Står nu detta fast, så tänker jag därpå bygga följande satts, näml at hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån.
Hwar och en söker sitt bästa. Denna böjelse är så naturlig och nödig, at alla Samfund, som finnas i hela werlden, fota sig därpå: annars ägde Lagar, straff och belöningar icke ens rum, och hela människo-slägtet skulle inom en kårt tid gå aldeles under. Det arbete betalas altid bäst, som hafwer högsta wärdet, och det sökes hälst, som bäst betalas.
Så länge jag i den ena handteringen kan tilwerka waror för 6 Daler om dagen, går jag ogerna i den som räntar 4. I den förra war både Nationens och min winst en tredjedel större, än i den senare.
När altså någon nödgas, eller genom publique belöningar upmuntras, at arbeta i någon annan näring, än där han förtjenar högsta winsten; ty annars sker det icke, mera än en Köpman säljer sin Wara under det honom bjudes; så är ofelbart, at det sker med Nations förlust.
Winner den hwars arbete någon nödgas göra, så mycket som arbetaren förlorat, är det icke Nationnal winst; men winner han mera, blifwer endast differancen en Nations winst, men utwerkad genom medborgares förtryck.
Således blifwer tydeligt, at när någon genom andras arbete drifwer et
werk, men hwarken betalar, eller utan förlust, är i stånd, at betala
så mycket, som arbetaren i något annat närings-fång kan förtjena,
måste saknaden i deras dagspenning wara en Nationnal förlust.
