Lill-Bengt för sin del var alldeles nöjd med det tal, som han hade fått. Orden, att han hade varit en god och trogen tjänare, och medaljen och prostens närvaro i drängstugan och hela hedersbevisningen hade den kraften, att både ledvärk och ryggskott upphörde. Under eftermiddagen satt gubben upprätt i sängen och berättade om och omigen för alla, som ville höra, om den stora händelsen, då han räddade regementsskrivarns penningskrin.
En vinter hade han och regementsskrivarn varit ute på uppbördsresa. De hade befarit alla de östra häraderna och skulle ta itu med de västra, men innan de började med dessa, ville regements- skrivarn fara hem ett tag, därför att han längtade efter hustru och barn.
Det sade han ju inte till Lill-Bengt. Han skyllde på att hästen behövde ett par dagars vila och att matsäcksskrinet var tomt och tarvade påfylling. Dessutom var penningskrinet nu så fullt, sade han, att han inte ville fara vidare med det, förrän han hade fått tömma det och skicka in pengarna till Karlstad.
Men samma dag, som de vände sin näsa mot hemmet, blev det ett hiskligt yrväder, som fyllde alla vägar med snö, så att de måste köra i gående. Det var redan skumt, när de foro över Klarälven vid Olsäter, och när regementsskrivarn strax därpå åkte förbi Nordsjö herrgård, talade han om att han borde vika in där och be om natthärbärge. Men han längtade hem, som sagt, och det var bara två mils resa kvar till Mårbacka, och de kommo överens om, Lill-Bengt och han, att om de också skulle hehöva sitta på vägen ända till tio eller elva, så var det ändå bäst att få sova i egen säng.
När de kommo in i den djupa skogen mellan Nordsjö och Sandviken, funno de vägen alldeles obanad, och släden gick så tungt, att Bruningen gav tappt. Den stannade mellan varje steg, och varken med stryk eller goda ord kunde de få liv i den.
»Det var förargligt, det här, du Bengt,» sade då regementsskrivarn. »Men hur är det, finns det inte ett litet skogstorp här i närheten?»
»Jo, dä har regementsskrivarn rätt i. Dä finns e stuga ett lite stöcke härifrån. Men där kan inte regementsskrivarn ta in.»
»Jag förstår vad du tänker på, Bengt,» sade regementsskrivarn. »Det där torpet brukar visst vara värdshus för skojare och landsstrykare, och jag vet, att hederligt folk aktar sig för att ta in där. Men tycker du, att vi har något annat att göra? Nu har vi hållit på i tre timmar från Nordsjö och hit, och hästen är tröttkörd. Vi är tvungna att få in den under tak, så att den får vila ut.»
»Ja, regementsskrivarn gör i si sak, som han vell,» sade då Lill-Bengt.
När drängen talade på det sättet, förstod husbonden, att han hade sina starka skäl för att inte ta in i torpet, och han beslöt att göra ännu ett försök att komma fram på landsvägen.
Båda de resande begåvo sig ur släden och började trampa upp väg för hästen, som långsamt följde efter. Det var ett tungt göra. Lill-Bengt för sin del hade hårt arbete, och regements- skrivarn, som var iförd stora resstövlar, som gingo ovanom knäet, vargskinnspäls och resskärp, blev alldeles andfådd.
»Nej, du Bengt, det här går inte,» sade han, då de voro ungefär mittför skogstorpet. »Rättnu blir det med mig som med Bruningen. Du får allt gå in och be om husrum.»
Lill-Bengt hade ingen annan råd än att lyda. Men han tyckte, att de hellre borde ha stannat ute i släden hela natten än att med kronans pengar bege sig in i ett sådant tjuvnäste. Han såg tydligt, att det här drog ihop sig till olycka.
Han gick in och fann man och hustru sittande i god ro framför spisen. Och ingen skall säga, att de voro glada åt att ta emot resande. De gjorde alla de invändningar de kunde. Kammarn var oeldad, och inte hade de säng och sängkläder, som passade för en herrekarl.
