Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alemanner - d'Alembert - Alembik - Alembrotsalt - Alemtejo - Alençon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars upphofsman, pseudonymen Mateo Lujan
de Sayavedra, sedermera persiflerades af den
verklige författaren. En utlofvad tredje del utkom
aldrig. "Guzman" är öfversatt på nästan alla
språk, till och med på latin. Den uppnår icke
sin förebild, Mendozas "Lazarillo de Tormes",
i ursprunglighet, friskhet och lif, men utmärker
sig för menniskokännedom, för sedeskildringarnas
mångfald och rikedom samt för ett visst sträfvande
efter moralisk rättvisa. A. L.
Alemanner l. Alamanner, en hufvudsakligen af
sveviska stammar bestående germanisk folkförening,
hvilken uppträdde mellan Main och Donau. De omtalas
första gången 211 e. Kr., då de sammanstötte med
Caracalla. Sedermera gjorde de tid efter annan
infall i Gallien. Julianus besegrade dem i trakten
af Strassburg (357). Aëtius höll dem tillbaka från
Gallien, men efter hans död uppträdde alemannerna och
frankerna såsom mäktiga folkförbund på sina gamla
vägar. Sedan Klodvig grundat det frankiska väldet
i Gallien, kom han snart i krig med sina grannar i
öster, alemannerna, besegrade dem (490) vid öfre Rhen
(vid Zülpich) och tvingade dem att underkasta sig
frankiskt öfverherrskap. I Maintrakterna invandrade
sedan frankisk befolkning, och der uppstod med
tiden hertigdömet Franken. Men i sydvestra
Tyskland (mellan Rhen och Lech, på det område,
som längre fram utgjorde hertigdömet Schwaben),
i Elsass och i en stor del af Schweiz bibehöll
sig den alemanniska befolkningen med egen lag och
egna hertigar under frankisk öfverhöghet. Namnen
Alemanner och Alemannien utbyttes sedermera mot
namnen Schwaber (Svever) och Schwaben. – Fransmännen
hafva öfverflyttat alemannernas namn ("Allemands")
på tyskar i allmänhet.
d’Alembert [dalangbär], Jean le Rond, berömd
matematiker, filosof och skriftställare, ett af 18:de
århundradets största snillen. Han föddes 1717 i Paris
och utsattes vid kyrkan le Rond af sina föräldrar,
fru de Tencin och ingeniörofficeren Destouches,
men upptogs af en fattig glasmästarehustru och fick
sedermera understöd äfven af sin fader, så att han
kunde studera i Collége Mazarin. Redan som gosse
väckte han uppseende för sina rika anlag och sina
kunskaper. Först egnade han sig ifrigt åt teologi
och rättsvetenskap äfvensom åt medicin och filosofi,
men hängaf sig snart uteslutande åt de s. k. exakte
vetenskaperna, såsom fysik och matematik. Bland hans
många arbeten, alla utmärkta för grundlig lärdom och
klar framställning, må nämnas Traité de dynamique
(1743), Traité de l’équilibre et du mouvement des
fluides (1744) och Réflexions sur la cause générale
des vents (1744 och 1747). Han författade äfven
flere andra afhandlingar i fysik, astronomi m. m.,
vann åtskilliga pris och blef ledamot af flere in-
och utländska vetenskapliga samfund. Tillsammans
med Diderot utgaf han (1751-1772) det ryktbara verket
Encyclopédie, i hvilket A. skref den matematiska delen
samt inledningen, ett mästerstycke af vetenskaplig
framställning och god stil. Hans afhandling mot
jesuiterna äfvensom de religiösa åsigter, hvilka
han för öfrigt uttalade och som
väsentligen stämde öfverens med de andre
s. k. encyklopedisternas, ådrogo honom tvister och
förföljelser, hvarför han snart nästan uteslutande
egnade sig åt literära ämnen. Hans Essais sur les
gens de lettres. L’art de traduire, Réflexions
sur le style, Mémoires de la reine Christine de
Suède m. fl. arbeten af detta slag gåfvo honom det
literära anseende, som 1754 föranledde hans inkallande
i Franska akademien, hvars ständige sekreterare han
blef 1772. I denna egenskap skref han sina Éloges,
lefnadsteckningar öfver aflidna ledamöter af
akademien. – A. var till sitt väsende enkel, behaglig
och blygsam äfvensom välgörande och oegennyttig. Han
afslog flere lockande anbud från såväl Fredrik II i
Preussen som Katarina II i Ryssland och qvarstannade
i sitt fädernesland, oaktadt Franska akademien för
hans "irreligiösa åsigters skull" indragit det årliga
underhåll hon förut tilldelat honom. A. dog 1783.
Hans arbeten utgåfvos af Bastien 1805, af Didot 1821
och af Condorcet 1853.
Alembik, ett slags retort. Se Alambik.
Alembrotsalt, kem., alkemisternas benämning på
en förening af qvicksilfverklorid och salmiak,
med hvars tillhjelp de trodde sig kunna förvandla
de oädla metallerna till ädla. Ordet "alembrot"
är kaldeiskt och betyder "konstens nyckel" eller
"vishetens nyckel". P. T. C.
Alemtejo [alemte’cho], Span. Alentejo. ("på
andra sidan Tejo"), provins i Portugal, gränsar
i n. till Beira, i ö. till Spanien, i s. till
Algarve och i v. till Atlantiska oceanen och
portug. Estremadura. Dess ytvidd är 471,38
qv.-mil. 331,341 innev. (1871). Det genomskäres af
flere bergskedjor, af hvilka Sierra de Monchique
är den högsta, och vattnas af åtskilliga floder,
bl. a. Guadiana och Sado (Sadao, Saao). A. har
många vidsträckta slätter, af hvilka några äro
bördiga åkrar och betesmarker, andra osunda träsk
eller ofruktbara ödemarker. Södre delen af A. är
uppfylld med stora skogar af korkek, vanlig ek,
gran och kastanj. Slätterna och dalarna frambringa
hvete, majs, ris, drufvor, fikon, mandel, citroner och
oliver. Åkerbruket, boskapsskötseln och bergsbruket
äro icke synnerligen högt uppdrifna; industrien
inskränker sig nästan uteslutande till beredning af
en god olja. – A. delas i distrikten Beja, Evora
och Portalegre. Dess förnämste städer äro Evora,
Portalegre, Elvas, Beja och Estremoz.
Alençon [alangso’ng], hufvudstad i franska
depart. Orne i Normandie, nära Sarthes inflöde i
Briante, på en vidsträckt och fruktbar slätt. Staden
har en vacker katedral och lemningar efter
hertigarnes af Alençon gamla slott. 16,037
innev. (1872). – Det är berömdt för sina spetsar
(points d’Alençon) och sina vackert slipade
qvartskristaller (diamants d’Alençon) samt har
dessutom fabriker för tillverkning af linne- och
yllevaror, stråhattar, handskar och kemikalier
m. m. – A. var först ett grefskap och blef sedermera
hertigdöme. De förste hertigarne af A. härstammade
från Karl II af Valois, hvilken 1322 fick grefskapet
som län. Först i början af 15:de årh. upphöjdes det
till hertigdöme, och stamfaderns sonson, Johan III,
som 1415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
