Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Astronomiska iakttagelser - Astronomiske kikaren l. astronomiske tuben. Se Kikare - Astronomiska tabeller - Astronomiska tecken - Astronomiska årsböcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att himlakropparnas, d. ä. solens, månens
och planeternas, rörelser försiggå i cirkelformiga
banor med likformig hastighet. Jorden, kring hvilken
solen, månen och planeterna troddes beskrifva sina
cirklar, ansågo de ligga i verldsalltets midt. För
att dock bringa mer öfverensstämmelse mellan de under
sådana förutsättningar antagna skenbara rörelserna
på himlasferen och de verkligen iakttagna,
medgåfvo de likväl, att banornas medelpunkter
ej behöfde sammanfalla med jorden, utan att de
t. o. m. sjelfva voro rörliga längs periferien
af andra cirklar, hvilkas medelpunkter antingen
sammanföllo med jorden eller ock i sin tur beskrefvo
cirklar o. s. v. Dylika system af cirklar kallades
verldssystem (se d. o.). Af sådana må här endast
nämnas det ptolemeiska, der jorden utgör systemets
medelpunkt, och hvilket för öfrigt har den ofvan
antydda anordningen; det tychoniska, som likaledes har
jorden till medelpunkt, kring hvilken solen och månen
beskrifva de förut omnämnde cirklarna; och slutligen
det kopernikanska, i hvilket solen intager verldens
midt; kring jorden beskrifver endast månen sin bana,
men förstnämnde himlakropp kretsar, i likhet med
planeterna, kring solen. Banorna representerades
äfven i detta system af cirklar, hvilkas medelpunkter
ej sammanföllo med solen (s. k. excentriska cirklar
och epicykloider, se dessa ord). - Kepler insåg likväl,
på grund af Tycho Brahes omsorgsfulla iakttagelser,
nödvändigheten att öfvergifva cirkelsystemen och
visade huruledes man på ett högst tillfredsställande
sätt kunde förklara planeternas iakttagna rörelser,
nämligen genom att antaga, att denna rörelse
är elliptisk. Lagarna för planeternas rörelse i
elliptiska banor kallas äfven de keplerske lagarna.
Dessa lagar bibehöllo sin giltighet äfven efter
Newtons upptäckt af den allmänne tyngdlagen,
åtminstone tillnärmelsevis, och det visade sig,
att de endast voro en enkel följd af den Newtonske
lagen, så vida solens massa i betydlig mån öfverväger
planeternas, hvilket ock är förhållandet. Deremot
bortföll begreppet af verldens medelpunkt helt
och hållet; hvarken jorden eller solen kunde göra
anspråk på att intaga denne märkvärdige punkt och
att der få förblifva i hvila. Inom solsystemet äro
väl solens rörelser högst obetydliga i jämförelse
med jordens, och hela systemets tyngdpunkt faller
alltid i solens närmaste granskap; men hvilkenderas
absoluta rörelse i ett gifvet ögonblick är större,
solens eller jordens, derom kan man ej veta något.
Först i nyare tider har man förmärkt rörelser
hos de stjernor, som till följd af deras skenbara
orörlighet i äldre tider benämndes fixstjernor. Dessa
rörelser hafva dock endast delvis visat sig vara
verkliga, under det att de till en annan del bero
på solsystemets olika läge i verldsrymden vid
olika tidpunkter. Solen är derför att betrakta
såsom en af de många stjernorna. - Dithörande
undersökningar, äfvensom de om stjernornas afstånd
och skenbara fördelning på himlasferen, har man kallat
stellar-astronomi. H. G.
Astronomiska iakttagelser (observationer). Med sådana
åsyftas närmast att bestämma himlakropparnas läge
på den skenbara himlasferen vid gifna tider. Genom
att sedan med hvarandra jämföra de för olika tider
bestämda lägena eller orterna vinner man kännedom
om resultatet af den under mellantiden försiggångna
skenbara rörelsen, d. v. s. huru mycket och i hvilken
riktning den iakttagne himlakroppen förflyttat sig
på himlahvalfvet. Medelst astronomiska iakttagelser
bestämmer man endast de riktningar, i hvilka
himlakropparna synas från iakttagarens ståndpunkt,
men ej afståndet från desamma (dertill erfordras, att
man sammanställer minst tvänne, från olika punkter i
rymden anställda iakttagelser af samme himlakropp). Då
nu hvarje riktning angifves medelst tvänne vinklar,
så utgöres resultatet af en fullständig astronomisk
iakttagelse af trenne bestämmelser, nämligen af de
tvänne ifrågavarande vinklarna samt af tiden, då
iakttagelsen anställdes. Dertill kommer den fjerde
uppgift, som likväl endast då är af betydelse, när
den iakttagne himlakroppen hörer till vårt solsystem
och jordens dimensioner följaktligen ej kunna anses
försvinnande små i jämförelse med himlakroppens
afstånd, nämligen uppgiften om iakttagelseortens
geografiska läge.
De omtalade vinklarna angifvas olika i olika system,
allt efter de olika grundplan och grundriktningar,
till hvilka de äro hänförda; vanligen angifver man
himlakropparnas lägen medelst deras rektascensioner
(se Ascensio recta) och deklinationer (se
d. o.). För att uppmäta desamma användas astronomiska
instrument (passage-instrument, meridiancirklar,
vertikalcirklar, equatoreal) samt pendelur och
kronometrar. H. G.
Astronomiske kikaren l. astronomiske tuben. Se Kikare.
Astronomiska tabeller, hjelptabeller för
astronomiska iakttagelser och beräkningar. Nämnas
må soltabeller af Hansen och Olufsen, Leverriers
soltabeller och Hansens måntabeller samt Bouvards
tabeller för Jupiter, Saturnus och Uranus.
O. B.
Astronomiska tecken äro tecken, af hvilka astronomerna
betjena sig för att antyda vanliga företeelser,
eller ock såsom förkortning af vissa benämningar. (Om
de tecken, som antyda vissa inbördes lägen mellan
kropparna i vårt solsystem, se Aspekter.) Bland öfriga
tecken må nämnas djurkretsens, solens, månens och
planeternas (se dessa art.). Veckodagarna hafva
hvar och en sitt tecken, hvilka äro desamma
som solens, månens och vissa af de större
planeternas, allt efter dessa dagars latinska
namn. Så t. ex. betecknas söndag (dies solis) med
solens symbol, måndag (dies lunæ) med månens,
tisdag (dies Martis) med planeten Mars’ o. s. v.
O. B.
Astronomiska årsböcker l. Efemerider angifva i siffror
det verkliga utseendet på himlasferen vid bestämda
tider, d. v. s. de innehålla för sådana tillfällen,
med lämplig mellantid, de numeriska värdena på
storheter, som bestämma himlakropparnas lägen, såsom
rektascension och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
