Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bråvalla hed, ett fält, der enligt sägnen ett slag hölls mellan konungarna Harald Hildetand och Sigurd Ring - Bråviken, en betydande vik af Östersjön - Bräcka, petrogr. - Bräcka, bot. Se Saxifraga - Bräcke, socken i Jämtlands läns norra fögderi - Bräckt vatten. Se Vatten - Bräder sågas af tall och gran - Brädgång, skeppsb. - Brädspel, spel med brickor och tärningar - Bräken, bot. Se Filices - Bräkne, härad i Blekinge län - Brämhult, socken i Elfsborgs län - Brändberget, högt berg och landkänning i Attmars socken i Medelpad - Bränder, skogsh. Se Brandar - Brännare, sjöv. Se Brandskepp - Brännare, krigsv. En med brännaresats fylld, limmad hylsa af skrifpapper - Brännare, fys. Den del af en lys- eller värme-apparat - Bränneoffer, ett slags hos judarna brukligt offer - Brännerikontrollör och Brännerivittne. Se Bränvinslagstiftning - Bränneålder (Brännålder) - Brännglas l. Solglas, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bråvallaslaget, för det första säkra årtalet i
Sveriges historia. Hd.
Bråviken, en betydande vik af Östersjön,
intränger till en längd af 20 kilom. (2 mil) först
mellan Södermanland och Östergötland och sedan
in i sistnämnda landskap. Arealen 100 qv.-kilom.
(1 qv.-mil). Den norra stranden är brant och
klippfylld, den södra är jämnare. Öar
förekomma sparsamt. De vattendrag, som utmynna
i B., äro obetydliga; det största är Motala
ström, vid hvars utlopp Norrköping är
beläget.
Bräcka, petrogr., i Dannemora bruklig
benämning på en gröngrå eller mörkgrå, mycket
hård och seg bergart, hvilken förekommer
såsom körtelformiga eller lagerformigt långsträckta
partier i dervarande jernmalmslager. Den kallas
malmbräcka, om den är uppblandad med
jernmalm och i viss grad brytvärd, men
gråbergsbräcka eller gallbräcka, om den är
fri från malm. Enligt A. Erdmanns analys
och bestämningar utgöres bräckan af en mycket
jern- och manganoxidulrik varietet af
hornblende. Hon är så hård, att vid borrning i
henne bergborrarna ej sällan bräckas eller
krokna. E. E.
Bräcka, bot. Se Saxifraga.
Bräcke, socken i Jämtlands läns norra
fögderi. Arealen 59,706 hekt. (5,23 qv.-mil). 9
fm. mtl. 1,227 innev. (1877). Annex till
Refsund, Hernösands stift, Jämtlands östra
kontrakt.
Bräckt vatten. Se Vatten.
Bräder sågas af tall och gran. Den vanliga
längden är 4,16 m. (14 f.), men det finnes bräder
af ända till 14,8 m. (50 f.) längd. Bredden
vexlar mellan 7 och 9 verktum (2,08–2,67 decim.),
och tjockleken mellan 1/2 och 1 7/8 verktum.
(1,5–5,5 decim.). Hvad som är sågadt till en
tjocklek af 2 verktum (5,9 decim.) eller deröfver
kallas plankor. De bräder, som hafva minst 1 1/2
verktums (4,5 decim.) tjocklek, kallas på vissa
orter halfplankor. Plankor af 2–2 1/2 verktums
tjocklek kallas "battens". Bräder och plankor
sorteras, efter beskaffenheten – för handeln inom
landet – i helrena, halfrena och
utskottsplankor eller vrak samt – för utskeppning – i
prima, secunda, mixed, tertia och qvarta (det
sistnämnda slaget kallas ofta "antverp", hvilken
benämning stundom användes äfven om
tertia-bräderna. De yttersta sidorna af sågstocken
kallas bakar eller ytbräder. Utvalda,
fullkomligt felfria och torra bräder benämnas snickare-
eller sjamplun-bräder. C. A. T. B.
