Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bacchylides - Bacciochi - Baccio della Porta, italiensk målare. Se Porta - Bach, Johann Sebastian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bacchylides, grekisk lyriker från ön Keos, lefde
omkr. 470 f. Kr. och var systerson till »den
berömde lyrikern Simonides. Med sin store samtida
Pindaros sökte B. förgäfves att täfla om företrädet
i ynnest hos konung Hieron i Syrakusa, vid hvars
hof de båda, liksom äfven Simonides, vistades. Af
B:s skaldestycken, som utmärka sig för sin rena stil
samt omsorgsfulla versbyggnad, finnas endast fragment
i behåll, upptagna i Bergks "Poëtæ lyrici græci"
(1867).
Bacciochi [battjo’cki], Felice Pasquale, Napoleon I:s
svåger, föddes 1762 i Ajaccio och tillhörde en fattig
adlig familj. Som officer deltog han i Bonapartes
första italienska fälttåg och blef 1797 gift med
dennes äldsta syster, Elise (f. 1777). Efter hand
blef han öfverste och senator samt fick 1805 titeln
furste af Lucca och Piombino. Hans gemål, som i andlig
begåfning var honom vida öfverlägsen, förde dock
regeringen såväl i dessa furstendömen som i Toscana,
hvilket hon fått 1808. Efter Napoleons fall lefde
B. med sin familj i Österrike. Sedan hans gemål, som
efter förlusten af sina furstendömen antagit titeln
grefvinna af Compignano, 1820 aflidit, flyttade
han till Italien, der han dog i Bologna 1841. I
sitt äktenskap hade han två barn. Sonen Fredrik
Napoleon B., f. 1810, dog 1833 i Rom till följd af
ett fall från hästen. Dottern Napoleone Elise B.,
f. 1806, äktade 1825 grefve Camerata, en af de rikaste
adelsmännen i Mark Ancona, men lefde sedan 1830 skild
från honom, på sina gods i Illyrien. 1852 flyttade
hon till Frankrike, der hon 1869 dog i Bretagne.
Baccio della Porta [battjo d. P.], italiensk
målare. Se Porta.
1. Bach, Johann Sebastian, "den tyska tonkonstens
fader", härstammade från en urtysk, i Thüringen
bosatt familj (hvaraf flere medlemmar utmärkt sig
såsom tonsättare) och föddes i Eisenach d. 21 Mars
1685. Vid knappt 10 års ålder faderlös, upptogs
han af sin broder, som var organist i Ohrdruf, och
undervisades i dervarande lyceum. I broderns hus
blef det honom dock snart för trångt, hvarför han
1700 utvandrade till Lüneburg, hvarest han antogs
till diskantist vid Michaelis-skolan. Der lärde han
praktiskt känna den äldre vokalmusiken, och derifrån
gjorde han till fots utflykter till Hamburg för
att höra orgelspelaren Reinken och till Celle för
att höra fransk instrumentalmusik af dervarande
hofkapell. 1703 blef B. violinist i Weimar,
1704 organist i Arnstadt, hvarifrån han besökte
Lübeck för att studera Buxtehude, 1707 organist
i Muhlhausen och
1708 hoforganist i Weimar. Der gjorde han bekantskap
med den italienska kammarmusiken, och der skref
han några af sina bästa kantater samt utvecklade
hela glansen af sin orgelkonst, så i komposition som
spel. (En tillämnad täflan i Dresden med den berömde
organisten Marchand undveks af den senare genom en
hastig afresa.) 1717 blef B. hofkapellmästare i
Köthen, och nu uppstodo till stor del hans violin-,
cello-, flöjt- och orkesterkompositioner äfvensom
hans s. k. Fransyska sviter och 1:ste delen af Das
wohltemperirte klavier. Efter 1723, då han blef
kantor vid Thomas-skolan i Leipzig,
skapade han, äfven nu såsom direkt följd af sitt
ämbete, sina större vokalverk. Undantagandes ett
besök i Potsdam (1747), dit han blifvit inbjuden
af Fredrik den store, lefde B. i Leipzig i sträng
tillbakadragenhet. Han var 2 gånger gift och hade 20
barn. På sista tiden blind, dog han i Leipzig d. 28
Juli 1750.
Uppriktigt religiös, pligttrogen och anspråkslös,
arbetsam, kraftig och sjelfständig, patriarkaliskt
framlefvande sitt lif inom trånga gränser, erbjuder
B. bilden af någonting borgerligtmedeltidsartadt. Det
kan icke nekas, att äfven vissa af hans kompositioner
förefalla något medeltidsmässiga i sin styfva form,
som stundom påminner om en Albr. Dürers kantiga
konturer och brutna mantelveck, under det återigen
andra genom sina barockt snirklade maner erinra derom,
att B. på samma gång var barn af sin egen tid. Men
likafullt äro hans bättre tonsättningar af en sådan
universalitet och så genomträngda af skönhetens adel
och storhetens kraft, att de för alla tider skola
stå såsom i sitt slag oöfverträffliga uppenbarelser
af den musikaliska konstens ideal. Ingen fördom
kan vara mindre berättigad än den, att B:s fugor i
allmänhet endast äro kallt förståndiga experiment af
matematisk beräkning. Om än af honom sådana verkligen
finnas, der formalismen och tankearbetet förherska,
så utgöra dessa likväl ett fåtal emot dem, der en
visserligen alltid häpnadsväckande kombinationsförmåga
endast användts såsom medel att i en egendomligt
stilfull form fasttrolla och dölja det rikaste
lyriska innehåll. Den djupaste känslan är ju ofta
den skyggaste. B:s känsla har skyggt dolt sig i en
hård form, bakom hvilken hon väl låter sig anas,
men icke fasttagas, på samma sätt som den arabiske
astrologens i jorden sjunkna paradis väl lät sig genom
aflägsna toner förnimmas, men gäckade hvarje försök
att ur den flinthårda marken uppgräfva detsamma i
dagen. B:s hederstitel af "tyska tonkonstens fader"
skulle kunna utsträckas till den af en centralpunkt
för musikhistorien öfver hufvud. Ingen tonkonstnär
har nämligen i samme grad som B. bildat på en gång
kulmen för den äldre musiken och grundvalen för den
nyare. Han bragte den stränga stilen, hvars spets är
fugan, till dess högsta möjliga fulländning och stadgade
tillika det moderna harmoniska systemet. Äfven
rytmens resurser bragte han till mångfaldigare
användning. I melodibildningen eger B. väl icke
italienarnas plastiska behag, men så mycket mera
djup. Den tematiska konsten beherskar han som få,
och i motivisk konseqvens eger han måhända endast
en jämnlike: Beethoven. En förmåga, som påstås vara
nationelt tysk, nämligen den att i sig indraga och
fortbilda de mest olika konstriktningar, egde B. i hög
grad. Alla dåtida och föregående musikformer odlade
han, och från alla håll tog han intryck och lärdomar,
ej blott från inhemska kompositörer (Böhm, Buxtehude,
Kuhnau, Pachelbel), utan ock från italienska (Lotti,
Vivaldi) och franska (Couperin).
Att här uppräkna alla de kompositioner af B., hvilka
bevarats åt efterverlden (en stor del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
