Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakteriserade genom sin skiflika form, i motsats
mot stammen, som har en kägellik eller
cylindrisk form. Men det gifves äfven fall, i hvilka
det nyss anförda särskiljande kännetecknet ej
blir tillräckligt. Så t. ex. hafva bladen hos
våra barrträd (de välbekanta barren) ej skiflik
form, utan likna snarare små grenar, och hos en
del af våra allmännast odlade Cactus-växter är
den blombärande stammen ej trind, utan af
samma skiflika form som bladen vanligen äro.
Vetenskapen har emellertid funnit andra och säkrare
särskiljande karakterer än de ofvan angifna. Då
stammen har en jämförelsevis obegränsad
tillväxt, och hans storlek sålunda är mera
obestämd, har deremot bladet en begränsad
tillväxt och är till följd deraf också hos hvarje
särskild art af en mera bestämd storlek. Då
stammens förlängning sker uteslutande genom
tillväxt i toppen, sker deremot bladets
hufvudsakligen genom tillväxt vid basen. Organ
förekomma dock af en så tvetydig natur, att det
faller sig mycket svårt, om ej rent af omöjligt
(t. ex. i fråga om gurkväxternas klangen), att
åtgöra huruvida de böra räknas till växtens
blad- eller stamorgan.
I följande redogörelse för bladets
beskaffenhet betrakta vi detsamma först ur
morfologisk-anatomisk synpunkt – d. v. s. med
afseende på form, yttre och inre byggnad,
utveckling, ställning och storlek – sedan ur
fysiologisk, d. v. s. i afseende på ändamål
och förrättningar. De flesta blad äro,
åtminstone delvis, till formen skiflika. Den del af
ett blad, hvilken har denna form, kallas
bladskifvan. Jämte denna finnes hos ett mycket
stort antal blad äfven en nedre, bladskifvan
uppbärande, smalare, oftast halftrind del,
bladskaftet, och hos ett ej ringa antal äfven en
tredje beståndsdel, som bildar bladets nederste’
del och är slidlik samt derför kallas bladslida.
Blad, som ega alla dessa tre beståndsdelar,
finna vi i örtbladen hos de flesta Umbelliferae
(t. ex. kumminört, hundloka m. fl.) och Arvideae.
Blad, bildade af tvänne af dessa delar,
nämligen skaft och skifva, äro mycket allmänna.
Sådana deremot, som bestå af slida och skifva
(utan något skaft) förekomma endast hos en del
monokotyledoner, t. ex. gräsen. Blad, som sakna
både slida och skaft och sålunda utgöras endast
af skifva (s. k. oskaftade blad), förekomma
regelmässigt i blomman och äro ej häller
sällsynta hos växtens öfrige delar. Blad, bildade
endast af skaft (s. k. fyllodier) eller endast
af slida, förekomma äfven, ehuru mera sällan.
Exempel på det förra slaget lemnar oss bland
inhemska växter pil-örten, Sagittaria
sagittifolia, i sina nedre under vattnet nedsänkta blad,
och bland utländska en mängd nyholländska
akacior; till det senare slaget höra åtskilliga
Umbelliferae i sina öfversta örtblad. – I
afseende på omkrets o. d. är bladskifvans form i
högsta grad vexlande. Endast det kan sägas
om de allra flesta bladskifvor, att de äro
väsentligen tvåsidigt symmetriska. Blad, som äro
på ett i ögonen fallande sätt osymmetriska, äro
ganska sällsynta. Exempel på dylika finna vi uti
örtbladen hos de allmänt odlade begoniorna
samt i de tvänne sidoställda kronbladen hos
ärtväxternas blommor. – Bladskifvan kan för
öfrigt, på samma sätt som stam och rot, vara
grenig eller ogrenad. Greniga blad (i den
beskrifvande botaniken hittills oftast kallade
inskurna) äro allmänna hos dikotyledoner och
ormbunkar; ogrenade (vanligen benämnda
helbräddade) deremot hos monokotyledoner,
barrträd och mossor. Sådana greniga blad,
hos hvilka bladgrenarna äro så skarpt
utpräglade, att de synas bilda särskilda små
bladskifvor, af hvilka flere uppbäras af ett enda
bladskaft, har man kallat sammansatta. Blad
af detta slag äro allmänna inom flere
växtfamiljer, t. ex. ärtväxternas, Papilionaceae, och
törnbuskarnas, Senticosae.
I afseende på den inre byggnaden har bladet
väsentligen samma cellföreningar som stam och
rot, ehuru de hos bladet äro, med afseende på
dettas särskilda fysiologiska uppgift, anordnade
på annat sätt. Bladets skelett är sammansatt
af smala, trådlika kärlknippor, hvilka bilda de
vanligen för blotta ögat synbara s. k. nerverna.
Hvar och en af de större nerverna utgöres af
flere jämnlöpande kärlknippor, de minsta
deremot af blott en enda (se Bladskelett).
Mellanrummen mellan nerverna fyllas af en
parenkymväfnad, som hos örtbladen efter regeln är
af olika beskaffenhet på bladskifvans öfre och
undre sida. Det parenkym, som ligger närmare
bladets öfvefsida, det s. k.
palisadparenkymet eller det assimilerande parenkymet,
utgöres af mera långsträckta, tätt intill hvarandra,
vinkelrätt mot bladskifvans yta ställda, särdeles
klorofyllrika celler, under det att det
parenkym, som ligger närmare bladets undre yta,
det s. k. svamp-parenkymet eller det
respiratoriska parenkymet, utgöres af
klorofyll-fattigare celler af mera oregelbunden form, hvilka
äro så anordnade, att de mellan sig bilda större
eller mindre luckor och gångar (deraf namnet
svamp-parenkym). Ytan af bladet bildas af en
hudväfnad af det slag, som benämnes
epidermis. Äfven denne är något olika på bladets
båda sidor. Hos våra vanliga landväxter är
han rik på klyföppningar på bladskifvans undre
sida, men fattig på sådana på den öfre. Hos
de vattenväxter åter, som hafva flytande blad,
t. ex. näckrosorna, är det tvärtom den öfre sidan,
som är rik på klyföppningar, under det att den
undre är fattig derpå (jfr F. W. C. Areschoug,
"Förberedande redogörelse för några
undersökningar öfver bladets anatomi", i "Botaniska
notiser", 1874). – I afseende på bladens utveckling
må nämnas, att de anläggas omedelbart nedanför
den tillväxande stamspetsen och att de leda sitt
ursprung från stammens yttre del, d. v. s. från
dess barklager (periblemet). Bladspetsen
utvecklas först, och tillväxten af bladet eger till
en början rum der; snart af slutas dock tillväxten
i spetsen och försiggår derefter förnämligast
vid bladets bas, men också till en viss grad i
bladets kanter. (Om bladens ställning i
förhållande till hvarandra och till stammen se
Bladställning.) Hos det stora flertalet växter är
antalet af både de blad, som utvecklas under
växtens hela lif, och af dem, som utvecklas under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
