Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akershus - Akhissar - Akiander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppförandet af ett magasin. A:s kapell nämnes ofta
i biskopars och påfliga legaters bref på 1200-
och 1300-talen. C. J. B.
Akershus, någon gång i äldre tider benämndt
Akersborg, fästning vid Kristiania, anlagd i slutet
af 13:de århundradet på Akersnäs, södra spetsen
af Akershagen (se Aker). Det belägrades första
gången om vintern 1308–09 af den svenske hertigen
Erik. Under föreningen mellan Sverige, Norge och
Danmark fick borgen en allt större betydelse och
var ofta konungarnes residens. Af denna orsak var
hon under unionstiden vanligen anförtrodd åt män,
på hvilka de danske konungarne trodde sig kunna lita,
t. ex. under en lång följd af år (1443–1476) åt den
ryktbare Hartvig Krummedike. Mot slutet af 15:de
årh. var A. en kort tid anförtrodt åt Knut Alfsson af
Tre Rosor, men blef honom åter fråntaget. Under den
kort derefter inträffade fejden rörde sig striden
hufvudsakligen om besittningen af A., som intogs
af Knut Alfsson, men som åter måste gifva sig,
då denne blef mördad (den 18 Aug. 1502). Sedermera
belägrades A. af Kristian II, 1532, och af svenskarne,
1567, båda gångerna utan att blifva intaget. Under
Kristian IV, hvilken sjelf ofta besökte A., blef den
gamla borgen underkastad en genomgripande ombyggnad,
hvarvid hon i det hufvudsakliga fick det skick, hon
ännu eger, men hvarvid också de flesta lemningarna
från medeltiden försvunno. Äfven fästningsverken
utvidgades och förbättrades af sistnämnde konung:, den
nu så kallade öfre fästningen, som närmast omgifver
den gamla borgen, är till största delen uppförd
af honom. Ytterligare utvidgades de af Kristian V,
förnämligast med den så kallade nedre fästningen,
som uppfördes under ledning af fältmarskalken grefve
J. V. Wedel-Jarlsberg. Ännu en gång belägrades
A., näml. 1716 af Karl XII, som dock af brist
på belägringsartilleri hindrades från att intaga
fästningen. Sedan har hon icke spelat någon roll i
krigshistorien och har nu betydelse endast såsom den
norska härens central-dépôt. Fästningsverken hafva
derför efter hand blifvit till en stor del nedrifna på
den mot land liggande sidan, under det de som vetta
åt sjösidan utgöra vackra spatsergångar. Det gamla
slottet – hvaraf den östra flygeln på grund af sin
bristfällighet refs ned omkr. 1740 – nyttjas till
rustkammare. Äfven riksarkivet hade der sin lokal
till 1866. Till 17:de årh. var slottet bostad för
ståthållarne samt för konungarne, när dessa besökte
Norge. Det gör genom sitt borgartade yttre, med sina
torn och gaflar, en utmärkt effekt i det omgifvande
landskapet. På öfre fästningen finnes det så kallade
"slafveriet", en straffanstalt för de farligaste
förbrytarne; på nedre fästningen hafva i senare
tider uppförts stora arsenalsbyggnader. – Efter
Akershus hade fordom det omliggande distriktet, som
innefattade större delen af det sunnanfjällska Norge,
namnet Akershus län, hvilket 1660 förändrades till
Akershus amt. Detta har likväl under tidernas lopp
småningom förminskats, så att det nu blott innefattar
landskapen omkring den inre delen af Kristianiafjorden
och upp mot Mjösen, nämligen de tre
fögderierna Aker och Follo, Öfre Romerike och Nedre
Romerike, med en yta af 94,48 geogr. (40,77 norska)
qv.-mil, på hvilka 1865 lefde 107,416 innev. Detta
amt innefattar flere af Norges fruktbaraste trakter,
bland dem i främsta rummet Akersdalen omkring
Kristiania (hvilken utgör största delen af Akers
prestgäll), ehuruväl äfven flere jämförelsevis
öde sträckor. Sålunda utgår i norr och vester från
Akersdalen en mycket stor skogshöjd, Nordmarken
och Krokskoven, som är glest befolkad och
endast på tre ställen genomskäres af vägar. –
Amtets hufvudnäringar utgöras numera hufvudsakligen
af åkerbruk och skogsskötsel, sedan flertalet af
de många bergverk, som fordom funnos (Eidsvold,
Bærum, Hakkedal, Dikkemark m. fl.), numera äro
nedlagda och endast få nya trädt i stället. År 1870
räknades 109 sågverk, med 7,167 arbetare. – Under
benämningen Akershus stift innefattades fordom de
två gamla biskopsdömena Oslo och Hamar, men sedan
Kristiania skildes från Akershus amt, kallades
stiftet i allmänhet Kristiania stift, och från
detta har i senare tid Hamar stift blifvit skildt.
Y. N.
Akhissar ("hvita borgen"), stad i vestra delen
af Mindre Asien, turkiska ejaletet Aidin, 13 mil
n. ö. om Smyrna, vid stora stråkvägen emellan
Smyrna och Konstantinopel, i en trakt som är föga
bebyggd, fastän fruktbar och ytterst rik på
vallmo (opium). Omkr. 8,000 innev. – A. hette fordom
Thyatira, och var Lydiens nordligaste stad samt
berömd för sina utmärkta purpurfärgerier. Af denna en
gång stora stad finnas ännu pelare, stenläggningar,
grafstenar m. m.
Akiander, Matthias, finsk universitetslärare och
forskare, föddes år 1802 i Jääskis socken i östra
Finland. År 1811 skedde i Viborgs län, som då ännu
hörde till Ryssland, utskrifning af folk till ryska
flottan. Akianders fader, bonden Martti Akkanen, som
hade tre söner, fruktade, att, om alla vore hemma,
åtminstone en af dem skulle tagas till soldat,
och sände derför den nioårige Matti till Viborgs
skola. Då rektorn derstädes fick höra piltens namn,
förklarade han, att detta icke vore lämpligt för
en karl (akkanen betyder nämligen "liten gumma"),
och så fick Matti det mera lärdt klingande namnet
Akiander. År 1812 blef Viborgs län åter förenadt med
Finland, och Akiander, liksom så mången annan son
af det "Gamla Finland", räddades derigenom åt det
"unga Suomi". Han blef student i Åbo, 1822. Efter
högskolans flyttning till Helsingfors (1827) sökte
A. sig dit och tjenstgjorde först som skollärare,
sedan som lektor i ryskan vid universitetet. I detta
språk blef han 1853 extra ordinarie och 1862 ordinarie
professor. Från sistnämnda befattning afgick han
såsom emeritus 1867. Han bortrycktes plötsligen af
koleran den 2 Augusti 1871.
Tidigt började Akiander göra samlingar till det verk,
som kan sägas vara hans både första och sista och
på hvilket han arbetade under fyrtio år, ehuru det
utkom först under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
