Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antimon-cinober - Antimonglans - Antimonglas - Antimonium crudum - Antimonium diaphoreticum - Antinomi - Antinomism - Antinomiska striden - Antinori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mande mineralet senarmontit} eller i rombiska
prismer (den i Ungern och Sachsen förekommande
valentiniten). Med konst framställd, är den ett nästan
olösligt hvitt pulver. Den är en svag saltbas och
gifver med syror föga beständiga salter, som utmärkas
genom sin benägenhet att sönderdelas af vatten,
så att basiska salter i form af hvita fällningar
uppstå. Härifrån göres dock ett undantag af vinsyrad
antimonoxid kali, eller kräkvinsten, ett i medicinen
användt preparat. Antimonsyran är äfven ett hvitt
pulver. Antimonsyrans kaliumsalt, som erhålles jämte
kaliumsulfat genom upphettning af svafvelantimon
med salpeter, användes i den äldre medicinen under
namnet antimonium diaphoreticum, men är nu ur
bruk. Med svafvel gifver antimon tvänne föreningar,
nämligen antimontrisulfid, Sb2 S3,
antimonsvaflighet, som utgör mineralet antimonglans
eller spetsglans, samt antimonpentasulfid,
Sb2 S5, antimonsvafla. Bägge föreningarna
kunna erhållas på våta vägen i form af orangeröda
fällningar. Genom vissa förfaranden kan man på våta
vägen framställa en cinoberröd trisulfid, hvilken
under namnet antimoncinober nyttjas till olje- eller
vattenfärg. Antimontrisulfid utgör en beståndsdel
i en mängd af mineral, hvilka dels äro sällsynta,
dels vigtiga silfvermalmer. Antimontrisulfid, som
erhållits genom utsmältning ur spetsglansmalm,
kallas antimonium crudum. Blandningar af antimonoxid
och svafvelantimon utgöra preparaten antimonglas
(vitrum antimonii), antimonsaffran (crocus antimonii)
och kermes mineralis, som spelade en stor rol under
alkemiens tidehvarf.
Antimon har tämligen stor praktisk användning. Dess
legering med bly nyttjas till boktryckeristilar,
dess legering med tenn utgör britanniametallen,
dess svafvelförening är en röd målarefärg. Några
antimonpreparat, företrädesvis kräkvinsten,
användas i medicinen såsom emetica.
P. T. C.
Antimon-cinober, -klorid, -oxid, -regulus,
-sulfid, -svafla, -syra. Se Antimon.
Antimonglans, spetsglans, min., ett af antimon och
svafvel sammansatt mineral (af formeln Sb2 S3), som
träffas i blygrå och metallglänsande, till knippen
förenade prismer eller i bladiga massor af 4,6-4,7
egentlig vigt. I Sverige är antimonglans såsom en
mycket stor sällsynthet funnen vid Sala. Utomlands
träffas deri på Harz, i Sachsen, Böhmen, Ungern,
Frankrike, på Borneo m. fl. ställen. Antimonglans är
den vigtigaste antimonmalmen.
P. T. C.
Antimonglas. Se Antimon.
Antimonium crudum Se Antimon.
Antimonium diaphoreticum Se Antimon.
Antinomi (af Grek. antí, emot, och nomos, lag),
filos. Detta ord, som egentligen betyder "lagarnas
strid", tillhör sedan Kants tid det filosofiska
konstspråket och nyttjades af nämnde tänkare som
beteckning för de motsatta påståenden om verlden, till
hvilka man skulle drifvas, om man å ena sidan utginge
från förnuftets fordran af något obetingadt och å
den andra toge hänsyn till den faktiskt gifna sinliga
erfarenheten. Förnuftet fordrar, sade Kant, att
verlden skall hafva en början i rum och tid, att det
skall gifvas något enkelt, att en fri, intelligibel
orsak skall finnas o. s. v. Erfarenheten åter nödgar
oss till fullkomligt motsatta påståenden. Deraf
drog Kant den slutsatsen, att den kosmologiska idén,
i likhet med de öfriga förnuftsidéerna, endast kan
tjena till regel och rättesnöre vid systematiseringen
af våra kunskaper (om det sinliga), hvaremot denna
idé icke kunde gifva oss någon kunskap om det
öfversinliga. - Kants dialektik, till hvilken läran
om antinomierna hör, hvilar på den förutsättningen,
att all vår erfarenhet är sinlig, eller inskränkt till
tingen i tid och rum - en förutsättning som dock ej
är riktig.
G. S.
Antinomism (af Grek. antí, emot, och nomos,
lag), teol., ringaktande af den mosaiska sedelagens
betydelse och ändamål. Redan under den apostoliska
tiden funnos antinomistiska riktningar, enligt hvilka
sedelagens stränga befallande form var oförenlig med
den kristliga friheten. Bland gnostikerna uppkom
en grof antinomism, som var grundad på läran om
dualismen mellan ande och materie. Under medeltiden
återfinna vi antinomismen hos de spiritualistiska
sekter, som då uppstodo (Den helige Andes sekt
m. fl.). I den lutherska kyrkans första tid förekom
också ett slag af antinomism (se Agricola, Johann,
sp. 278). Äfven i den reformerta kyrkan hafva
sådana åsigter gjort sig gällande. På Cromwells
tid uppträdde nämligen bland independenterna i
England flere ifriga anhängare af det ovilkorliga
nådavalet med den läran, att sedelagen kan
undvaras och att menniskans sedliga sträfvanden
ej hafva något inflytande på hennes salighet. -
Hvarje antinomistiskt system - dess syfte må vara
hur allvarligt som hälst - leder konseqvent till
osedlighet.
G. O. L.
Antinomistiska striden. Se Agricola, Johann.
Antinori, Orazio, italiensk patriot och naturforskare,
f. i Perugia 1811. Han gjorde sina studier vid
universitetet i sin fädernestad och derefter i Rom,
der han bosatte sig. A. var under en längre tid
prinsen af Canino behjelplig vid ordnandet af dennes
stora zoologiska samlingar och utarbetandet af hans
"Fauna italica". I 1840-talets politiska rörelser,
som ledde till Italiens pånyttfödelse, tog han
verksam del, både med pennan och i ledet. Så utgaf
han jämte Ottavio Gigli tidskriften L’artigianello
(handtverkaren), hvars hufvuduppgift var att arbeta
för folkupplysningen. A. skref der bl. a. artiklarna
om reformer i skolväsendet. Under kriget kämpade han
som frivillig i den romerska legionen vid Corunda och
Velletri samt deltog med utmärkelse i Roms försvar. Då
denna stad intogs af fransmännen, måste han fly
och begaf sig först till Athen, sedan till Smyrna,
der han en längre tid sysselsatte sig med zoologiska
studier. Från Smyrna gjorde han 1854, förnämligast för
att rikta sina ornitologiska samlingar, vidsträckta
resor i Syrien och Mindre Asien samt 1859 till öfre
Niländerna, från hvilka han återvände med rika
skördar af naturföre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
