Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bot, jur. Se Böter - Bota, ett spanskt vinmått = ung. 500 liter (190 knr) - Botalliska gången, anat. Se Ductus arteriosus - Botallliska hålet, anat. Se Foramen ovale - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brahmanismen. Äfven i judendomen framträdde
detta behof, och det blef äfven der, fastän det gaf
sig till känna i en vida renare gestalt, utsatt för
missuppfattning. De judiska offren, ehuru
ämnade att underhålla skuldmedvetandet och
hänvisa till den stundande försoningen genom Kristus,
betraktades ofta af mängden såsom en verklig
godtgörelse för synden. För denna sinliga
uppfattning varna ofta de helige författarna:
de framhålla sinnets ödmjukhet, hjertats
förkrosselse och hängifvenhet åt Gud såsom den
enda inför honom gällande botgöringen. Samma
åskådning hafva Kristus och apostlarna, hvilka i
erkännandet af skuld och egen sedlig vanmakt
samt den lefvande förtröstan på Guds frälsande
kraft finna den bättring, som återställer det
genom synden brutna förhållandet mellan Gud
och menniskan. Det grekiska ord (metanoia),
som vanligen återgifves med bot eller bättring,
betyder egentligen sinnesändring. Yttre
handlingar hade i sig sjelfva ingen betydelse för
menniskans försoning med Gud. Endast om en
begången förseelse af den felande icke erkändes
och ångrades eller ock orsakade allmän
förargelse i församlingen, skulle särskilda
straffåtgärder af denna vidtagas (Matt. 18: 15, 17;
1 Kor. 5: 1–5); men äfven dessa skulle vara
medel till den felandes förbättring (2 Kor. 2:
6, 7). – I öfverensstämmelse med dessa
grundsatser utöfvades boten i den äldsta kristna
kyrkan. De, som gjort sig skyldiga till kättersk
lära, gröfre sedliga förbrytelser eller affall under
förföljelserna, uteslötos ur församlingens
gemenskap, men kunde åter upptagas i denna, om de
underkastade sig vissa föreskrifna
botöfningsgrader. Dessa voro följande: 1) att, stående i
sorgdrägt vid kyrkodörren, anropa
församlingens medlemmar om återupptagande
(prosklavsis; de botgörande kallades derför
prosklaiontes l. flentes), 2) att på afskildt rum i
kyrkan åhöra den heliga skrifts läsning och
predikan (akroasis; akroomenoi, audientes), 3)
att knäböjande vara närvarande vid den
förbön, som för dem lästes efter predikans slut,
(hypoptosis; hypopiptontes, substrati), samt 4)
att deltaga i hela gudstjensten, dock vid
nattvardens begående endast såsom stående
åskådare (systasis; synistamenoi, consistentes). Sedan
aflade den botgörande en offentlig
syndabekännelse (exomologesis), hvarefter han erhöll
absolution och broderskyss samt tillträde till
nattvarden. – En sådan yttre botgöring, hvilken
i den äldsta tiden kräfdes endast af de
exkommunicerade, började man under medeltiden ålägga
alla församlingens medlemmar. Man lärde
nämligen, att menniskan, då hon i dopet
delaktiggjordes af Kristi förtjenst, erhöll försoning för
arfsynden och befrielse från de eviga straffen,
men för de efter dopet begångna synderna måste
utstå timliga straff här i lifvet eller i
skärselden eller ock befria sig från dem genom en
motsvarande botgöring. Denna ställdes vanligen,
i synnerhet sedan bikten blifvit genom lag
stadgad, i förbindelse med nattvardens begående.
Visserligen skulle den botfärdiga
sinnesstämningen och lefvernets förbättring vara det
väsentliga i boten; men småningom trädde
bäggedera helt och hållet i bakgrunden för de yttre
verken, såsom fastor, almosor, vallfärder, gåfvor
till kyrkor och kloster, ja kyrkoboten kunde
till och med utföras af en annan i den felandes
ställe. Det gäller nämligen i den katolska kyrkan
icke så mycket att genom tron på Kristus
återställa det störda förhållandet till Gud, som fast
mer att återställa den brutna förbindelsen med
kyrkan, inom hvilken allena frälsning finnes.
Boten urartade sålunda till en yttre verkhelighet
och upphöjdes slutligen (på kyrkomötet i
Florens 1439) till ett sakrament. På Tridentinska
mötet (1545–63) bestämdes läran om boten så,
att hon innefattar: 1) hjertats förkrosselse
(contritio cordis) 2) munnens bekännelse (confessio
oris) och 3) tillfyllesgörelse genom goda verk
(satisfactio operis). I sammanhang dermed stå
lärorna om aflaten och skärselden. – Enligt
den protestantiska uppfattningen är boten en
sedlig och rent personlig process, som består af
två delar: ånger och tro. De goda gerningarna
äro trons nödvändiga frukter, icke vilkor för
syndaförlåtelsen. I början rådde äfven inom
den protestantiska kyrkan någon tvekan
huruvida boten, jämte den dertill hörande
aflösningen, borde upptagas ibland sakramenten, och de
äldste reformatorerna ansågo henne otvifvelaktigt
såsom ett sådant. Denna åsigt upphörde
emellertid snart (före uppsättandet af
Konkordieformeln, 1577), i samma mån man lärde sig
uppfatta boten såsom det i såväl dopet som
nattvarden ingående sedliga momentet. E. J. Ö.
Bot, jur. Se Böter.
Bota, ett spanskt vinmått = ung. 500 liter
(190 knr).
Botalliska gången, anat. Se Ductus
arteriosus.
Botalliska hålet, anat. Se Foramen ovale.
Botanik (af Grek. botanike, växtkännedom),
vetenskapen om växterna. När denne vetenskap
sysselsätter sig med växternas yttre organ, form,
anordning och utveckling, kallas den
växt-morfologi; när den undersöker växtens inre
byggnad, cellernas och cellföreningarnas
beskaffenhet och utveckling, benämnes den
växt-anatomi eller fytotomi; när den bemödar sig att
lära känna och förklara växternas lifsyttringar,
vare sig med afseende på fortplantningslifvet
eller näringslifvet, kallas den växt-fysiologi;
när den söker utforska växtformernas inbördes
slägtskapsförhållanden och uppställa ett
naturligt växtsystem, kallas den växt-systematik,
och när den riktar sin uppmärksamhet på
växtformernas fördelning öfver jordytan och på
samma gång söker utfinna lagarna derför,
benämnes den geografisk botanik eller
växt-geografi. Äfven om utdöda växtformer söker
botaniken vinna kännedom och kallas då
paleontologisk botanik eller paleofytologi.
De grenar af botaniken, som nu blifvit nämnda,
utgöra tillsammans den rena botaniken. Med
använd botanik förstår man botaniken i hennes
tillämpning på medicinen, trädgårdskonsten,
landtbruket o. s. v.
Botanikens historia. Botaniken, liksom
de fleste andra vetenskaper, räknar sina anor
från de gamle grekerna, näml. från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
