Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antinous - Antiochenska skolan - Antiochia - Antiochus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mål, som han till större delen skänkte de italienska
museerna, särskildt den zoologiska trädgården
i Florens. Öfver den sistnämnda resan har han
utgifvit ett inom ornitologien berömdt arbete. Efter
ytterligare två resor för samma ändamål, till norra
Afrika och Abyssinien, bosatte A. sig i Rom, der
han är sekreterare i det italienska geografiska
sällskapet.
Antinous, Grek. Antínoos, en skön yngling från
Bitynien, den gamle kejsar Hadriani (117-138) älskling
och förtrogne. Han drunknade i Nilen, eller - såsom
folksägnen förtäljde - offrade sig i en frivillig
död för att derigenom, enligt den tidens tro, kunna
förlänga sin herres lif, Hadrianus grundlade till hans
ära staden Antinoopolis vid Besa, der gunstlingen
omkommit, uppreste till hans förhärligande tempel
och bildstoder samt lät årligen fira en fest till
hans minne. Äfven en stjernbild uppkallades efter
honom. - Denne ynglings gestalt, som blef ett mycket
omtyckt ämne för de bildande konsterna, är tillika
den siste idealfigur, som den antika plastiken
skapade. Antinous-typen igenkännes på det af rika
lockar omsvallade, nedböjda hufvudet med den breda
pannan och den raka, ädelt bildade näsan, som dock
icke ligger i alldeles samma linie med pannan; under
de fint tecknade ögonbrynen framblicka de stora, djupt
liggande ögonen vemodigt drömmande; afståndet mellan
näsan och munnen är ovanligt litet; de yppiga, lätt
slutna läpparna visa ett drag af smärta; hakan och
kinderna hafva något af gossen qvar, och ansigtet i
sin helhet ger uttrycket af barnslighet och oskuld,
men på samma gång framträder ej otydligt en smula
sentimentalitet. A. framställdes vanligen med
igenkänningstecken, som eljest tillhörde åtskilliga
gudar, såsom Bacchus, Apollo, Hercules m. fl., och
man fortfor ända in i det fjerde århundradet att egna
honom gudomlig dyrkan. Bland berömda Antinous-bilder
må nämnas den kapitolinska stöden, den vatikanska
kolossalbysten, den s. k. San-Ildefonso-gruppen,
som fordom tillhörde drottning Kristina af Sverige
(numera i Madrid), samt reliefen i Villa Albani.
R-n.
Antiochenska skolan, en teologisk skola, stiftad
i början af 4:de årh. i Antiochia i Syrien. Hon
utmärkte sig - i motsats mot den Alexandrinska -
genom en sansad bibeltolkning, med förkastande
af den allegoriska uttydningen. Hennes uppgift
var att med alla medel, som kritik, språk och
fornkunskap kunde erbjuda, utforska skriftens
enkla ordmening samt att grundlägga en rent
biblisk teologi. Lärda och grundliga teologer
(Cyrillus af Jerusalem, Efraim Syrus, Johannes
Chrysostomus m. fl.) utgingo derifrån. - I frågan
om Kristi historiska existens framhöll denna skola
verkligheten och väsentligheten af Kristi menskliga
natur och uppenbarelse samt yrkade på ett strängt
åtskiljande af de båda naturernas begrepp.
G. O. L.
Antiochia. 1) Stad i Syrien, vid floden Orontes,
hvilken omkr. 4 mil derifrån faller ut i Medelhafvets
nordöstra hörn. Den anlades 330 f. Kr. af Selenens
Nicator på en vacker
och fruktbar, af höga berg i n. och s. begränsad
slätt och blef Seleucidernas hufvudstad. På samma
gång som Syrien kom A. under romarnas välde. Det
var en af hufvudplatserna för den senare grekiska
bildningen. Sin största glans fick det under
de romerske kejsarna. Der bildades den första
hedning-kristna församlingen, och derifrån utgingo
Paulus och Barnabas på sina missionsresor. Der
uppkom ock först namnet kristianer. Under 3:e och 4:e
årh. höllos der många vigtiga kyrkomöten. A. var den
asiatiska handelns förnämsta plats vid Medelhafvet och
pryddes af kejsarna med praktfulla byggnadsverk. Genom
ofta återkommande jordbäfningar samt genom krig råkade
staden småningom i förfall. Den persiske konungen
Chosroës intog och förstörde honom 540. Åter uppbyggd,
intogs han af kalifen Omar 637 och af korsfararna
1098, blef sedan hufvudstad i det af den normandiske
fursten Bohemund (son till Robert Guiscard) grundade
furstendömet Antiochia, men eröfrades och ödelades
af muhammedanerna 1268. Slutligen kom A. i turkarnas
händer 1516. - Den nuvarande staden kallas Antakijeh
och tillhör det turkiska ejaletet Aleppo. Han
upptager blott en ringa del af det forna Antiochias
område. På den öfriga delen af den gamla staden ser
man gräskullar, ruiner samt mullbärs-, fikon- och
olivträdsplanteringar. I olikhet med byggnadssättet
i hela österlandet byggas husen i A. med sluttande
tegeltak, ett bruk som är framkalladt af det under
8 månader af året dagligen fallande regnet. Längre
österut, i det inre Syrien, herskar deremot ständig
torka. A. drifver en icke obetydlig handel med silke
äfvensom med säd och olivolja. Innevånarnas antal
uppgifves olika, omkr. 18,000.
2) Stad i Pisidien i Mindre Asien. Lemningar deraf,
ruiner af kyrkor, vattenledningar, triumfbågar m. m.,
finnas nordost om sjön Egerdir, s. v. från staden
Aksjer. A. var säte för en romersk prokonsul. Der
uppträdde Paulus på sin första missionsresa.
O. A. S.
Antiochus, namn på 13 syriska konungar af
Seleucidernas dynasti. De märkligaste af dessa voro:
1) A. I, 280-262 f. Kr. Han antog namnat Soter
(räddaren) efter en seger öfver gallerna, hvilka
inbrutit i Mindre Asien och der bosatt sig. Hans
försök att fördrifva dessa misslyckades dock liksom
äfven försöket att kufva Pergamum, som affallit
från det syriska riket. - 2) A. II, 262-246 f. Kr.,
den förres son, fick namnet Theos (gud) af staden
Miletus, som han befriat från dess tyrann. Parterna
och baktrerna afföllo under hans regering och bildade
sjelfständiga riken. - 3) A. III, "den store", 223-187
f. Kr., är bekant för sitt krig med romarna, hvilket
slutade 190 med Antiochi fullständiga nederlag och en
fred, i hvilken denne konung fick afträda hela Mindre
Asien och betala en oerhördt stor penningsumma. -
4) A. IV, med tillnamnet Epiphanes (den lysande),
175-164 f. Kr., framkallade genom sitt tyranni och
sin girighet judarnas uppror under Makkabeerna. - 5)
A. XIII, Asiaticus, 69-64 f. Kr., var den siste af
ätten. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
