Nå, vi gjorde en rundtur. Kommo till en gammaldags typisk dalslandsgård. Påfallande i detta landskap är, att man gärna placerar gårdarna högst på kullar och backtoppar. Man kan se det på dalslänningen Hesselboms tavlor.
Bild 24. Gammal fin bondgård, Dalsland.
Denna gård låg emellertid vid vägen och var väl 150 år gammal, en regelrätt parstuga fast i två våningar. Köket upptog nästan halva nedre botten, golvplankorna voro väl en fot breda, och den väldiga spismuren var byggd, så att man kunde sitta längs den som på en bänk. Och värma sig. Rummen voro fulla av gamla soffor och skänkar. Det hela verkade Skansen.
Ägare voro tre bröder, som alla varit i Amerika och tjänat pengar. Där bodde de nu tillsammans, ogifta, och en syster hushållade för dem.
Det var det burgna Dalsland. Det fattiga såg annorlunda ut. Vi kommo in i en stor, grå, dyster gård. Den bestod av två våningar, kök och fyra rum nere och vind. Lump, alltsammans. I köket trippade en griskulting omkring som sällskap åt barnen, fyra stycken. Runt om i rummen obäddade sängar mitt på dagen, kringkastade kläder, ovårdat, apatiskt. Och höjden av apati företedde skorstensanordningen uppe på vinden. Själva skorstensmuren, fallfärdig, var brädbeslagen, bräderna voro naturligtvis torra som snus och täckta av ett tjockt dammlager. En gnista, och hela huset skulle på en sekund vara ett eldhav, där gamla, barn och griskulting, alltsammans skulle försvinna.
Vi kommo till två gamla ensamma kvinnor i en koja vid vägen. Ett enda rum, en öppen spis. Nakna fönster. Två sängar, en på var sin sida om gavelfönstret. I den ena låg modern, över 80 årig. Hon låg jämt. När vi kommmo in, gick dottern, uppåt 60 år, nerböjd och plockade febrilt skulor, matrester, Gud vet allt, från det svarta golvet.
- Jag höll just på att städa! sade hon.
- Det säger hon alltid, då man kommer! kommenterade doktorn. Hon såg oss från fönstret.
Vi kommo till ett litet ruckel, där bodde socknens ende kommunist, en jättelik, blond, godmodig bohemetyp. Han hade stränginstrument hängande på väggen, hela huset var som en urvräkt byrålåda. Tre rum och kök, man, hustru och nio barn, knappt något att leva på, men barnen friska och rosiga. Samma fenomen som på så många andra håll.
- Titta! sade mannen och tog tag i en golvtilja. Den gav efter, inunder var bara marken. Titta! sa han och tog tag i takpappen, den föll ner som en gardin. Yttertaket är otätt, sa han, innertaket genomruttet.
- Bor inte far i lilla stugan här bredvid?
- Jo, men där är så dragit, att om kalla nätter, så kryper gubben över hit och ligger här med oss. Men få förbättringsbidrag, det går inte.
- Varför det?
- Va har jag att skjuta till!
Fanns det då inte förbättrade stugor? Jo, men med dem var det ingenting märkvärdigt. Det nya var sig i stort sett likt överallt, det var nu en gång standardiserat. Endast eländet var individuellt. Fast, i Dalsland var inte ens det individuellt!
Det regnade denna dag. Ett grått töcken låg över landskapet, Här var Sveriges mest utpräglade nederbördsområde. Under Norges fjällkam. Det var, som om detta landskap skulle legat i det ständiga, enerverande droppet från en fjäll- fors, i ett vått gråväder, som fyllde jordgrunden med sumpmarker, luften med mörker och dysterhet.
Var det detta förhållande, som avspeglade sig i folkets lynne och därmed sekundärt i dess bostäder?
Ingen kunde ge svar på den frågan, och vi fortsatte ner till
Bohuslän.
