Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barclay, Robert - Barclay de Tolly, Mikael - Bar-Cochba, judisk härförare. Se Bar-Kokba - Bard - Bardeleben, Heinrich Adolph - Bardenfleth, Karl Emil von - Barder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att "blifva katolik. Snart öfvergaf han dock äfven
katolicismen, för att med lif och själ ansluta sig
till qväkerismens läror, hvilka han med rätt mycken
talang systematiskt framställde i sina hufvudarbeten,
Theologice vere christiance apologin (1676) och
Catechismits et fidei conjessio. Han dog 1690.
j. H. B.
Barclay de Tolly [barklä d».tolli], Mikael, rysk
furste och fältmarskalk, föddes i Livland 1755 och
tillhörde en ursprungligen skotsk ätt. Redan 1767
inskrefs han i militärt]enst, och under krigen
mot turkarna 1788-89, Sverige 1790, Polen 1794,
Frankrike 1805-07 avancerade han gradvis till
general-löjtnant. B. anförde den infanteri-division,
som på våren 1808 ryckte in i östra Finland till
förstärkning af den ryska armén mot Sandels och genom
hvars ankomst denne tvangs att draga sig tillbaka till
Toivola (nära Kuopio). I Mars 1809 företog B. med en
styrka af 10-12 tusen man ett äf-ventyrligt tåg öfver
Qvarken till Umeå, hvilket han intog och behöll Otill
månadens slut, då han till följd af en på Åland af
slutad konvention utrymde staden och återtågade öfver
isen. För detta’ tåg utnämnd till general och chef
för hela ryska armén i Finland, blef B. efter freden
i Fredrikshamn Finlands generalguvernör och förste
ordförande i den då inrättade regerings-konseljen
(sedermera "senaten") för Finland. Redan 1810 blef han
dock krigsminister i Ryssland och deltog sedermera
i krigen mot Napoleon, tidtals såsom chef för hela
ryska armén och delar af de allierades härar. Efter
slaget vid Leipzig blef han grefve, efter intagandet
af Paris fältmarskalk och efter slaget vid Waterloo
furste. Han aflcd 1818 i Inster-burg, nära Königsberg.
v.
Bar-Coehba, judisk härförare. Se Bar-Kokba.
Bard (antingen af kelt. bar, raseri, hänförelse,
eller af ett annat kelt. bar, utmärkt, lysande, lärd),
namn på gallernas, briternas, irernas och de andra
keltiska folkens sångare, hvilka, likasom de nordiske
skalderna, besjöngo gudar och hjeltar, förhärligade
höfdingarnas fester genom sång och harpspel, eldade
krigarna till mannamod i striden och uppträdde som
underhandlare vid fredssluten. Tidigt fördrifha från
Gallien, höllo sig barderna länge qvar i Britannien,
der de bildade ett ärftligt skrå, som fortplantade den
historiska sägnen. I Wales, der de mest omhuldades,
anställde de ofta poetiska täflingslekar. Då Edvard
I 1284 eröfrade detta land, mördades många barder,
och skrået miste åtskilliga af sina rättigheter. Det
vann dock snart nya krafter _och höll sig uppe ända
till Elisabets dagar. Äfven i Irland, der bardernas
harpspel beundrades mer än deras sång, åtnjöto de en
mängd förmåner, hvilka dock förlorades efter landets
eröfring i 12:te årh. Derefter sjönk bardväsendet
hastigt. Under Elisabet voro de irländske barderna,
såsom bevarare af oafhängighets-traditionen,-utsatta
för politisk förföljelse, och flere bland dem blefvo
hängda. Efter slaget vid Boyne (1690) försvinna dessa
sångare helt och hållet ur Irlands historia. Från
norra Irland spredo sig barderna till Skotland,
der de, likasom deras skaldebröder på "Gröna ön",
voro ärftliga tjenare hos furstarna och adeln. Vid
midten af 1700-talet upphörde bar d väsendet äfven
i Skotland. - I betydelsen skald infördes ordet bard
från tyskan i danskan af Ewald och blef i slutet af
1700-talet brukligt äfven i svensk poesi.
Bardeleben, Heinrich Adolph, tysk kirurg, f. 1819 i
Frankfurt a. d. Oder> kallades 1848 till professor
i kirurgi vid universitetet i Greifswald, der
han förestod den kirurgiska och oftalmiatriska
kliniken. 1867 utnämndes han till samma befattning
i Berlin. B. blef sedermera medicinalråd samt
generalfältläkare i preussiska armén och deltog såsom
sådan i 1870-71 års fälttåg, i hvilket han inlade stor
förtjenst om lasarettsväsendet. Hans hufvud-arbete
är den äfven i Sverige allmänt begagnade Lehrbuch
der chirurgie und operations-lehre (4 bd,, 1853;
7:de uppl. 1874).
Bardenfleth, Karl Emil von, dansk statsman, f. 1807 i
Köpenhamn, tog 1827 juridisk examen, reste 1827-^-28
i utlandet med prins Fredrik (Fr. VII), blef 1832
byfogde, 1837 stifts-amtman på Island och 1842 på Fy
en, der kronprinsen Fredrik var guvernör. B. var der
dennes närmaste förtrogne och blef efter tronombytet
(Jan. 1848) genast minister. Han bidrog väsentligen
till bildandet af den nya, liberala Mafs-ministéren
och blef sjelf justitieminister. Under senare hälften
af 1851 var han minister för Slesvig och samtidigt
medlem af riksdagen. 1854 blef han -kungavaldt
riksråd och 1855 domändirektör. Han afled på
en utrikes resa 1857. ’
E. Eg.
Barder, zool., hornskifvor ibardhvalarnas mun,
ställda på tvären och fasta i rad efter hvarandra
på dessa djurs gom. Tillsammans med den mjuka tungan
bilda de ett slags sil-apparat, liksom lamellerna i
ankornas näbb. De tjenstgöra således visserligen \ i
stället för tänder, men hafva en helt annan byggnad
och utveckling. Under fosterlifvet äro nämligen
bardhvalarna försedda med verkliga, ehuru outvecklade
(rudimentära) tänder i sina käkkanter; men dessa
tänder försvinna (resorberas), och från gommens
hud utväxa de nämnda horn-skifyorna nedåt. Dessas
form är i. allmänhet en mer eller mindre utdragen
triangel. De längste barderna äro snarlika ett
nästan rakt lie-blad, hvars rygg är vänd utåt;
den inåt, mot tungan, ställda randen (eggen) är
fransad af horntrådar, liknande tagel. Hornmassan
i barderna består af två olika lager, af hvilka
det yttre är sammansatt af bladformiga skifvor,
det inre (kärnan) bildadt af tätt sammanfogade,
längs hvarandra löpande rör. Det ar detta inre
lager, som i industrien fått stor användning och i
dagligt tal kallas fiskben. Det fås naturligtvis
bäst från sådana hvalar, som hafva långa barder,
d. v. s. Grönlandshvalen och hans likar. De öfrige
hvalarnas barder äro korta och föga användbara.
r. A. s.
Det i handeln förekommande råa fiskben e t fås på
det sätt, att barderna lätt afputsas och klyfvas i
skifvor. Men innan dessa kunna begagnas för tekniskt
ändamål, måste de kokas för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
