Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mohikanerna begagnade detta uppehåll för att lista sig in i
skogen och söka utspionera omnejden. Falköga följde efter dem,
men kom snart tillbaka, röd i ansiktet av förargelse.
"De beskedliga fransmännen", yttrade han tvärt och kärvt, "ha
ställt en vaktpost av indianer och vita mitt över den väg, vi
skola passera, och vi kunna i dimman lika lätt komma in mitt
ibland dem, som vi kunna ha utsikt att komma förbi dem."
"Kunna vi icke genom att taga en omväg undgå faran?"
sporde Heyward.
"Lämnar man i dimman den rätta vägen, så är det icke så
säkert, att man kan återfinna den igen", svarade Falköga
villrådig.
Han hade knappt uttalat dessa ord, då en skarp knall
skakade luften. En kanonkula slog ned i skogen emot en trädstam
och rullade sedan framåt marken. Samtidigt återvände indianerna,
och Chingachgook talade ivrigt på delawarernas språk.
"Ja, så skulle det möjligen kunna gå", sade Falköga, då
indianen slutat. "Låt oss fortsätta vår marsch!"
"Nej, håll litet!" sade Duncan. "Säg mig först, vad förhoppning
vi kunna ha att lyckas!"
"Icke någon stor, men dock alltid större än ingen", svarade
spionen. "Kulan har anställt åtskillig skada i skogen där den
gått fram, och spåren härav kunna vi följa till fortet, så vida
andra tecken bedraga oss. Nu inte ett ord mera! Följ mig
genast, så vida dimman icke skall lämna oss i sticket!"
Heyward insåg tydligt att ögonblicket för en rask handling
var inne, och förde de två systrarna framåt, under det han icke
lämnade Falkögas höga gestalt ur sikte. Knappt hade de dock
hunnit ett halvt hundra steg, förr än dimman blev så tät, att våra
vänner knappast kunde igenkänna varandra. De hade gjort en
liten omväg till vänster och drogo sig nu åter tillbaka mot höger,
då plötsligt det högst ovälkomna ropet: "qui va là?" ljöd i
deras öron, sedan de nu tillryggalagt hälften av vägen till de
fästningsverk, som inneslöte deras vänner.
"Fortsätt!" viskade Falköga, i det han åter drog sig mot
vänster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
