Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Babyloniska fångenskapen - Baböling, sjöv. Se Babord - Baccalaureus - Baccanarister, religiöst sällskap. Se Paccanarister - Baccarat - Bacchanalier - Bacchant - Baccharis - Bacchius - Bacchus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- samt i det väsentligaste fingo Mbehålla sin
religion, var det dock naturligt, att tanken på
Israels fall, det härliga templets förstöring
och dqn fäderneärfda gudstjenstens upphörande
skulle väcka "bitter sorg och vemodig längtan
efter fosterjorden. Många psalmer (t. ex. 137),
Je-remias klagovisor och enskilda ställen i
Hesekiel gifva i gripande ordalag uttryck för
folkets sinnesstämning. Fångenskapen var dock
äfven en luttring, ur hvilken folket framgick
nationelt och religiöst pånyttfödt. Den afskilda
ställningen i förhållande till egypterna stärkte
judarnas nationalkänsla, och religionstvånget gjorde
religionen sjelf dyrbar. Profeternas anseende steg,
och högt öfver tidens nödrop ljuder He-sekiels mäktiga
stämma, än straffande, än tröstande. I sammanhang
med hoppet om frälsning ur Babylon utbildar sig
under fångenskapens tid idén om Messias på det
renaste och klaraste. - Hoppet att få återvända
till fäderneslandet tog ny fart, då persern Cyrus
begynte sin segerbana; Koresch (Cyrus) betecknades
öppet såsom Guds smorde, hvilken skulle åter uppsätta
ljuset på ljusastaken. Såsom ofvan är antydt, lät ock
Cyrus efter intagandet af Babylon ett påbud utgå till
judarna att återvända hem. Han lät ädelmodigt till dem
utlemna alla bortröfvade tempelkärl och begåfvade
dessutom de aftågande med allehanda skänker. I
början var det allenast ett fåtal, hufvudsakligen
af Levi och Benjamins stammar, som redde sig till
af-färd. Ar 457 företogs å nyo en hemflyttning, och
småningom ordnades den nye statens J>åde religiösa
och politiska förhållanden. - Återstoden af judarna i
Babyloniska riket försvann spårlöst ur historien, men
bidrog väl i sin mån att förmedla österns öfvergång
till kristendomen.
Med uttrycket "påfvarnas babyloniska fångenskap"
har man i kyrkohistorien betecknat påfvarnas
nära 70-åriga tvungna vistelse i Avignon
(1309-1377), under hvilken tid deras makt stod
i ett nesligt beroende af de franske konungarna.
G. o. L.
Baböling, sjöv. Se Babord.
Baccaläureus 1. Baccalärius (Med.-Lat., af oviss
härledning, enligt några af Lat. bacca laurea,
lagerbär, lagerkrans; enligt andra af baculus,
käpp; somliga anse, att ordet ursprungligen är en
krigaretitel och att dess franska form, baclielier,
är detsamma som bas chevalier, riddare af lägre
grad). Titeln baccalaureus innehades af väpnare
och lägre adelsmän, af lägre andliga samt af yngre
universitets- och skollärare. I 13 årh. infördes denne
titel vid universiteten, der han betecknade den lägsta
akademiska värdigheten och ungefär motsvarade den
svenska benämningen "kandidat". Den fort-lefver ännu
såväl i England (t. ex. bachelor of arts, baccalareus
i de sköna konsterna, b. of divifrity, b. i teologi)
som vid flere tyska universitet samt i Frankrike,
der en hvar måste blifva bachelier-és-lettres
(student), innan han kan blifva "bachelier" inom
någon af fakulteterna.
Baccanarister, religiöst sällskap. Se Pac-canarister.
Baccarat [backarä], stad i franska depart. Meurthe
et Moselie (Lorraine), s. om Luneville.
5,036 innev. (1872). I B. finnes Frankrikes största
kristall-glasfabrik.
Bacchanälier, fest till Bacchi ära, till hvilken
endast de i Bacchi mysterier invigde fingo
tillträde, firades ursprungligen endast af qvin-nor,
men sedermera äfven af män (jfr Bacchus). Då
dessa fester, som. under yrande lekar och dansar
firades om nätterna, slutligen Öfvergingo till
de vildaste utsväfningar, förbundna med politiska
stämplingar, blefvo de af den romerske senaten (186
f. Kr.) alldeles förbjudna i Italien. (Beslutet
derom, inristadt på en koppartafla, anträffades
1640 i Kalabrien och förvaras nu på kejserliga
biblioteket i Wien samt är en af de äldsta kända
latinska inskrifter, som ännu finnas i behåll.) - Nu
för tiden användes ordet bacchanalier såsom benämning
äfven på vilda utsväfningar och dryckeslag. B. L.
Baccha’nt, en qvinna i Bacchi (Dionysos’) vilda,
svärmande följe eller en entusiastisk del-tagarinna
i gudens fester. Se Bacchus.
Ba’CCharis L., bot. farmak., ett växtslägte af
nät. fam. Synantherece Juss., kl. Syngenesia L. De
fleste arterna af detta slägte förekomma i södra
Amerika och användas der såsom magstärkande medel.
o. T. s.
BacchTllS, metr., antik versfot, bestående af en kort
och två långa stafvelser (^–––-).
Ba’cchus 1. Dionysus (Gr. Bakchos L Dionysos),
Grek. och Rom. mytol., en gud af mycket omfattande
betydelse, dock företrädesvis en växtlifvets och
framför allt vinstockens och drufvans gud. Om än
mycket i de dionysiske vinterfesterna häntyder på
främmande ursprung, var likväl Dionysos’ dyrkan
otvifvelaktigt inhemskt grekisk.
Thebe gällde som stamort för den grekiske
Dionysos. Han är son af Zevs och Kadmos’ dotter
Semele. När denna, förledd af den af-undsjuka Hera,
fått sin åstundan uppfylld att skåda sin make i full
gudahärlighet, blef det hennes död, men på samma
gång gaf hon lifvet åt en son. Zevs öfverlemnar den
nyfödde åt nymferna på Nysaberget (vanligen förlagdt
till Tracien) att af dem uppfostras. Då D, vuxit
upp, planterar han vinstocken, berusar sig sjelf,
sina fostrarinnor och sin öfriga omgifning med den
nye, jordiske nektarn samt börjar att i larmande tåg
svärma omkring på berg och i aflägsna skogsdalar,
vällustig och rusig, med qvinligt utseende och i
qvinlig drägt, men likväl med oemotståndlig kraft,
åtföljd af satyrer, silener, paner, centaurer, menader
och nymfer. Vid dessa svärmande tåg knyta sig sagorna
om hans vänner, som belönas med vinets ädla gåfva,
och om hans fiender, som med vildt raseri straffas-och
förgöras. Så fyllde D. hela verlden med sina triumfer,
i det han under vexlande skepnader, ej sällan som
lejon, visade sig än här, än der. Ofta sammanställes
han med Herakles, och hans lefnads saga utföres allt
mer efter förebilden af dennes hjeltebana, tills
äfven han slutligen som hjelte och segrare inträder
i Olympen. Dit inför han äfven sin moder, Semele,
som der får namnet Thyone (den vildt svärmande),
och sin maka, Ariadne. - Många äro D:s binamn, såsom
lakchos, Bromios, Evios m. fl. Do
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
