Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aldringen - Aldus Manutius - Ale - Ale - Ale - Alea jacta est - Aleander - Aleardi - Aleatico - Alecsandri - Alecto - Aleholmstraktaten - Alekto - Aleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldringen (Aldringer, Altringer), Johann v.,
friherre af Koschitz, grefve af Gross-Ligma,
kejserlig fältmarskalk under trettioåriga kriget,
föddes 1591 i Luxemburg och dog 1634. I sin ungdom
åtföljde han såsom tjenare några franska adelsmän
på en resa, tjenstgjorde derefter som sekreterare
hos generalen Madrucci och dennes broder kardinalen,
men ingick sedermera som soldat vid den kejserliga
hären. Der arbetade han sig hastigt upp och var redan
1622 öfverste. 1626 försvarade han brohufvudet
vid Dessaubryggan mot Mansfeld. Under de närmast
följande åren användes han såväl i diplomatiska
som i krigiska värf och stod i stort anseende ej
mindre hos kejsaren än hos Wallenstein. År 1630
deltog han i Colaltos fälttåg i Lombardiet, der vid
Mantuas eröfring en stor del af bytet kom på hans
lott. Året derpå återvände A. till Tyskland och förde
i förening med grefve Egon af Fürstenberg kriget
emot Würtemberg samt förenade sig efter slaget vid
Breitenfeld med Tilly och blef liksom denne svårt
sårad i striden vid Lech 1632. Sedan Tilly aflidit,
kämpade han med utmärkelse vid Wallensteins sida
emot Gustaf Adolf i slaget vid Nürnberg. Åren
1633 och 1634 förde han, till en del gemensamt
med hertigen af Feria, kriget emot svenskarna i
Schwaben och vid Rhen, men fick ej glädja sig åt några
lysande framgångar. Efter Wallensteins död förenade
A. sina trupper med den kejserliga hufvudhären till
Regensburgs eröfring. Då Horn och hertig Bernhard,
på väg till Regensburgs undsättning, vändt sig
mot Landshut, ryckte A. till denne stads försvar,
men blef slagen och träffades af en dödande kula,
sannolikt från hans egna soldaters led (1634).
O. A.
Aldus Manutius, venetiansk boktryckare. Se Manutius.
Ale, Nord. myt., en af åsagudarne. Se Vale.
Ale, härad i Vestergötland, Elfsborgs län. Arealen
80,954 tnld. 292 21/32 ofm., 245 7/32 fm. mtl. 12,119
innev. (1874). Häradet består af följande socknar:
Sköfde, Hålanda, Skepplanda, S:t Peter (Gamla
Lödöse), Tunge, Starrkärr, Kilanda, Nödinge och Östad.
<b>Ale</i> [äl], Eng., ett slags öl, som först bryggdes i
England och Skotland, men som nu tillredes äfven
i andra land. Vid dess bryggning nyttjas ljust
malt. Flere sorter finnas, såsom Pale ale, Scotch
ale m. fl.
Alea jacta est, Lat., "tärningen är kastad", Cæsars
utrop, då han gick öfver floden Rubicon för att börja
kriget mot Pompejus.
Aleander, Hieronymus, kardinal, f. i Motta i
prov. Treviso 1480, d. i Rom 1542, var en af Luthers
och reformationens ifrigaste motståndare. Han kallades
af Ludvig XII 1508 till lärare vid universitetet
i Paris och beklädde äfven en tid rektorsämbetet
derstädes. Påfven Leo X tog honom sedan till sin
bibliotekarie. 1524 utnämndes han till ärkebiskop
i Brindisi och 1537 till kardinal. Hans Lexicon
græco-latinum (1512) är ett för sin tid utmärkt
arbete. – A. är beryktad i reformationens historia
framför allt genom sitt häftiga och hänsynslösa
uppträdande mot Luthers sak vid riksdagen i Worms
1521. Han infann sig der i egenskap af påflig
legat och höll ett tre timmars tal, i hvilket han
på det bestämdaste motsatte sig Luthers kallande
till riksdagen och hvari han yrkade, att Luthers
utgifna skrifter genast skulle brännas. Han säges
äfven vara författare till det s. k. Worms-ediktet,
genom hvilket Luther och hans anhängare förklarades
i riksakt. J. H. B.
Aleardi, Aleardo, italiensk skald, född
1814 i Verona, studerade filosofi samt natur-
och rättsvetenskaperna, blef sedan advokat i
Verona, men kunde icke vinna någon befordran på
ämbetsmannabanan, emedan han var misstänkt af den
österrikiska regeringen. Hans förstlingsdikt, Arnalda
(1842), var utan politiska anspelningar, men icke
så de följande, af hvilka han af försigtighet måste
tillintetgöra flere. I sina redan 1845 skrifna,
men först 1857 tryckta Prime storie skildrar han
kampen mellan frihet och despotism samt förutsäger
Italiens enhet. Genom Lettere a Maria (1848) blef han
qvinnornas älsklingsskald; genom sitt deltagande i
revolutionen 1848 och sin deraf föranledda fångenskap
i Mantua förvärfvade han männens ynnest. Sina
lidanden i fångenskapen besjöng han i Triste dramma
(1859). Under kriget mot Österrike 1859 blef han å
nyo orättvist häktad. Efter fredsslutet invaldes han
i det italienska parlamentet. Dikten I sette soldati
(1861) tillegnade han Garibaldi och i Canto politico
(1862) angrep han påfven Pius IX. Hans dikter gjorde
således propaganda för Italiens politiska, sociala
och religiösa pånyttfödelse. A. L.
Aleatico, ett sött, aromatiskt, rödt muskatellvin,
som beredes i synnerhet vid Florens och på Elba,
men derjämte på flere andra ställen.
Alecsandri, B., rumänisk skald. Se Alexandri.
Alecto, Grek. Alekto, Grek. myt., en af de trenne
furierna. Se Furier.
Aleholmstraktaten, fördrag, ingånget år 1366 å
Aleholms slott på Laaland emellan hertig Albrekt
af Mecklenburg och konung Valdemar Atterdag af
Danmark. Hertig A. afträdde deri till Danmark, å
sin son svenske konungen Albrekts vägnar, Gotland,
Värend, Finnveden och södra Vestergötland för att
dermed vinna bistånd af Valdemar emot konung Håkan i
Norge. Fördraget blef ej utfördt, dels derför att de
svenske stormännen vägrade gå in derpå, dels emedan
Albrekt fick bistånd af hanseaterna mot Danmark.
R. T.
Alekto, Grek. myt. Se Alecto.
Aleman, Mateo, spansk romanförfattare, föddes
omkr. midten af 16:de årh. i Sevilla, var omkr. 1568
tjensteman vid finanserna, men utvandrade – sedan
en anklagelse för underslef ådragit honom en
längre tids fångenskap – till Mejico, der han dog
omkr. 1610. Hans hufvudverk är Guzman de Alfarache,
en skälmroman i den af Mendoza skapade pikareskstilen
("estilo picaresco"). Första delen af denna roman
upplefde genast (1599) tre upplagor samt omtrycktes
ytterligare under de följande sex åren 26 gånger
inom och utom Spanien. Andra delen utkom 1605, efter
det några år förut en falsk fortsättning af romanen
offentliggjorts,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
