Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruce, John - Bruce, John Collingwood - Bruch, Jean Frédéric - Bruch, Max - Bruchsal - Brucin - Bruck, Karl Ludvig - Bruck an der Leitha, stad i Nedre Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bruce [brus], John, engelsk
historieskrifvare, f. 1802, d. 1869, var först jurist, men
egnade sig från 1835 uteslutande åt literaturen
och var en tid redaktör för "Gentlemans
magazine". Hans förnämsta arbete är Calendar
of state papers, domestic series of the reign of
Charles I (1858–09). Bland hans öfriga
skrifter må nämnas The restoration of Edward IV
(1838) och Liber famelicus of sir James
Whitelock (1858). B. var grundläggaren af "Camden
society".
Bruce [brus], John Collingwood, engelsk
historieskrifvare, f. 1805, har väsentligen
egnat sig åt studiet af romerska
byggnadslemningar i norra England. Hans mera betydande
arbeten äro The handbook of the engllsh
history (1848; ny uppl. 1857), The roman wall
o. s. v. (1851; 3:dje uppl. 1867), The Bayeux
tapestry elucidated (1856) samt Lapidarium
septentrionale, a description of the monuments of
roman rule in the north of England (1870).
Bruch, Jean Frédéric, fransk teolog, f.
1792, var 1821–27 professor vid protestantiska
seminariet i Strassburg, hvars rektor han
sedermera blef. Död 1874 som rektor vid det tyska
universitetet i Strassburg. Han utgaf bl. a.
Lehrbuch der christlichen sittenlehre
(1829–32), Etudes philosophiques sur le
christianisme (1839) och Die theorie des bewusstseins
(1864).
Bruch, Max, tysk tonsättare, f. 1838 i Köln,
blef 1865 musikdirektör i Koblenz och 1867
hofkapellmästare i Sondershausen samt har sedan
1870 lefvat såsom privatman i Berlin och Bonn.
Hans kompositionsverksamhet omfattar arbeten
af alla arter; pianostycken, kammarmusik,
symfonier, sånger, chörverk – t. ex. Römischer
triumphgesang, Die birken und die erlen, Die
flucht der heiligen familie, Schön Ellen, Scenen
aus der Frithjofssage och Scenen aus der Odyssee,
Schillers Dithyrambe samt oratoriet Arminius
(1875) – och slutligen operorna Loreley (1863)
och Hermione (1872). B. är en af de få, hvilka
sökt föra de klassiske mästarnas tradition framåt
och tillika fylla deras former med en ny,
sjelfständig anda. Hans musik utmärker sig för
träffande karakteristik, formsäkerhet och, i
välgörande motsats mot tidens vekligt elegiska
riktning, för energi och slagfärdighet. Stundom
har man hos honom anmärkt brist på lugn
afrundning och naturlighet. I sina operor
ansluter B. sig till den recitativisk-deklamatoriska
behandlingen samt utvecklar stor
scenkännedom. A. L.
Bruchsal, stad i Baden, n. ö. om Karlsruhe,
vid Salzbach. Omkr. 9,000 innev. Slott med
praktfullt kapell. Vinodling.
Brucin, kem. farmak., en alkaloid, som af
Pelletier och Caventou 1819 upptäcktes i barken
af Strychnos nux vomica L., räfkäketrädet,
och som äfven är funnen i räfkakor och några
andra droger ur familjen Strychneae, t. ex. i den
s. k. S:t Ignatiibönan, af Ignatia amara. Brucinet
är en stark bas, kristalliserar i prismer eller
blad, smakar ytterst bittert och löses mycket
lättare i kokande vatten (1 : 150) än det
närslägtade strykninet (1 : 2,500), likaså i sprit,
men är olösligt i eter och smälter vid något
öfver + 100°C, utan att sönderdelas. Vid fuktning
med koncentrerad salpetersyra, antager det,
liksom dess salter, en mörkröd färg. Brucinet är
mycket giftigt, ehuru betydligt svagare än
strykninet; liksom detta framkallar det i giftig
dosis en svår ihållande kramp (tetanus) i alla
muskler, företrädesvis i ryggens och nackens,
hvarigenom ryggraden böjes båglikt bakåt.
Ryggmärgens reflexverksamhet retas och stegras
hög grad af denna giftiga alkaloid, så att vid
minsta vidröring af någon kroppsdel ett nytt
anfall af tetanisk kramp framkallas. Jfr
Stryknin och Tetanus. O. T. S.
Bruck, Karl Ludvig, friherre von B.,
österrikisk minister, f. 1798 i Elberfeld, egnade sig
först åt köpmansyrket och grundlade 1830 i
Triest ångbåts- och försäkringsbolaget Lloyd,
hvars förste direktör han blef. 1848 invaldes
han i tyska nationalförsamlingen och utnämndes
s. å. till österrikiska regeringens fullmäktige hos
tyske riksföreståndaren. Efter revolutionen i
Wien 1848 blef han handels- och
arbetsminister i kabinettet Schwarzenberg-Stadion.
Såsom sådan utvecklade han en energisk och
berömlig verksamhet. Han ombildade sitt eget
departement, vidtog en mängd nyttiga reformer
och sökte utveckla landets hjelpkällor genom
att förbättra kominunikationsanstalterna och
afskaffa åtskilliga tullskrankor. När han 1849 å
sin regerings vägnar slöt fred med Sardinien,
begagnade han tillfället att också ingå ett
handels- och sjöfartsfördrag med detta rike.
1851 utträdde B., som emellertid blifvit
friherre, ur kabinettet och återvände till sin förra
sysselsättning. 1852 fick han uppdrag att föra
tullunderhandlingar med Preussen, och 1853
afslöt han i Berlin ett vigtigt tullfördrag mellan
Österrike å ena sidan samt Preussen och tyska
tullförbundet å den andra. S. å. utnämndes
han till sändebud i Konstantinopel. 1855 blef
han åter handelsminister. Österrikes dåliga
finanser fingo emellertid genom 1859 års krig
ett ytterst känbart slag, och statskrediten sjönk
på ett betänkligt sätt. B., som förgäfves yrkat
på genomgripande ekonomiska reformer, sökte
då på annan väg räddning ur den finansiella
nöden. Han öfverlemnade till kejsaren ett
memorandum ("Die aufgabe Oesterreichs", 1860), i
hvilket han bl. a. anbefallde en
representativ-författning för de särskilda kronlanden, alla
trosbekännelsers likaberättigande och en nära
anslutning till Tyskland. Men då samtidigt
några högt stående personer beskyllde honom
för delaktighet i de underslef, som general
Eynatten begick under kriget 1859, anhöll B. om
afsked och fick detsamma i onådiga ordalag d.
22 April 1860. Följande natt beröfvade han
sig sjelf lifvet. Ett år efter hans död
förklarade regeringen officielt, att de mot honom
riktade beskyllningarna voro ogrundade.
Bruck an der Leitha, stad i Nedre Österrike,
på gränsen till Ungern, vid floden Leitha. Omkr.
4,200 innev. Nära staden, men på ungerska
området, ega hvarje år stora militäröfningar
rum. B. fans redan i 3:dje årh. e. Kr., under
namnen Mutenum och Leythae Pons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
