Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Baader, Frans Benedict von - Baagö - Baal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1387
Baagö-Baal.
1388
för att fortsätta sin utbildning som
bergsman. Under denna tid författade han flere
uppsatser i naturhistoriska och tekniska ämnen,
men sysselsatte sig dessutom ifrigt med filosofiska
studier. Återkommen till München, fick han ett
af de högre ämbetena i styrelsen för den bajerska
bergshandteringen och innehade detta till 1820. Redan
1809 hade B:s Beiträge zur dynamischen philosophie
im gegensatz der mekanischen förskaffat honom
anseende som sjelfständig filosof. 1813 utkom
hans Begründung der ethik durch die physik och
1822 Fermenta cognitionis (väckelser till kunskap),
hvilket arbete kan anses som hans förnämsta. Han
uppträdde deri mot den samtida tyska filosofien
(Kant, Hegel m. fl.), ehuru han tillika visade sig
hafva mottagit varaktiga intryck af densamma. Han
protesterade mot denna filosofis sträfvan att
bygga ett rationelt system på grundvalen af sjelf
med vetandet allena, och han framhöll mot henne
den sanningen, att en ändlig varelses sjelf med
vetande alltid är gudsmedvetande, att allt vetande
är på samma gång delaktighet i Gud. Vetande och tro
äro enligt B. identiska. "Gudssolen", omkretsad
af den skapade anden, utgör medelpunkten i hans
verldssystem. Menniskan är fri endast i och med
och genom Gud. B:s filosoferande är ett bemödande
att förklara de sanningar, som bibelns auktoritet
gifvit oss. Hans filosofi är teosofi. Också hade han
flitigt studerat mystikerna och hyllade J. Böhme såsom
verldens djupsinnigaste tänkare. Dennes inflytande
på honom visar sig äfven i stilen, som är mystisk,
svårfattlig, aforistisk. - 1826 utnämndes B. till
professor i filosofi och teologi vid det nyinrättade
universitetet i München och dog der 1841. Hoffmann,
hans förnämste lärjunge, har försökt att systematiskt
framställa hans åsigter.
B. M.
Baagö (Bågö), ö i lilla Belt, nära Fyen. Hon
utgör en socken och har omkr. 400 inner.
Baal, Bel, Beelzebub (Beelzebul). Baal ("herre")
var det namn, som hos de hednisk-semitiska folkslagen
(kanaaneer, arameer, fenicer, babyloner m. fl.) gafs
åt den högste guden, herren eller herskaren i
oinskränkt mening. Liksom flertalet af de äldsta
förkristna religionerna var Baals-kulten ursprungligen
en dyrkan af solen, ljusbringaren, som pånyttföder
lifvet i naturen. I egenskap af solgud var Baal
himmelens herre (Baal-Samin) åt hvilken offrades
på berg och andra höjder - med anledning hvaraf
nyssnämnda kult i Gamla Testamentet ofta betecknas
endast med ordet "höjderna" - och vid hvilkens
sida stod det högsta qvinliga gudomsväsendet,
Baalath ("herskarinnan", Baaltis hos de grekiske
författarna). För ett senare tidehvarfs uppfattning
tedde sig denna uråldriga Baals-gestalt såsom
"Baal den gamle", äfven kallad "den evige Baal"
(Baal-Ethan), i mytologien framställd som en gubbe,
hvilken i sin hand håller en ring, sinnebilden
af den mäktiga naturkraft, hvars redskap är det
strålande solklotet. Från denne äldre Baal, fadern,
särskilde man derför längre fram i tiden en yngre,
sonen, den gudomlige upphofsmannen till solens
olikartade verkningar och den, till
hvilken folktron företrädesvis vände sig med offer och
tillbedjan. Såsom representant för solens välgörande,
lif och växtlighet främjande kraft afbildades guden
stundom i koppar eller ädel metall och i skepnad
af en ung tjur samt dyrkades under benämningar, som
vexlade med de olika orterna. Sådana lokala Baals-namn
voro t. ex. Baal-Berith, förbundens skyddsherre, i
Sichem, de politiskt förenade kanaanitiske stammarnas
hufvudstad (jfr Domareb. 8: 33; 9: 4); Baal-Peor,
som dyrkades genom tygellösa utsväfningar (4 Mose
b. 25: 3; 31: 16; Josua b. 22: 17); Baal-Zebub
("flug-guden". som afvärjer den orientaliska
landsplågan flugor och mygg) i filisteerstaden
Ekron (2 Kon.-b. 1: 2, 3, 16); Baal-Melkarth
("stadskonungen"), den tyriske Baal, hvilkens
dyrkan blef medelpunkten i en mytkrets, från hvilken
hellenerna sedermera lånade sina sagor om Herakles’
vandringar. Mest framstående bland ifrågavarande
Baals-former var Baal-Adonis, målsmannen för det om
våren vaknande och kraftigt spirande naturlifvet,
hvilkens gemål, Aschera, var den fruktbringande
himladrottningen och tillika månens gudinna. Men
vårgudens milda välde är kortvarigt; Molochs vildsvin
dräper Adonis på jagten, d. v. s. den unga grönskan
vissnar och dör, härjad af högsommarsolens glödheta
strålar. Derför firades om hösten sorgefester
öfver den dödade Adonis, förnämligast i Byblos,
men äfven i sjelfva Palestina. Qvinnorna derstädes
"begräto Tammuz" (Adonis), yttrar profeten (Hesek. 8:
14). På sjunde dagen hette det, att guden uppstått
från de döda, och nu följde "omfamningarnas fest"
med vilda glädjebetygelser. Adonis’ baneman,
den grymme Baal-Moloch, d. v. s. solen såsom den
lifvet ödeläggande kraften, dyrkades i hvarjehanda
skräckinjagande skepnader allestädes i de vidt
kringspridda feniciska kolonierna, och det var
genom menniskooffer, i synnerhet offer af förstfödda
barn, man på vissa försoningsdagar och vid hotande
nationella olyckor sökte blidka denne skadelystne
guds och hans makas, Astartes, vrede.
Baalstjensten hade innästlat sig och nådde tidtals en
frodig blomstring äfven hos den hebreiske grenen af
den semitiske folkstammen. De gammaltestamentlige
skriftställarna bära många vittnesbörd om den
förbittrade kamp, som under århundraden rasade mellan
jahvismens banérförare - i främsta rummet profeterna
- och de israelitiske baalsdyrkarna, hvilka affallit
till det mångguderi, som, enligt hvad urkunderna
intyga, slagit djupa rötter i det hebreiska folkets
äldsta religiösa idékrets (jfr t. ex. 1 Mose b. 31:
53; 2 Mose b. 15: 11; 18: 18; Josua b. 24: 2, 14;
Domareb. 11: 24 o. s. v). Förhandenvaron af ett
dylikt polyteistiskt uppfattningssätt hos urtidens
israeliter förklarar deras efterkommandes snart sagdt
outrotliga benägenhet att affalla till de hedniska
grannfolkens yppiga Baals- och Aschera-kult, hvilken
omsider under Ahabs och hans gemål Jesebels regering
upphöjdes till statsreligion i Israels rike och under
Joram blef förherskande i Juda. Störtad i det förra
riket af Jehu, i det senare af Hiskia, vek baalismen
hos hebreerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
