I myckenheten af tilwerkningar, eller rättare sagt, i wärdet af dem, består således et folks rikedom; men tilwerkningarnas mängd beror på twänne hufwud-grunder, näml myckenheten af arbetare och deras flit. Båda åstadkommer Naturen, när hon får wara okonstlad.
Skulle den stora Mästaren, som pryder dalen med blomster och öfwertäcker sjelfwa bärgs-klinten med gräs och måssa, röja et så stort fel uti människan, sitt mästerstycke, at hon ej kunde rikta jordklotet med så många inbyggare, som det kan föda? Det wore nedrigt tänkt af en Hedninge, men gudlöst af en Christen, då hon läser et befallande Allmagts ord: Wäxer til, föröker eder och upfyller jordena.
För den fallna människan war det et straff, at hon skulle föda sig uti sin anletes swett; men det war så beskaffat, at Naturen utmätte det sjelf, då hon för sina behofs skul war nödsakad därtil, emedan hon ingen annan hade at anlita om sina nödtorfter, än egna händer; och mödan lättades af winingslystnaden, då hon därigenom såg sig få hwad hon behöfde.
Saknas någondera af dem, bör felet sökas i Nationens författningar; men icke gerna i någon brist utaf dem, utan i de hinder, som äro lagde i wägen för Naturen.
Sättes medborgare genom dem utur stånd, at föda sitt och barnens lif,
måste de med sina affödor dö, eller fly bårt ifrån sin fosterbygd. Ju
flera utwägar genom författningarna gifwas för en del, at lefwa af
andras möda, och hinder läggas i wägen för andra, at få nära sig med
arbete, ju mera qwäfjes idogheten, och Nationen kan ej annat än likna
den form i hwilken hon blifwer guten.
