr. Arfvedsons (i Stockholms
storkyrka) och G. F. Gyllenborgs (i Klara kyrka).
Artilleri- och ingeniör-högskolan å Marieberg
eger en af B. modellerad bronsbyst af
generallöjtnant v. Cardell. – En serie af B:s
förnämsta arbeten började utgifvas 1849 i litografiska
afbildningar af J. Cardon (med text), men
endast sex planscher jämte konstnärens porträtt
(efter Kückler) utkommo (1849–52).
B. var lefnadsglad, hjelpsam och granlaga
samt i hög grad arbetsam. Hans tidigare
sysselsättning i Värmland gaf honom ett utprägladt
ordningssinne och en viss affärsskicklighet, hvilka
egenskaper han till en god del hade att tacka för
den betydliga förmögenhet han efterlemnade. Vid
hans första ankomst till Rom var
penningeställningen der mycket tryckt, och han kunde för den
skull med hjelp af sitt lilla kapital genast lägga
grunden till sin samling af målningar,
handteckningar m. m. Tillika köpte han sig ett
litet hus vid Augusti mausolé, hvilket han
bebodde till 1818, då han för godt pris inköpte
Villa Malta, som han sedan ständigt höll öppen
för en intim konstnärskrets af både skandinaver
och utlänningar. Denna bostad sålde han 1828
till konungen af Bajern och byggde sig i stället
ett nytt originelt hus på sin förra tomt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