Lill-Bengt fick dem i alla fall att ge med sig. Hustrun plockade in ved i kammarn och gjorde upp en brasa. Mannen grep en spade och hjälpte Lill-Bengt att ösa undan snön, så att hästen och släden kunde köras fram till uthuset.
När Lill-Bengt kom fram till släden, fann han, att regementsskrivarn satt där och sov, så trött var han.
»Den där vakar inte möcke noga över kronans pengar,» sade skogstorparn med ett grin.
»Nå ja, ännu har han inte förlorat så möcke som en skilling åv dä, som ä kronans,» snäste Lill-Bengt.
Alltid, när regementsskrivarn och Lill-Bengt togo in på ett ställe, var ordningen den, att husbonden tog penningskrinet och bar in detta och att Lill-Bengt kom efter med matsäcken.
När nu Lill-Bengt såg hur trött husbonden var, sade han till honom, då de hade kört släden fram till det eländiga lidret, där hästen skulle ställas in: »Ga å lägg sej, regementsskrivarn! Jag ska komma ätter mä bägge skrina.»
»Å nej, du behöver bara ta in det ena,» sade regementsskrivarn. Han tänkte på att bara penningskrinet behövde bäras in, för matsäcksskrinet, det var ju tomt. Men detta förstod inte LillBengt.
Han spände från hästen och ledde in honom i lidret. När han kom tillbaka därifrån, hade husbonden gått in, och även torparn var försvunnen. Penningskrinet stod inte i släden, men det var ju, som det skulle vara.
Regementsskrivarn satt framför elden i en liten usel kammare, då Lill-Bengt kom in. Han hörde, att drängen satte ner ett skrin bredvid dörrn, men var så trött, att han inte gitte vända på huvudet. »Lås nu dörrn, Bengt, och ta ur nyckeln!» sade han.
»Dä va inte möcken nötta mä å ta in massäcksskrine,» sade Lill-Bengt, »dä ä ju tomt.»
»Ja, det var det jag tyckte,» sade husbonden, »men jag tror allt, att vi somnar i natt, fastän vi ingen kvällsvard får.»
Därmed sträckte han ut sig på en träbänk i storstövlar och päls, alldeles som han var. Han sköt bara ett par vedträn under huvudet och somnade genast.
Längre än till fyra eller fem brukade han aldrig sova, och nu vaknade han redan vid tvåtiden, utvilad och klarvaken.
»Opp med dig, Bengt!» ropade han. »Nu ska vi i Guds namn bege oss av, så att vi får äta frukost på Mårbacka.»
Lill-Bengt reste sig genast upp. Något ljus hade de inte, men vinternatten var inte alldeles mörk. De sågo tillräckligt för att kunna famla sig ut ur kammarn.
»Ta du skrinet, Bengt, och gå och sätt för,» sade regementsskrivarn, »så ska jag gå in i stugan och betala för nattlogiet.»
Strax därefter var allt klart, och de reste sin väg. Yrvädret hade upphört, och fastän vägen ännu var obanad, gick det framåt med någorlunda fart, sedan hästen var utvilad.
»Det var nog ända inte dumt, att vi tog in här i natt,» sade regementsskrivarn.
»Dä geck bätter, än jag trodde,» sade Lill-Bengt. »Jag har drömt så stöggt hele natta, å jag har hört så möcke oväsen. Jag töckte, att di bulta å hamra inne hos torparns. Än i denna stunn vet jag inte om di va oppe å arbeta eller om dä bare va en dröm.»
»Du drömde väl, att de stal bort mitt skrin,» sade husbonden.
»Ja, men var har regementsskrivarn skrine?» utbrast drängen och började famla under forsacken.
»Skrinet?» sade regementsskrivarn. »Det bar ju du ut.»
»Jag? Jag bar ju bara ut massäcksskrine.»
