Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Balsam - Balsamering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
balsamer förekomma ännu och användas af menige man,
ehuru de äro längesedan utmönstrade ur fannakopeerna.
O. T. S.
Balsamering (jfr Balsam) är egentligen den handling,
hvarmed man söker att, genom användning af balsamiska
ämnen, för all framtid från förruttnelse bevara
kroppar af döda menniskor och djur; men ordet brukas
numera om sådan förvaring med hvilket som hälst för
ändamålet lämpligt ämne, och äfven då det endast
gäller kortare tid.
Antydningar finnas om att man i forntiden brukat
förvara de döde genom inneslutning i gummi, honing
eller vax. Men den egentliga balsameringskonsten var
vida mera invecklad. Hon tyckes hafva fått sin högsta
utveckling hos egypterna, hvilka mera än andra folk
synas hafva bemödat sig att mot förstöring skydda
kropparna af sina döde fränder samt heliga djur och
husdjur (apis, ibis, krokodiler, kattor m. fl.),
af hvilka ofantliga massor äro funna ganska väl
bibehållna ännu efter 2-3 tusen års förvaring (jfr
Mumie). Uppgifter af Herodotos, Diodorus, Siculus,
Porphyrius och Plu-tarchos samt undersökning af mumier
synas gifva vid handen, att den fullt utbildade
balsameringskonsten gått ut på att först befria
kropparna från i dem befintliga vätskor och derefter
förhindra inverkan af omgifvande luft. Användandet
af balsamerna torde hufvudsakligen hafva gagnat
mot angrepp af insekter och maskar (larver), på
samma gång som den lukt, hvilken måst uppstå af
den alldeles oundvikliga förmultningen, derigenom
doldes. Till kropparnas bibehållande hafva väl ock i
sin mån bidragit Egyptens torra klimat samt mumiernas
förvaring i instängdt rum (grafvårdar och grottor).
När en person var död och sådant anmäldes för det
särskildt utbildade balsamerareskrået, ställdes i de
qvarlefvandes val efter hvilken af de tre metoderna de
Önskade den dödes balsa-mering. Den enklaste, som var
föga värd, bestod deri, att man genom anus insprutade
sur-maia, en vätska af okänd sammansättning,
hvilken fick en längre tid stanna qvar i kroppen samt
uttömdes, då inelfvorna blifvit förstörda deraf. Liket
behandlades dessutom med natron-lösning. - Enligt den
andra balsameringsmeto-den, hvilken kostade 20 miner
(omkr. 1,300 kr.), insprutades på samma sätt och för
samma ändamål ett extrakt på cederträ; derefter egde
na-tronbehandling rum, och slutligen smordes kroppen
med välluktande ämnen. Vid användning af båda dessa
metoder bortgingo ytterhud, hår och naglar, och liket
förändrades betydligt. - Den tredje metoden medförde
en kostnad af l talent (omkr. 4,000 kr.). Man gjorde
dervid i venstra ländtrakten på den döde en inskärning
med en "etiopisk sten" (förmodligen en flint-knif;
sådana äro nämligen funna i mumier). Genom detta hål
uttogos inelfvorna (bukens?), lades i palmvin och
derefter i ett skrin, hvilket kastades i floden,
under anropande af och offer till solen. Hjernan
utdrogs genom ena ögonhålan eller näsan eller
nackhålet. Kroppen behandlades nu under 70 dygn med
en lösning
af natronsalter (en blandning af kol- och
svaf-velsyradt natron) och tvättades väl. I bukhålan
inlades balsamiska ämnen; man har funnit eller trott
sig finna myrrha, aloe, kanel, ceder, kassia, asfalt
och bernsten(?). Hufvud-skålen fylldes af dylika
ämnen, oftast måhända blott med asfalt. Kroppen
torkades. Skulle förgyllning ega rum, skedde sådan
på ansigtet eller hela hufvudet, händerna, fötterna
och genitalia. Derpå omvecklades hvarje lem och
kroppsdel med band af fint linne eller bomullstyg,
blötta i hartser, så att de bildade en med huden
intimt sammanhängande massa. Sedan hvarje särskild
del var svept med finare band, lindades hele kroppen
i ett, med gröfre band, läggarna tätt till hvarandra
och armarna korslagda öfver bröstet, och höllos
dessa band samman och styfva genom indränkning i
gummi. Till en fullvuxen person användes ända till 600
m. (omkr. 2,000 f.) band. Ibland sveptes hufvudet på
samma sätt, ibland täcktes det särskildt med linne,
och af flere lager linne eller bomull formades öfver
detsamma ett slags dödsmask. - Oaktadt all på sådan
balsamering nedlagd möda och kostnad, förstöras dock
liken småningom samt falla till stoft, och utseendet
blir mycket ändradt.
Det är måhända ej omöjligt att förvara döda kroppar
för all framtid, med bibehållande af deras naturliga
utseende vid döden; åtminstone förevisade man i
Italien för några år sedan lik och likdelar, hvilka
liknade marmorn. Denna balsameringsmetod har dock
hittills hållits hemlig och icke fått någon större
användning.
Senare tiders kemiska och anatomiska erfarenheter
hafva förenklat och underlättat balsameringen. Denna
brukas numera för ett af två ändamål: antingen att
för längre framtid förvara döda kroppar, så att de
blott småningom falla till stoft, mumifieras och
förmultna, utan egentlig förruttnelse, eller att
förvara dem för kortare tid, såsom för dissektioner
på anatomisalarna, för transporter till aflägsna
begrafnings-platser, för sanitärt ändamål under väntan
på begrafning o. s. v. (Vi tala icke här om organiska
kroppars förvaring i museer.) Det grundligaste
balsameringssättet för döda mennisko-kroppar är att
i blodkärlen inspruta någon vätska, som i lösning
innehåller ämnen, hvilka hindra förruttnelsen. De
vigtigaste sådana konserverande ämnen äro: alun,
arseniksyrlighet (numera i Sverige förbjudet), borsyra
(aseptin), glycerin, karbol- eller fenyl-syra,
koksalt, klor-zink och svafvelsyrad zink-oxid,
salicyl-syra, salpeter, socker. Hvart och ett af
dessa har sina fördelar och olägenheter. Flere
kunna med fördel förenas. - I allmänhet medför
dock sådan insprutning ett så långt fördröjande af
förmultningsprocessens afslutning, att under vissa
omständigheter fruktan kan uppstå för öfver-befolkning
af begrafningsplatserna, och dessutom kräfver valet
af lämplig lösning, och särskildt dennas insprutning,
i viss mån sakkunnig person, hvilket åter föranleder
kostnader - om än icke stora, dock tillräckliga att
omöjliggöra ett allmänt och, åtminstone sommartiden,
i sanitärt hänseende önskvärdt bruk af liks temporära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
