De allra flesta byggnaderna, som funnos på Mårbacka, när löjtnant Lagerlöf övertog gården, voro gamla, men drängstugan och fårhuset ansågos vara äldre än alla de övriga. Detta kunde ju ingen påstå med full säkerhet, därför att den gamla stolpboden, som begagnades till visthus, och stallet, som hade en låg svalgång under taket, och bastun, där man rökte fläsk, och kölnan, där man mältade korn, inte voro några nykom- lingar i världen, de heller. Men drängstugan och fårhuset voro uppmurade av gråstenar, sådana, som man hade plockat ihop dem ute på marken, både kullriga och platta, både stora och små, och hade väggar, som voro två alnar i tjocklek, liksom vore det meningen, stt de skulle kunna stå emot en belägring. Ett sådant byggnadssätt brukades säkert varken i fjol eller förfjol, så att nog tycktes dessa stugorna förtjäna priset i fråga om ålder.
Man fick väl tänka sig, att de första människorna, som blevo bofasta på Mårbacka, voro komna från någon by i närheten, där det fanns mer än nog av folk i alla stugor, men otillräckligt av odlad jord, så att det var ont om brödfödan. De hade väl varit ett par unga, som gärna hade velat komma tillsammans, men som fattigdomen var stor, hade de inte sett sig annan råd än att ge sig av ut i vildmarken som nybyggare. De hade fått ett gott öga till fäbodvallen nedanför Åsberget och flyttat dit, och till en början hade de väl slagit sig ner i de små kojorna, där fäbodjäntorna förut hade hållit till. Men om en tid hade de kanske kommit att känna sig otrygga. Ingen bodde i närheten, ibland gjorde björnen besök i fähuset, och de själva fingo påhälsningar av vilda kolarföljen.
Under sådana omständigheter förefaller det ju naturligt, att de murade upp åt sig ett par stenstugor, en för dem själva och en för kreaturen.
Det huset, där djuren skulle bo, var det största. Det hade inga fönster, bara gluggar med hemmasmidda järngaller, så att varken björn eller göpa skulle kunna tränga sig in. Golvet var ingenting annat än tillstampad jord, men rummet var delat medelst en vägg av grova bjälkar, så att de djurslag, som inte trivas ihop, kunde skiljas åt. Hästar och får, som alltid äro vänner, fingo sålunda leva i den ena avdelningen, medan kor och getter höllo till i den andra.
Den stenstugan, som skulle brukas till människoboning, var mindre och hade bara ett rum. Men den försågs med golv av handkluvna stockar, med två fönster på ena långväggen, med spis och skorsten. På östra sidan, mittemot fönsterväggen, inredde nybyggarn ett stort sängskåp. Det kunde rymma två breda sängar nere vid golvet och två lika breda sängar i höjden uppe under taket. De voro stort tilltagna, tre personer kunde gott ligga i bredd i var och en av dem. Längsmed fönsterväggen löpte en bänk, och framför den fanns ett väldigt bord av furu. Spisen stod på ena kortväggen, ingången fanns mittemot på den andra.
I löjtnant Lagerlöfs tid, då det, som en gång var gårdens huvudbyggnad, användes som drängstuga, såg det ut där nästan på samma sätt. Sängskåpet var kvar och den runda, öppna spisen och de smårutade fönstren med järngaller utanför. Den långa brädbänken och bordet voro borta, de hade ersatts av en hyvelbänk med sin fyllda verktygslåda. Två små runda, trebenta stolar funnos där, de kunde gott härstamma från den första bebyggarens tid och likaså den slitna huggkubben, som stod framför spisen.
Här bodde stalldrängen och drängpojken, hit kom arbetsfolket in under rasterna for att äta och vila, och hit visades sena fattiga vandrare in, när de begärde natthärbärge.
Här var det Lill-Bengt, som hade varit stalldräng i regementsskrivarns tid, höll till på sin ålderdom, han, som hade varit så länge i gårdens tjänst, att löjtnant Lagerlöf hade anmält honom till att få medalj.
En till på gården skulle få mottaga hederstecknet, och det var den gamla hushållerskan. Hon var inte på långt när så gammal som Lill-Bengt. Hon var ännu kvar i tjänsten, var rask och kry och fick åka till kyrkan i herrskapsvagnen och ta emot medaljen uppe i koret.
Men Lill-Bengt låg sjuk den dagen i ledvärk och ryggskott, han var inte i stånd att sätta sig upp i ett åkdon, utan blev tvungen att stanna kvar hemma.
Medaljen skulle han ju få i alla fall, men det var en stor högtidlighet, som han gick miste om, när han inte fick komma med till kyrkan. Det hade beryktats, attprosten i Sunne skulle komma nedresande till Ämtervik för att hålla talet för de trogna tjänarna och själv hänga den blanka silverpenningen om deras hals.
Man kan nog förstå, att Lill-Bengt inte skulle vara glad, där han låg i sveda och värk, medan det största ögonblick, som livet hade att bjuda honom, gick honom forbi.