»Men jag sa ju till dig i går, att du bara skulle ta in penningskrinet och låta det andra stå!»
Det var väl den värsta stund, som regementsskrivar Lagerlöf hade genomlevat, när han förstod, att penningskrinet genom ett missförstånd inte hade blivit inburet ur släden. Att torparn hade stulit det, det var ju klart. Men var hade han gjort av det? Hade han kunnat öppna det? Det var ett riktigt kronofogdeskrin med konstlås och starka beslag, men det var ju inte omöjligt, att han hade bänt upp det.
De läto hästen stå kvar på vägen och skyndade tillbaka till torpet.
Mannen och hustrun och fyra personer till sutto framför spisen, när de stormade in i stugan. Ingen visade den minsta förvåning, men Lill-Bengt såg med bara ett ögonkast, att de, som hade kommit tillstädes, voro de farligaste skojare, som funnos i trakten.
»Dä va dä jag sa, att dä inte skulle bli möjlitt för er å ta er hem, förrn snöplogen ble körd,» sade hustrun.
»Jo, nog går det för oss att komma fram,» sade regementsskrivarn, »men mitt penningskrin har blivit kvar här i stugan, och det måste jag ha med mig.»
»Å nej, kan dä vare möjlitt, att han har rest ifrån penningskrine? Ja, då står dä väl kvar i kammarn. Där har ingen vart inne, senna ni for.»
»Skrinet har inte blivit glömt,» sade regementsskrivarn strängt, »och nu tar ni genast fram det! Ni vet nog hur det går den, som stjäl kronans pengar.»
»Var skulle vi ha gömt ett stort penningskrin?» sade hustrun. »Han ser väl va som finns här i stuga. Han kan gärna leta igenom hele huse.»
Det var just vad Lill-Bengt redan hade dort. Han hade rotat och snokat i varenda vrå, men ingenting funnit.
»Om ni inte vill ta fram det godvilligt,» sade regementsskrivarn, »så blir det ingen annan råd, än att min dräng får stanna här och hålla vakt. Ingen av er får gå ut ur stugan, förrän jag kommer igen med länsman.»
»Ska han där bli kvar å hålla vakt över oss!» sade hustrun, och det lät, som hon hade lust att skratta. Och det var ju heller inte stora utsikter för att Lill-Bengt ensam skulle rå med att hålla sex människor stilla i stugan, medan regementsskrivarn for efter länsmannen.
Hela tiden hade Lill-Bengt grubblat över en sak. Han hörde, att det sprakade och brann i bakugnen, men han såg inga tecken till att hustrun hade rustat till bak.
Utan att säga ett ord smög han sig fram och slog upp bakugnsluckan. »Kom hit, regementsskrivarn, å se va dä ä för brö, som di steker i den här bakugnen!» ropade Lill-Bengt.
Där inne i bakugnen, mitt i ett bål av brinnande ved, stod penningskrinet.
Mannen och hustrun ville rusa på Lill-Bengt, men regementsskrivar Lagerlöf var en stark karl. Han knuffade undan tjuvpacket, och när skojarna, som också hade börjat att röra på sig, sågo vilka stötar han kunde utdela, höllo de sig stilla.
Lill-Bengt fick fatt i ugnsrakan och drog skrinet med ett tag ner i spisen. Han kunde inte ge sig till tåls. Han höll på att bränna av sig fingrarna, innan han fick reda på vad skada det hade lidit.
»Dä ser jag då, att dä inte har blitt öppnat,» ropade han.
Så var det också. Det goda ekskrinet hade hållit. Tjuvarna hade hela
natten arbetat med att fila och hamra, men de hade inte fått makt
varken med konstlåset eller stålbeslagen. Nu hade de som en sista
utväg lagt in skrinet i bakugnen, men Lill-Bengt hade kommit på dem
för snart. Endast en liten del av ett hörn hade hunnit förkolna.
