Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännglas l. Solglas, fys. - Brännhår, bot. Se Hår (Växternas) - Bränning, sjöv. - Brännjern, läkek. - Brännkyrka, socken i Stockholms län - Brännlinie, fys. Se Kaustika - Brännmaterial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
radier. Brännglaset nyttjas för att medelst
solstrålarna, hvilka genom linsen göras
konvergerande mot dess brännpunkt (se d. o.),
åstadkomma stark upphettning eller förbränning af
ett i granskapet af denne punkt beläget
föremål (t. ex. tobak i en rökpipa). Det begagnas
äfven såsom lupp (förstoringsglas) vid läsning
af fint tryck. (Se Lins). R. R.
Brännhår, bot. Se Hår (Växternas).
Bränning, sjöv., våg, som skummande
bryter mot en strand, en klippa, ett ref eller ett
grund, som ligger i eller straxt under
vattenytan. Bränningar uppstå på långgrunda kuster,
undervattensref o. d., derigenom att vågorna,
som komma inrullande från djupet, blifva
hindrade i sin rörelse framåt, så att de
efterföljande vågorna alltjämt upphinna de föregående.
De sålunda på hvarandra upptornade, af skum
öfverhöljda, vattenmassorna kunna nå en höjd
af 100 f. och derutöfver, och den styrka, med
hvilken de slå mot klipporna, är utomordentlig.
Äfven den klippa eller det grund, som
åstadkommer att vågorna bryta sig, kallas bränning.
Jfr Brottsjö, Grundbrott. R. N.
Brännjern, läkek., ett kirurgiskt instrument.
Redan medicinens fader (Hippokrates) yttrade:
"Hvad medikamenten ej förmå hjelpa, skall
jernet bota; hvad jernet ej kan kurera, skall
elden bota". Ifrågavarande instrument består
af ett stycke jern, som för olika ändamål mycket
vexlat i form (klubb-, oliv-, prisma- eller
fotform o. s. v.). Medelst en lång stjelk, likaledes
af jern, fästes det vid ett skaft af trä, knappen
värmes i elden, till dess han blir rödglödande
(sällan tills han blir hvit), och bringas derefter
intill det ställe, som skall brännas. En viss
klass af sjukdomar behandlades förr och
behandlas nog ännu medelst bränning, nämligen
benröta i ryggraden, "ryggmärgslidande",
"höftsjuka"; men äfven för dessa fall förkastas detta
"heroiska medel" nästan enstämmigt af
kirurgerna. Det finner dock användning någon gång,
mest vid svåra blödningar, som ej på annat sätt
låta stilla sig. Förrän blodets cirkulation
upptäcktes, måste vid hvarje svårare blödning, t. ex.
vid amputationer, bränning medelst jern eller
t. o. m. smält bly o. d. användas. Rsr.
Brännkyrka (Brändekyrkia, i äldre tider
– ännu 1420 – Wanthöör), socken i
Stockholms län, Sotholms härad. Arealen 9,160 hekt.
18,556 tnld). 39 1/3 ofm., 38 11/24 fm. mtl. 3,513
innev. (1877). Annex till Huddinge, Strengnäs
stift, Södertörns kontrakt. – Slaget vid B.
När Kristian II sommaren 1518 belägrade
Stockholm, skyndade riksföreståndaren Sten Sture d. y.
med en allmogehär söderifrån till stadens
undsättning. För att ej blifva anfallen i ryggen
bröt Kristian upp med större delen af sina
trupper och ryckte mot Sten Sture. De bägge
härarna möttes vid ofvannämnda sockens kyrka
och sammandrabbade en af de siste dagarna i
Juli. Svenskarna, hvilkas hufvudbanér fördes
af den unge väpnaren Gustaf Vasa, angrepo
danskarnas fasta och förmånliga ställning tvänne
gånger, men slogos tillbaka; vid det tredje
anfallet kastades dock fienden öfver ända. Segern
stod svenskarna dyrt – 1,600 bönder lära
nämligen hafva stannat på platsen – och blef ej
afgörande, ty ännu sex veckor efter densamma
kunde Kristian fortsätta belägringen af
hufvudstaden.
Brännlinie, fys. Se Kaustika.
Brännmaterial. Den enda kemiska
process, hvarigenom värme för dagligt bruk eller
för tekniska ändamål frambringas, består i
syrsättning af kolhaltiga ämnen, som omedelbart
eller medelbart härstamma ur växtriket.
Dervid förenas dessa ämnens kol med luftens syre
till kolsyra, och af det väte, som de flesta
brännmaterial innehålla, bildas på samma sätt
vatten. De oorganiska ämnen, som finnas i
brännmaterialen, qvarstanna vid fullständig
förbränning, såsom aska. För att kunna
antändas måste brännmaterialen upphettas till
en viss temperatur, den s. k.
antändningstemperaturen; men sedan förbränningen en gång
börjat på en punkt, utvecklas så mycket värme,
att de öfrige delarna af brännmaterialet
upphettas till antändningstemperaturen.
Förbränningsprodukterna äro vid fullständig förbränning
färglösa gaser; men om lufttillgången ej är
tillräcklig, kan oförbrändt fint fördeladt kol, sot,
bränbara gaser o. d. medfölja, och dessa
frambringa då rök. En och samma mängd af ett
brännmaterial gifver alltid samma mängd värme,
vare sig förbränningen sker långsamt eller
hastigt. Deremot kan en kropp upphettas starkare,
om förbränningen sker hastigt, d. v. s. om
värmet utvecklas på kortare tid. För att
frambringa intensiv hetta använder man derför
särskilda medel att påskynda förbränningen. I
våra vanlige eldstäder stiga de gasformiga,
genom värmet utvidgade och derför lättare
förbränningsprodukterna uppåt i skorstenen och
efterföljas af nya luftmängder, hvarigenom drag
åstadkommes. Genom användning af rost eller
galler söker man att gifva brännmaterialet så
många beröringspunkter som möjligt med den
atmosferiska luften. Genom blästrar söker man
att så hastigt som möjligt mata bränslet med
luft. En betydlig del af det värme, som bildas
vid förbränningen, bortgår med de varma
gaserna, hvarför man i väl inrättade eldstäder
söker afkyla dem, innan de komma i skorstenen.
Derför ledes röken i våra kakelugnar ej
omedelbart ut i skorstenen, utan först sedan den
afgifvit sin värme åt det material, hvaraf ugnen
är byggd. Af denna anledning är det
fördelaktigare att använda brännmaterial, som brinna
jämförelsevis långsamt; förbränningsprodukterna
hinna nämligen då afgifva sin värme åt ugnen
och bortgå jämförelsevis kalla. Samma vigt
björkved och tallved gifva t. ex. i det närmaste
samma värmemängd, men man föredrager den
förra bl. a. derför, att den brinner långsammare.
Bränslets förmåga att utveckla värme vid
förbränningen kallas värmeeffekt och är beroende
af materialets kemiska sammansättning. Denna
förmåga uppskattas i värmeenheter, hvarvid man
med värmeenhet förstår den mängd värme, som
åtgår för att uppvärma 1 skålp. (0,425 kilogr.)
vatten 1°. Kol och väte äro de beståndsdelar i
bränslet, hvilka vid förbränningen alstra värme.
Genom försök vet man, att 1 skålp, kol vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
