Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övriga, än att den var mera omsorgsfullt skyddad mot storm
och oväder.
Slutligen hördes ett halvhögt mummel, och hela stammen
reste sig upp. Dörren till nämnda hydda öppnades, och ut ur
densamma trädde tre män, vilka långsamt närmade sig platsen.
Alla tre voro de åldriga, men i synnerhet den ene tycktes ha
upplevat en betydligt längre tidsrymd än som vanligen brukar
vara en människas lott. Hans fordom höga och smärta gestalt
vacklade nu under bördan av ett helt århundrade. Långsamt
skred han fram. Hans mörka, rynkiga ansikte omramades av
långa, snö vita lockar, vars rikedom vittnade om, att de icke på
många år varit i beröring med någon sax. Den ärevördige
hövdingens dräkt var rik och praktfull. Han var klädd i det
dyrbaraste pälsverk, och hans bröst täcktes av medaljer i silver och
guld, vilka han under loppet av sitt långa liv mottagit från
åtskilliga kristna härskare. Armband och spännen av samma
metall smyckade hans armar och ben och ett silverdiadem med
svarta strutsfjädrar krönte hans huvud. Hans tomahawk var
nästan helt beslagen med silver, och handtaget på hans kniv
bestod av rent guld.
Då rörelsen vid åsynen av denne så högt aktade gamle, något
lagt sig, gick namnet Tamenund från mun till mun.
Magua hade ofta hört denne vise och rättsinnige delawarhövding
prisas och skyndade därför längre fram för att riktigt
kunna betrakta den man, vars avgörande röst skulle ha så stort
inflytande på hans egna angelägenheter.
Åldringens ögon voro slutna, liksom hade de varit trötta på
att aktgiva på de mänskliga lidelserna och egennyttan hos alla
som omgåvo honom. Han gick förbi Magua, utan att giva
akt på honom och skred, stödd på sina följeslagare, bort till en
upphöjning, där han med en furstes värdighet satte sig ned.
Intet kunde övergå de hedersbevisningar och den kärleksfullhet,
varmed detta besök mottogs av delawarerna. De mest
ansedda hövdingarna reste sig, gingo fram till åldringen, böjde
sig ödmjukt och lade hans händer på sina huvuden, liksom om
de velat utbedja sig hans välsignelse. De yngre nöjde sig med
att vidröra hans kläder eller närma sig honom, liksom om de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
