Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Asp, Per Olof von - Asp - Asp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faires i London och tjenstgjorcle sedan vid svenska
beskickningarna i Haag och Paris. Hemkal-lad 1786,
blef han presidentsekretarare vid mi-nisteriella
departementet, utnämndes 1790 till svenskt sändebud
i Konstaniinopel och 1795 till samma värdighet i
London. Sedan han 1799 blifvit återkallad derifrån,
var han någon tid hofkansler, revisor vid banken,
riksgäldskontoret m. m. Han afled 1808, ogift,
och slöt sjelf sin adliga ätt. - A. var en duglig
embetsman, redbar, flärdfri och samvetsgrann. Ett
varaktigt minne beredde han sig genom stiftandet af
By-zantinska resestipendiet, för hvilket han 1803
donerade en summa af 21,000 rdr banko. Det utdelas
hvart tredje år, vexelvis af Upsala universitet (2
gånger) och Vetenskaps-akademien (l gång). Dess belopp
utgör nu 4,725 kr. - 1796 besökte A. Mindre Asien
och Grekland; hans derunder på franska språket förda
dagbok är öfversatt på svenska och utgifven under
titeln Resa i Lecanten år 1796 (Skara 1805). Asp,
Aspius rapax Ägas s. (Cyprinus Aspius Lin.), zool.,
en i Europa, ö. och n. om Rhen, tämligen allmän
och högt värderad medlem af karpfiskarnas familj. I
systematiskt hänseende kan han betraktas såsom en
mellanform mellan löjan och braxenslägtet och är
utrustad med en rofdjurs-natur, sådan man knappt
skulle tilltro en karpfisk (deraf det af Agassiz honom
gifna artnamnet: rapaoc, rofgirig). Bland de månge
karpfiskar vi ega i Sverige igenkänner man aspen på
hans jämförelsevis långa anal-feiia med 16-17 strålar,
korta ryggfena med 10 strålar, spetsiga nos med snedt
uppåt riktad, jämförelsevis stor niunspringa och något
framskjutande underkäkspets, fullständiga sidolinie
samt slutligen derpå att han (i sina yngre stadier,
till skilnad från löjan) har de framåt riktade
tandlika utskotten på gälbågarna jämförelsevis grofva
och glesa. Eofdjursnaturen har hos denne fisk fått
sitt uttryck såväl i en knöl på underkäksspetsen,
med hvilken han fasthåller ett rof, som i de starka,
koniska, i spetsen böjda svalgtänderna, hvilka sitta
i två rader, 5 eller 4 i den yttre, 3 eller 2 i den
inre raden på hvarje svalgben. Bland våra svenske
karpfiskar blifver aspen störst (i Vänern lär han icke
sällan vara 2 % f. lång) och enligt Nilssons uppgift
når han en längd af mera än 3 f. och en vigt af ända
till 20 skalp. Kroppsformen är väl proportionerad,
men något hoptryckt; ögonen jämförelsevis små, iris
gul, med ett grönt streck upptill. Ryggen är mörkblå;
på sidorna öfvergår denna blåa färg till hvitt med
silfver glans; buken är hvit, men bukfenorna röda.
Aspen lefver hälst i våra störste insjöar och i klare
strömmar. Att han i norre delen af södre Sverige
tämligen allmänt förekommer och starkt utvecklar
sig, tyckes vara ett enstaka förhållande, ty både
i Danmark och Finland lär han vara sällsynt. Vid
vårens första början, i April och Maj, börjar han sin
lek. Vid den tiden får hannen ett utslag af sträfva
knuttror på sina fjäll. Rommen fälles bland stenarna
på sjöars eller floders botten. Att aspen växer fort,
tyckes framgå ur den uppgiften, att han oaktadt sin
storlek endast når en ålder af 7-8 år. Växtämnen,
maskar och larver äro de yngres föda; de äldre gripa
med större begärlighet småfisk, i synnerhet löjor
och mört. Det är en dålig hushållning att under
lektiden fånga honom med not; bättre då att vänta
med detta fiske till hösten. Eljest metas han med
hvarjehanda agn: i Tyskland uppgifver man som regel,
att i Mars och April agna med mask, i Maj-Juli med
flugor, skalbaggar, gräshoppor, larver eller skalade
snäckdjur, i Aug. och de kallare månaderna med en
deg af ost, smör och saffran eller terpentin. Aspens
kött är en läckerhet och förträffligt åtminstone för
starka magar; men de många lösa benen äro till obehag.
Namnet "asp" brukas för öfrigt såväl, i södra Sverige,
om f är nan (den bredpannade iden) som, i Norrland,
om sik. F. A. s.
Asp, Popuhis tremula, bot., är ett träd. hörande
till nät. fam. Salwinece, kl. Dicecia L. Stammen når
ofta en betydlig storlek, ända till 80 f. i höjd och
2 f. i tjocklek. Rötterna krypa vida omkring tätt
under jordytan och utmärka sig genom en synnerlig
lätthet att alstra skott, hvarigenom aspen får en
utomordentlig förmåga att sprida sig, men äfven blir
i hög grad besvärlig för åkrar och trädgårdar. Bladen
äro styfva, rundade, med tämligen långa, från sidorna
sammantryckta skaft, hvilket orsakar deras till
ordspråk blifna lättrörlighet. Till blom-stringeri
öfverensstämmer aspen med hängeträdens allmänna
typ (se Amentacese), ehuru den tydligt utvecklade
blomkalken ställer detta träd något högre än de flesta
öfriga. Fröen spridas genom den ullika beklädnaden
på fröskalet; de alstras ofta i sådan mängd, att
de som snö betäcka marken vidt omkring. - Aspen
förekommer allmänt vild i hela vårt fädernesland. Förr
planterades hon allmänt vid gårdar, förmodligen derför
att hon växer så hastigt, ty särdeles vacker är hon
ej, och veden är dålig både till bränsle och slöjd. I
senaste tider har dock virket fått ett större värde
genom sin användbarhet till tändstickor. Löfvet
är ett godt foder. - I motsats mot asken, linden
m. fl. träd tyckes aspen ej hafva på något lifligare
sätt anslagit folkmedvetandet. En allmän sägen är
dock, att Frälsarens kors varit af aspträ, och att
aspen derför blifvit dömd att för evigt stå med
darrande löf.
Öfver 60 asparter äro beskrifna såsom fossila. I
synnerhet var slägtet allmänt under miocen-perioden,
då flere arter funnos äfven på Grönland och
Spetsbergen. Aspen uppträder redan inom kritan; ett
särskildt intresse är fäst vid en art från Grönlands
undre kritlager, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
