Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bysantiner - Bysantinska resestipendiet. Se Asp (P. O. v.) - Bysantinska riket. Se Östromerska riket - Bysantinsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konstantin den store (d. 337), dels de grekiske
skriftställare, som behandlat östromerska rikets
historia, geografi, etnografi, politiska
inrättningar m. m.
Bysantinska resestipendiet. Se Asp (P.
O. v.).
Bysantinska riket. Se Östromerska riket.
Bysantinsk konst. Sedan kristendomen blifvit
upphöjd till statsreligion i det romerska riket
och Bysans (Konstantinopel) blifvit kejsarens
residens, fick, såsom naturligt var, den kristna
konsten sitt hufvudsäte i denna stad, der de
antika traditionerna ej utöfvade samma
inflytande som i Rom. Den bysantinska konsten
betecknar dock, på det hela taget, ett förfall,
enär den kristna konsten ännu icke var så
utvecklad, att hon kunde umbära stödet af dessa
traditioner. – Hvad arkitekturen vidkommer,
blef Bysans den kristna centralbyggnadens
(rundkyrkans) hufvudsäte, medan långkyrkans
(basilikans) princip utvecklade sig i Rom. Äfven
i Bysans utgick man dock, såsom det var att
vänta, från Roms antika arkitektur. Rom egde
ju väldiga rundbyggnader, grafvar och
mausoléer (Cecilia Metellas, Augusti och Hadriani)
samt Panteons väldiga kupolbyggnad. Den
sistnämnda blef utgångspunkt och mönster för de
kristna gravkyrkorna i Rom, t. ex.
Konstantias grafkyrka, som består af en kupol, buren
af pelare, och en lägre omgång kring
midtpartiet, i hvars centrum Konstantias sarkofag
stod. Galla Placidias graf i Ravenna bildar ett
grekiskt kors med centralform. Äfven
dopkyrkorna (baptisterierna) fingo centralform, i det
de byggdes antingen runda eller åttkantiga, med
dopfunten i midten. Snart förstördes dock
centralformen derigenom att man i den midt emot
ingången belägna omgångsväggen bildade en
apsis med altarplats. Den berömdaste bland
de romerska dopkyrkorna var det lateranska
baptisteriet från Konstantins tid. Efter
romerskt mönster uppförde man sedan byggnader
af detta slag i Ravenna, der tvänne sådana, i
kupolerna rikt smyckade med mosaiker, ännu
finnas qvar. Snart började man att använda
centralformen vid byggandet af sjelfva kyrkorna,
såsom förhållandet var med den på Justiniani tid
uppförda, praktfulla, åttkantiga kyrkan S. Vitale
i Ravenna. Förebilden till densamma var delvis
Sofiakyrkan ("Hagia Sofia") i Konstantinopel, der
redan på Justiniani tid centralformen utvecklats
till en hög grad af fulländning, i den s. k.
bysantinska stilen. Sofiakyrkan är det praktfullaste
och renaste uttrycket för denna stil. Hon
uppfördes 532–537 e. Kr. af Anthemios från
Tralles och Isidor från Milet. En bred
förgård i två våningar med kolonnader ligger
framför henne och leder till en förhall
(narthex), som är mycket bred, men har ringa djup
och genom fem portar öppnar ingång till kyrkan.
Sjelfva kyrkan bildas af ett centralparti, hvars
af många fönster genombrutna låga kupol hvilar
omedelbart på kyrkans fyra hufvudpelare, mellan
hvilka på tvänne sidor löper en kolonnad i två
våningar (af hvilka den öfre bildar "emporer").
På ingångssidan och den midt emot liggande
chorsidan finnas inga kolonnader. Kyrkan får
der större likhet med en långkyrka, derigenom
att två halfkupoler, stödjande sig mot
hufvudkupolen och hvardera försedda med tvänne
sidonischer, bilda breda, öppna partier, af hvilka
chorsidans ännu ytterligare fortsättes genom en
apsis. Hela detta väldiga kupolsystem stödjes
af en fyrkantig mur, som omgifver det hela
och som genombrytes endast af apsis. Intrycket
af detta med mosaiker rikt betäckta, allvarliga
och dock så luftiga tempel är obeskrifligen
storartadt. Enligt denna förebild byggdes sedan
alla det bysantinska rikets kyrkor; men äfven
öfver occidcnten sträckte sig den bysantinska
byggnadsstilens inflytande, och ej endast till
Ravenna, utan äfven in i Tyskland (der 796–804,
under Karl den store, dômen i Aachen
byggdes i centralstil), ja t. o. m. till Frankrike,
der kyrkan S:t Front i Perigueux visar denna
stil. Den bysantinska kyrkan är en
pelarebyggnad. När kolonner förekomma mellan
pelarna, ega de den korintiska formen, med
undantag deraf att kapitälet blifvit barbariseradt,
i det akantusbladen fått en spetsig,
tistelliknande form och inramats genom en
kringlöpande rand. – Bildhuggarekonsten
påverkades visserligen ifrån Rom, men fick sin
prägel ännu mera från det praktfulla hoflifvet
i Konstantinopel. Deraf följde, att man lade
mera vigt på stoffets rikedom och prakt än på
formens skönhet, och snart sjönk plastiken ned
till en förfärande torrhet och formlöshet. – På
ett märkvärdigare sätt utvecklade sig
målarekonsten, särskildt mosaikframställningen. Hvad
denna konstgren vidkommer, utgick man från
de romersk-fornkristna mosaikerna, men i Bysans
vinnlade man sig om att utveckla den största
möjliga prakt. De bysantinska mosaikerna
uppstodo väsentligen på guldgrund. Helgonen
uppträda i tung guldbrokad. Kristus får en rik
gyllene korsgloria kring hufvudet och kejserlig
skrud. Hans anletsdrag, som i den fornkristna
konsten har ett majestätisk-gudomligt uttryck,
blifva nu nästan fasaväckande. I Sofiakyrkans
förhall framställes Justinianus knäböjande
framför hans tron, medan Maria och en ärkeängel
äro afbildade i medaljonger. De flesta
mosaikerna i denna kyrka hafva blifvit öfverkalkade
af turkarna, som 1453 förvandlade henne till
moské och försågo henne med fyra minareter.
Från Bysans återverkar mosaikstilen på Rom
och det öfriga Italien, der den från 7:de till
13:de årh. alstrar en mängd apsismosaiker
(Maria maggiore, baptisteriet i Florens m. fl.
ställen). Chormosaikerna i S. Vitale i Ravenna
framställa Justinianus och Teodora samt deras
hofstat. Efter de beryktade bildstriderna i
Konstantinopel fingo presterna rättigheten att
gifva föreskrifter rörande målarnas
framställning, och sålunda uppstod, utom mosaikerna i
fresko och tempera, en ända till de minsta
detaljer teologiskt reglerad bildserie.
Målareskolan på berget Athos omfattade denna
okonstnärliga riktning, som genom henne kom att
beherska – hvad den ock fortfarande gör – det
religiösa måleriet i hela den grekiska verlden.
Följden af detta prestvälde blef det yttersta
förfall inom konsten. Och så uppstodo dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