Löjtnant Lagerlöf talade naturligtvis om för prosten, att Lill-Bengt låg sjuk och inte kunde komma till kyrkan. Men nu fanns det ingen i världen, som prosten hellre ville hedra än en tjänare, som hela sitt liv hade gått kvar på ett och samma ställe och delat ljuvt och lett med husbondfolket. Och när han fick veta hur saken farhöll sig, sade han ifrån, att han ville fara till Mårbacka, så snart som gudstjänsten var slut, och själv ge medaljen till honom.
Löjtnanten blev ju glad, då han fick höra detta, men också litet betänksam. Han begav sig från kyrkan, så fort han anständigtvis kunde, och körde hem som i sken, för att han skulle hinna till Mårbacka en stund före prosten.
Och Lill-Bengt blev i all hast tvättad och kammad och iförd helgdagsskjortan. Han fick rena lakan i sängen och ett vackert, stickat täcke över sig i stället för den vanliga fårskinnsfällen. Hela drängstugan blev sopad, spånorna under hyvelbänken blevo utburna, och de sotiga spindelvävarna uppe under taket revos ner. Man strödde enris på golvet, lade friskt granris framför dörrn, och en stor kvast med björklöv och syrener blev instucken i spisen.
Den, som var prost i Sunne på den tiden, var ingen mindre man än själva Anders Fryxell. Han var ståtlig, sträng och vördnadsbjudande, men inte höll han sig för god, utan så snart som han kom fram till Mårbacka, gick han ut till Lill-Bengt i drängstugan för att sätta på honom medaljen.
Löjtnanten och fru Lagerlöf och mamsell Lovisa och hushållerskan och allt folk, som fanns på gården, följde med honom. De väntade sig förstås, att prosten skulle hålla ett litet tal för Lill-Bengt, och de ställde upp sig runtomkring väggarna i drängstugan, tysta och andäktiga.
Och i början gick allting, som det skulle. Prosten började med att läsa upp några bibelspråk, och Lill-Bengt låg där stilla och högtidlig och hörde på.
»Du Bengt,» fortsatte prosten, du har varit en sådan där god och trogen tjänare, som Herren talar om.»
»Ja,» sade Lill-Bengt borta i sin säng, »ja, dä ä så rätt så. Dä har jag vesst vart.»
»Du har aldrig satt ditt eget väl före ditt husbondefolks, du har vakat över det, som har varit dig anförtrott.»
»Ja,» sade Lill-Bengt, »dä ä recktitt alltsammans. Prosten ska ha så möcken tack för dä han säjer.»
Det såg ut, som om prosten skulle bli besvärad av de ständiga avbrotten. Han var ju en storkarl och van att umgås med storfolk, och vart han kom, förstod han att skicka sig. Han var sådan, att folk lätt kunde bli förlägna inför honom, men han var alltid den, som var överlägsen och fick behålla sista ordet.
Nu hade han ju inte hunnit att riktigt förbereda sig på sitt tal, för den här resan till Mårbacka hade kommit så hastigt på, och det talet, som han hade hållit i kyrkan, det lämpade sig väl inte riktigt för drängstugan. Han harskade sig ett par gånger, så började han på nytt.
»Du Bengt har varit en god och trogen tjänare.»
»Ja, dä har jag vesst, dä,» sade Lill-Bengt.
Blodet steg uppåt pannan på den stora och snillrika prosten Fryxell.
»Du ska vara tyst, Bengt, när som jag talar,» sade han.
»Ja, dä ska jag vesst, dä,» sade gubben. »Jag säjer ju inte emot prosten. Dä ä så rätt så, allt, va prosten säjer.»
Prosten blev än rödare. Han harskade sig på nytt och försökte än en gång.
»Du Bengt har varit en god och trogen tjänare, men så har du också haft goda husbönder.»
Men gubben var så lycklig över vad han hörde. Han kunde omöjligen tiga stilla.
»Dä ä så sant, dä, käre prosten, dä ä så sant. Di har vart präktia karar allihopa, både Wennervik å regementsskrivarn å denne här Erik Gustav.»
Han sträckte ut handen, lade den på löjtnant Lagerlöfs axel och strök neråt armen. Han var så lycklig, att det sken av honom.
Prosten höjde rösten än en gång.
»Du ska vara tyst, Bengt, när som jag talar,» sade han.
»Ja vesst,» sade gubben, »dä ä så rätt så. Dä ä sant å rätt vart evia ord, som prosten säjer.»
Nu fick allt prosten lov att dra på munnen.
»Det är ingen råd med dig, Bengt,» sade han. »Du ska slippa att höra något tal. Här har du din medalj, och bär den nu med hälsa och heder i många år!»
Därmed gick han fram och lade ner medaljen på gubbens helgdagsskjorta.
Sedan under middagen på Mårbacka var allt prosten liksom litet fundersam.
»Det har aldrig förr hänt mig, att jag har kommit av mig,» sade han. »Men allt ska man gå igenom här i världen.»
