Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närheten av någon av eldarna, såg man dock tydligt vilda
lidelser avspeglade i deras anleten.
Under detta tumult av blodtörstiga fiender, kunde flyktingen
naturligtvis icke stanna ett ögonblick för att hämta andan. Strax
såg det ut, som om han skulle kunna dölja sig i skogen, men som
en stormvind kastade sig förföljarna emot honom och drev honom
tillbaka från den räddande urskogen. Som en jagad hjort vände
han om, sprang pilsnabbt över ett högt, flammande bål, trängde,
utan att kunna hejdas, genom den församlade mängden och
syntes plötsligt på den motsatta sidan av lägerplatsen. Men
även här påträffade han en del fiender, vilka drevo honom
tillbaka och ännu en gång störtade han in i trängseln, liksom hade
han sökt sin räddning i den allmänna förvirringen. Några
ögonblick förflöto, utan att Duncan såg honom och han antog därför
att den modige mannen var förlorad.
Det var omöjligt att urskilja annat än en sammangyttrad
mängd av mörka skepnader, vilka vilt tumlade omkring
varandra. Blänkande knivar och tomahawker glänste i skenet av
eldarna, men slag och stötar av dessa vapen föllo endast på
måfå. Här och där föll ljusskenet på en lätt gestalt, vilken som
en pil susade fram på platsen, som det tycktes vild av förtvivlan.
Detta ingav Duncan en förnyad förhoppning, att fångens stora
styrka och smidighet till slut skulle bereda honom friheten.
Plötsligt kom mängden rusande mot den plats, där han själv
stod, och främlingen blev under förvirringen ånyo synlig. Men
även de största mänskliga krafter måste dock till slut duka under
för dylika ansträngningar. Detta insåg fången, ty, begagnande
sig av en tillfällig öppning, bröt han sig igenom ledet och gjorde
ett sista förtvivlat försök att nå skogen. Som om han vetat att
det från Duncans sida icke var något att befara, sprang han tätt
förbi honom. En hög, kraftig huron, som hittills hållit sig något
tillbaka, var i hack och häl på honom och hotade honom med ett
dödande slag av sin tomahawk. Detta förhindrade dock Duncan,
i det han sträckte fram sin ena fot, över vilken indianen föll.
Hans offer begagnade sig med tankens hastighet av den vunna
fördelen. Flyktingen ilade runt omkring, for som ett stjärnskott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