Brädgång, skeppsb. (se fig. till
Bordläggning), kallas i dagligt tal den del af
skeppssidan, som är belägen öfver det öfre däcket;
men rätteligen betecknas med detta ord den på
de öfver skarndäcket uppskjutande ändarna af
spanten eller på de i skarndäcket intappade s. k.
brädgångsstöttorna lagda klädseln (u),
hvilken med afseende på höjden oftast sträcker sig
från nedre till öfre skarndäcket, hvilket senare
äfven kallas ledstången eller relingen (n). På
flere mindre fartyg finnes antingen alldeles ingen
klädsel eller ock blott en enda, nära invid
nedersta skarndäcket, på de uppskjutande
spantändarna eller brädgångsstöttorna lagd
plankgång. Fartyget säges då hafva "öppna
brädgångar". Brädgång kallas stundom
skansbeklädnad. Jfr Bröstvärn. R. N.
Brädspel, spel med brickor och tärningar.
Sådana spel voro i bruk redan hos forntidens
greker och romare.
Bräken, bot. Se Filices.
Bräkne, härad i Blekinge län, Bräkne och
Listers härads fögderi. Arealen 67,913 hekt.
(137,570 tnld). 191,97 mtl. 21,824 innev. (1876).
Häradet utgör för sig en domsaga samt består
af socknarna Hoby, Öljehult, Hellaryd, Åryd,
Asarum och en del af Mörrum. K. G. O.
Brämhult, socken i Elfsborgs län, Vedens
härad. Arealen 2,086 hekt. (4,226 tnld). 13 ofm.,
8 5/8 fm. mtl. 537 innev. (1877). Annex till
Borås stad, Skara stift, Ås kontrakt.
Brändberget, högt berg och landkänning i
Attmars socken i Medelpad. Det synes på 100
kilom. (10 mils) afstånd. Sitt namn har det
sannolikt fått deraf att man fordom upptände
vårdkasar derstädes.
Bränder, skogsh. Se Brandar.
Brännare. 1) Sjöv. Se Brandskepp. –
2) Krigsv. En med brännaresats fylld, limmad
hylsa af skrifpapper. – 3) Fys. Den del af
en lys- eller värme-apparat, ur hvilken det
bränbara ämnet strömmar ut och förbrinner.
(Jfr Lampa, Gaslysning.)
Bränneoffer, ett slags hos judarna brukligt
offer, hvarvid offerdjuret – utom huden, som
förut afdragits – helt och hållet uppbrändes på
altaret. Det betecknade, å den offrandes sida,
att han fullt öfverlemnade sig åt Herrens vilja.
Dylika offer förekommo både vid de offentliga
gudstjensterna (det dagliga bränneoffret,
sabbatsbränneoffret, bränneoffren vid nymånaden och
vid de stora högtiderna) och i det enskilda
lifvet (vid vigningar, reningar o. s. v.).
Brännerikontrollör och Brännerivittne.
Se Bränvinslagstiftning.
Bränneålder (Brännålder). Snorre
Sturlasson säger i inledningen till sin Konungabok:
"Den första tiden kallas bränne-åldern, ty då
skulle man bränna de döde och resa stenar till
deras minne; sedermera, först i Danmark, sedan
i Sverige och Norge, började man öfver de döde
uppkasta en hög." Alltför länge har till följd af
detta yttrande benämningarna bränneålder och
högålder haft burskap såväl i den nordiska
fornkunskapens terminologi som i det allmänna
medvetandet. De inkast man gör mot dessa termer
äro väsentligen följande tvänne: 1. Likbränning
förekom äfven på den tid, då man öfver den
döde uppkastade en hög af jord eller stenar;
de fleste grafhögar från jernåldern i Sverige
innehålla brända lik. 2. Grafundersökningarna
gifva icke vid handen, att en bränneålder gått
före en begrafningsålder. Under stenåldern
begrofvos i Norden obrända lik i stora, af högar
omgifna eller helt betäckta stenkummel. I
bronsålderns äldste grafhögar träffas obrända, i de
yngre brända lik. Under jernåldern användes
samtidigt båda begrafningssätten. Hd.
Brännglas l. Solglas, fys., en bikonvex
lins, hvars sferiska begränsningsytor hafva stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
